Page 75 - Våra rötter

* Bo Olofsson i Hedemora stad talte den 13 februari 1650 enligt Stefan Jernberg i Mora till Zerzwinten, manhaftiga Lars Hansson i Utmedland om ett markskifte som är skett efter hans fader salige Herr Olof fordom Cappelan här i Mora och hans styvmoder Kerstin Gudmundsdotter sålunda ”att Herr Olof haver igenlöst med sin förra hustru, hustru Sara, Boos moder samt faders hus och jord i Färnäs”.

2/ Son till länsmannen Erik Tolftesson i Leksand

3/ Gift med en dotter till länsmannen i Rättvik Karl Olofsson, vilkens svärfar var länsmannen Hans Larsson, vars far var länsmannen Lars Eriksson i Rättvik

4/ Omnämnd i länsman Mats Ersson Nohrmans dagbok som ”Svågern, klockaren Anders Andersson i Söderås.” Med nutida språkbruk skulle vi säga kusin i stället för svåger.

5/ Överstelöjtnanten vid Västerbottens regemente Peter Eriksson Stack(e) var gift 2.0 med Anna Danielsdotter Trast, dotter till borgmästaren i Umeå, Daniel Jonsson Trast och hans hustru Anna Giertsdotter. Daniels fader Jon Jonsson, var Landsfogde och befallningsman i Västerbotten. Hans far och farfar var kyrkoherdar i Bygdeå. Daniel Jonssons moder, Margareta Danielsdotter är född 1574 i Vika socken i Dalarna som dotter till kyrkoherden där Daniel Danielis Montanus, eller som han egentligen hette Daniel Danielsson (Svinhuvud). Länsman Nohrman säger att i sin dagbok att Anna Trast är skyld (=släkt) till min h:o.

Nohrmans hustru Karin Larsdotter är född 1650 i Utmedland, Mora socken. Bosatt i Noret. Gift 3 dec 1671 med länsmannen i Mora Mats Ersson Nohrman född 1638 begraven den 30 november 1698. Karin är således dotter till [Anna] Gudmundsdotter som i sin tur är dotter till Anna Tersera vars bror Elaus Engelberth var gift 2.o med Anna Danielsdotter, dotter till Daniel Danielsson Svinhuvud i Vika.

Länsmannens mor Erik Kråk 1600-1642 Olofssons hustru Marit Andersdotter 1604-1682 anses vara dotter till Anders Olofsson ~1575-1634, son till Olaus Angermannus 1522-1607 i kraft av att han, Anders Olofsson, är den enda som passar in tidsmässigt och ortsmässigt. Någon ”säker” bevisning är ej känd!

I Västerfärnebo ägde han 6 öresland i hemmanet Forsby som han köpt ”haufuer han köpt af h:u Mariet i Förstenby, Jöns Andersson i Swediebo och Jacob Skreddare i Bergh i för:de Fernebo sochn 6 öresland iordh i för:de Försteby medh huus och alle tillägor i wåthe och tårre, närby och fierre”. (Torsten Berglunds artikel ”Vem var mor till herr Olofs i Mora barn?”). I Mora köpte han jord i Utemedland, Bonäs, Hemus, Mohrkarlby, Nusnäs, Oxberg, Vika, Gophus, Noret och Fulåberg. (Ekströms herdaminne).

Gift [1592] med Elsa Nilsdotter född på Stora Kopparberg, avliden i Mora, dotter till bergsmannen på Främsbacka Nils Hansson och Gertrud Knutsdotter.

Barn utan känd ordning:

Gudmundus Caroli Wermlandus 

Avled mellan 1564-1568 som kyrkoherde i Rättvik socken. Före 1522 var han kaplan i Stora Tuna, troligen är det även han som senare uppträder som kyrkoherde i Silvberg. Han var av ofrälse släkt (Juridiska och Kamerala avskrifter i riksarkivet; 31 samt Diplomatarium Dalecarlicum act 748). Enligt en 1600-tals uppgift ska han ha varit från Värmland. Som kyrkoherde i Rättvik nämns han första gången 1529, då han i februari bevistar kyrkomötet i Örebro. Han åtnjöt i hög grad konungens förtroende. I Strängnäs undertecknade han den 31 januari 1547 biskoparnas och prästernas utlåtande om skatten till konung Kristians arvingar. Då 1549 risken för krig med gamle konung Kristian och dennes måg, pfalzgreven Fredrik II, syntes överhängande, uppdrog konungen åt herr Gudmund att tillsammans med Harald Lake ”troligen och fliteligen förhandla med allmogen” i Österdalarna för att icke något ”hemligt förräderi skulle bliva instunget”. Herr Gudmund skulle ock hjälpa konungen till ”flera unga och dugliga karlar”. Ett särskilt känsligt uppdrag var konungens uppslag att till Dalarna förlägga ”en gård eller hus” det vill säga en fästning, till stödjepunkt. Konungen var rätt orolig att detta skulle missförstås av bönderna. Det var ju ock ”en märkvärdig (sielsind) allmoge” däruppe. Herr Gudmund skulle därför giva konungen ”sitt goda råd och betänkande” och därjämte ”med skicklighet sådant förhandla och förhöra med allmogen”.

Han blev prost i Österdalarnas kontrakt åren 1554 – 1555 men ersattes redan 1556 av annan – troligen för att han hade svårt att få in uppbörden. Sista gången han nämns är i samband med brudskatten 1563, då handlingar saknas för åren 1564-68 har dödsåret ej kunnat fastställa. -G m. Hans hustru Kerstin var bosatt i Rättvik socken. Enligt Älvsborgs lösen 1571 levde hon ännu och bodde hos mågen i prästgården, ägde en förmögenhet om 355 mark. Enligt en anteckning av kyrkoherden Gustav Elvius på 1600-talet ska hon ha varit herr Gudmunds tredje konkubin, innan de efter reformationen kunde få träda i äktenskap.

Avled 1580 som kyrkoherde i Rättvik socken. Han nämns första gången som kyrkoherde 1569 då han erlägger skatt med 34 mark (Dalarnas handlingar 4). Handlingar saknas dock 1564-68 varför han kan ha tillträtt tidigare. Vid deklarationen för Älvsborgs lösen 1571 utgjorde herr Peders förmögenhet 111 lod silver, 170 mark penningar, 9 lod koppar, 1½ lod tenn, 6 mark mässing, 1 gill oxe, 5 kävlingsoxar, 25 kor, 6 fyraårsstutar, 4 treårs, 9 tvåårs och 11 ettårs ungnöt, 2 får, 27 getter och 16 sven, alltsammans värderat till 1,218 mark. Herr Peder var en av de förmögnaste prästerna i stiftet. När han 1579 skriver intyg om vilka knektar han haft i borgläger, tyder stilen på kroppslig svaghet. (DH:1b) tiondelängden 1580 signerar han dock egenhändigt (DH:A8) I mars månad samma år gästar han Borns hyttegård. Enligt ett intyg lämnat av änkan 1581 synes han ha levat vid mormässan (8 september) 1580 men avlitit senare samma år. Hans sigill finns bevarad från 1570 då han för två korslagda kors samt initialerna P.A. och från 1579 då han för ett ankare (lika sonen) samt initialerna -G m. Hans hustru Brita Gudmundsdotter, bosatt i Rättvik, levde ännu år 1581. Barn: Gudmund avliden som kyrkoherde i Orsa.

Avliden 11 september 1649 då kyrkoherde i Orsa socken, född i Rättvik socken, okänt när. Son till Petrus Andreae i Rättvik. Före den 9 juli 1597 blir han krigspräst vid dalaregementet. Anno den 9 juli 1597 drog jag åstad med knektarna och kom tilll fänikan i Stockholm den 14 juli, och den 20 juli drog jag med 200 knekta till Åland och kom man sedan till Åland den 22 juli. Troligen tillhörde han Dalaregementet. Utses därefter, den 23 september 1599 till biskopens kaplan i Lundby. Är 1602 troligen kaplan i Leksand och blir senast 1607 kaplan i Orsa, vilken tjänst han frånträder 1612, då han blir kyrkoherde i Ore. Denna tjänst lämnar han 1629, troligen den 31 oktober, då han återkommer till Orsa och blir kyrkoherde där till sin död. Redan den 19 mars 1646 blev han ”mållös”, möjligen efter en hjärnblödning. Vid prästmötet 1631 fick han i uppdrag att hålla svensk oration. Med hustrun erhöll han en fastighet i Romma. Hans sigill är känt från 1613 (Älvsborgs lösen) och består av en sköld med ett ankare, samt initialerna G.P. - G m. Hans hustru Anna Tersera avled 1654 i Orsa.

Tidigare kyrkoherde i (Hälsing-)Tuna 1556. (Ej att förväxla med kungens hovpredikant herr Nils Olai som enligt ett kungligt brev daterat den 13 december 1577 ägde rätt att erhålla 2 pundläster spannmål i årligt underhåll av tiondet i Hälsingtuna och Idenor (Hälsinglands handlingar 1578). Vår Olai omtalas i Hälsingtuna 1561 (Hälsinglands handlingar 1561:10 prästegården) och var med i Stockholm den 8 januari 1568 då han undertecknade en trohetsförsäk-ran till den nye kungen efter det att Erik XIV blivit avsatt. Nicolaus Olai uppges i litteraturen varit son till kyrkoherden i Skogs församling herr Olof Andersson, och skall där varit hjälppräst innan han tillträdde som kyrkoherde i Hälsingtuna. Han förefaller också ha varit bror till kyrkoherden Abrahamus Olai i Skog, som bland annat brukade ett hemman i Ullsäter i Hälsingtuna. Herrr Nils Olai Guds ord tjenare och kyrkoherde i Hälsingtuna lät 1571 genom fogden Hans Garp meddela kungen att han ”ganska ringa sedh i förledne sommar har bekommit” samt att han har stor gästning. Kungen efterlät därför herr Nils någon spannmål av kyrkotiondet, som faller i Hälsingtuna socken. Nicolaus uppges ha blivit avsatt på grund av de religiösa stridigheterna om liturgin och ersatt i Hälsingtuna av Magnus Erici, som tidigare varit kyrko-herde i Njurunda. I ett brev från kungen daterat den 24 september 1583 framgår, att herr Nils, som förut ”var kyrkoherre” i Hälsingtuna, nu fick frihet på sitt hemman i byn Ullsäter i Hälsingtuna. Vidare fick han för sin fattigdoms skull tre pund spannmål i underhåll. Han blev kyrkoherde i Hudiksvall 1586. I ett brev till kammaren från Nicolaus Olai, bekänner han sig år 1585 och 1586 ha lånat tre pund spannmål av kyrkotiondet till sig och sin fattiga hustrus och barns nödtorftiga uppehälle och föda. Vidare förtäljer herr Nils att när han år 1586 hade blivit förordnad till kyrkoherde i Hudiksvall och inte blivit tilldelad något underhåll, hade lands-fogden i Hälsingland Hans Bjugg efterlåtit honom ytter-liggare spannmål. Enligt kungens brev daterat den 3 februari 1587 hade herr Nils ödmjukt bett honom att slippa ge igen det spannmål han hade lånat, hvarpå kungen förklarade att nu när man är medveten om hans stora fattigdom skall han förbli okrävd på detta.

I samma brev beviljas herr Nils ett årligt underhåll på två pund spannmål av det ”oförlänte” kyrkotiondet. Vidare får han skattefrihet på sitt eget skattehemman Silja i Hälsingtuna. Detta hemman verkar vara identiskt med gården Nordanå i byn Silja. I tiondelängderna 1571-1595 förestås det av Per Engelbrektsson, som 1585 står som ”herr Nils landboo”.

Enligt Sven Brun hade herr Nils 1592 brutit benet och hade ringa hjälp. Han efterträdde Jacob Matthei i Delsbo som kontraktsprost för det norra prosteriet i Hälsingland och nämns som sådan första gången 1593. I och med tjänsten som landsprost fick herr Nils ytterliggare en tunna säd i årligt underhåll för att han desto flitigare skulle hålla tionderannsak-ning och sköta om de göromål som hans ämbete kräver.

Brun uppger att herr Nils skulle ha dött i slutet av 1594 eller före den 12 mars 1595. Enligt kvittenserna i fogdens räkenskaper kvitterade han till sig sitt årliga underhåll den 12 mars 1595, utan att det framgår att han skulle vara död då. Däremot anges han som död 1595 i avkortningen för årliga räntan samma år. Han var gift med Anna Olofsdotter som behöll gället efter sin salige man för år 1596. Samma år anklagade pastorsänkan i Hudiksvall herr Ericus i Bergsjö för att ha tagit hennes part av prästeräntan. I räkenskaperna för 1597 kan man utläsa att kyrkoherden i Hudiksvall (Hans Johannis) bekommit till hjälp och underhåll ”medh hustru Anna framlidne herr Nilses efterleverska till bytes, Lijka så myckit, som årligen tillförende ske pläger till kyrkoherden”. Troligen hade Anna eller herr Nils varit gift tidigare eftersom han skattar för barngods (minderårigas medel) i Älvsborgs lösen 1571. (Enligt lagen hade ingen rätt att gifta sig med änklingen eller änkan förrän de omyndiga barnens fäderne- eller mödernearv var frånskiftat).

Kyrkoherde i Ljusdal (X). Nämnd i Konung Gustaf den förstes registratur åren 1521-1560 band 1-19. Sid 12 år 1542. Öppet brev för 2 präster, nämligen Herr Jon Sigvardsson och Herr Jon Simonsson i Ljusdal, att thet compact som the hafva gjort sig emellan om förenämnde Ljusdals gäldh skall blifva fast etc.

Den 5 februari 1542 bekräftade Kung Gustaf att Jon Sigvarssons och Jon Simonssons överenskommelse att dela på prästgäldet i Ljusdal blivit stadsfast.

Det var Jon Simonssons dotter Catharina Jonsdotter avliden den 2 mars 1614 som äktades av Engelbertus Olai Helsingisus i hans andra gifte.

Född omkring 1520 i Tuna sockne (Hälsingland) avled 1602 som kyrkoherde i Leksand socken. Konung Gustaf 1:s hovpredikant, sacellan och vice pastor i Umeå 1550, kyrkoherde i Luleå 1561, kyrkoherde i Leksands pastorat av Västerås stift 1562. Erhöll sam-ma samma år den 16 juli donationsbrev på ett hemman i Tibble i Leksands socken. Ehuru han blivit utsedd av konung Erik, kom han likväl att hos konung Johan erhålla en mycket stark ställning som han förvärvade sensommaren 1568, då han under brödra-upproret mot konungen ”på dalelagens vägnar” var med hertigarna ”uti Stockholms beställningsläger”. Han hade helt tagit Johans parti, enligt egen uppgift därför att han ”förnamn, att Guds ande, välsignelse och nåd var veken från konung Erik …. och att allt skedde efter Guds nådiga försyn, vilja och välsignelse.

Hans intresse gällde även socknens materiella tillstånd. Den 6 mars 1569 fingo bönderna, då föregående års skörd blivit ringa, kungligt tillstånd att för penningar inlösa en del av kyrkotiondespannmålen. Underskrev liturgien 1577. Under-tecknade Uppsala mötes beslut 1593. Stiftets fullmäktige vid riksdagen 1594. Kallas prost i Dalom.

Den kungliga befallningen den 20 februari 1596 om upprensning av en gammal silvergruva, som under årens lopp fyllts med lera, måste ha väckt hans intresse, liksom 1578 nyupptäckten av ”Nålsberg”, varest man trodde skulle finnas ”nyttig malm”. I någondera av dessa gruvor kom han att bli intressent. Den senare kom att på ett mindre behagligt sätt beröra honom, eftersom 1580 större delen av prästgårdsinventarium togs dit. Detta var så mycket kännbarare som redan 1570 inventarieboskapen om 1 tjur och 7 kor tagits till Ö. Silvbergs gård. Tillförseln av förnödenheter var ett känsligt kapitel, även om redan på denna tid äpplen i Leksandsby-arnas trädgårdar lockade vandraren utanför gärdesgården till åtgärder, vilkas sista kapitel utspelades inför häradsrätten. Det fanns annat som behövde införas.

Den 3 september 1586 skrevo ”de 24 edsvurna” att eftersom i Leksand vore boendes ”mycket svagt mantal”, som icke förmådde ”göra sitt inköp till fisk, salt och kläde om vintern, medan köpstadsmännen med sitt gods” vore tillstädes, varför många måste lida stor nöd på sådant, borde Nils Larsson i Åkerö (tydligen socknens handelsman) som under några år sörjt för tillförseln av sådan, men ”nu på någon tid varit förment” få tillstånd fortsätta.

Enligt Stegeborgsbeslutet 1572 skulle kyrkan till vinkorn få 4 pund spannmål och till byggnad 6 spannar. Troligen i slutet av 1573 blev kyrktornet ”av stort väder och storm omkullblåst”, varför konungen den 25 februari 1574 medgav, att under detta år 2 pund spannmål av kyrkiotiondet skulle få tagas till nödiga reparationer.

Hans egen ekonomi var ingalunda dålig. Redan 1568 har han skattefrihet på ett prebendehemman i Tibble och på fäbodar som han uppbyggt i Näsbygge fjärding. I ett kungligt brev den 13 mars 1570 befriades han under sin livtid ”från de årliga penningar” som skulle utgå av prebendehemmanet med undantag för ”gruvveden”. Efter att han på nytt godkänt liturgien, gav konungen honom Tibble till evärdelig ägo. För bördsrätten fick han betala 20 daler. I mars 1584, då samtliga förläningar återkallades, indrogs för någon tid även skattefriheten på Tibble. Hans förmögenhet utgjorde 1571 vid deklarationen för Älvsborgs lösen 150 lispund silver, 100 mark penningar, 14 lispund koppar, ½ lispund mässing, 2 lispund tenn, 33 kor, 1 treårs och 3 tvåårs ungnöt, 5 får, 15 getter och 20 svin, alltsammans värderat till 1.372½ mark. Han var därmed en av de förmögnaste prästerna i stiftet.

Herr Engelbrekt kom av en tillfällighet att lägga sig till med fastigheter i Norrbärke. En man därstädes, Per Jonsson, vilkens gård Matsbo brunnit, nödgades ”gå omkring och tigga”. När han kom till Leksand, erbjöd sig herr Engelbrekt köpa hemmanet. Den 13 januari 1592 bjuder han på tinget i Norrbärke upp dels Matsbo jämte 1/3 i Spjutsbo eller en hytta i Åsmansbo köpta för 3 tr os-mundsjärn, dels en del i Spjutsbo köpt för 4 fat järn och 1 ko av Jacob Olofsson i Solvarbo i nuvarande Gustafs med flera fastig-eter, mark och kvarndygn. När herr Engelbrekt den 10 juli 1590 tillskrev konungen och begärde livstids befrielse från gärder och borgläger med den motiveringen, att han i alla sina dagar ”såsom andra för mig kyrkoherdar” haft ”stor motgång i det gället” - tydligen av material art – varför han nu kommit i ”stor skuld” kallar hans sig ”sjuke gamle man”. Till hans motgångar får man räkna att drängarna år 1593 gingo ifrån honom, trots att han hade friat dem från knekttjänsten varför han hade ingen som kunde sköta ”berg, åker och äng”.

Juldagen 1597 fick han ett slag på prediksstolen och måste bäras hem. Han sägs därefter vara ”blind, förlamad och nu en dumbe”. För sin följsamhet i konung Johans religiösa reformplaner erhöll han prebendehemmanet Tibble till evärderlig ägo. Avliden 1602. ”Om honom berättas hos Palmsköld, att han lärde dalkarlarna att kryp till korset, så att det brakade i ryggen på dem”.

Hans sigill är känt från 1570, då han för ett bomärke (P) i skölden samt initialerna E*O. Han blev även stamfar för den adliga släkten Terserus. - g. m. 1.0 Birgitta, dotter till kyrkoherde Elaus i Delsbo. Barn: Elaus född 1554 i Umeå- Gift 2.0 med hustru Katarina Jonsdotter, dotter tilll Jonas i Ljusdal, bosatt i Leksand, levde ännu den 3 februari 1614. barn: Daniel avliden som kyrko-herde i Torsång. Abel, klockare i Leksand. Israel bonde i Leksand, Abraham, Bergsman vid kopparberget. Isak fänrik död i Livland, Jacob krigspräst död i Livland. Margareta gift med en bergsman i Aspeboda. Anna Tersera gift med Gudmundus Petri Rettvicensis avliden som kyrkoherde i Orsa. Sara gift till Strand i Vika.

Sonen Elaus Engelberti Terserus (Elof Engelbrektsson) utsågs till vice pastor i Leksand efter sin faders slaganfall 1597. Gift 1.0 före 1591 med NN. Gift 2.0 1597 med Anna Danielsdotter, dotter till kyrkoherden Daniel Danielsson Svinhu-vud i Vika, (Svinhufvud i Västergötland, adlig ätt nr 199). Gift 3.0 med Margareta Hansdotter Säbroensis eller Zebozynthia (känd som Stormor i Dalom) i hennes 1:a gifte.

Stormor i Dalom eller Margareta Zebrozyntia Bure blev redan som 16-åring år 1610 bortgift med den då 56-åriga änk-lingen och prosten, Magister Elaus Terserus. Han hade 12 barn varav 8 levde med sin tidigare hustru Anna Danielsdotter Svinhuvud. Margaretas äktenskap med Terserus varade i 7 år och de välsignades med 3 barn. År 1617 avled Elaus Terserus och lämnade sin 23-åriga änka med 11 barn.

Uno Troilius efterträdde Terserus och enligt seden konserverade (gifte sig) han med änkan. De fick tillsammans 12 barn! Hon hade således 8 fosterbarn och 15 egna barn. Sitt kall som maka och mor skötte hon med klokhet och kraft. Vann därigenom stort anseende i hela dalarna. Det berättas att när biskopen var på väg upp till Leksand passerade han en mängd gråtande människor och frågade dem varför de grät så förtvivlat. ”Skulle vi int´ gråta när Stormor ä´ dö? blev svaret. Stormor avled den 11juni 1657. Många dalasläkter kan räkna sig till hennes barn.

Född i Umeå socken 1554, död som kyrkoherde i Leksand i augusti 1617, son av kyrkoherden där Engelbertus O. Helsingus. Efter studier i Sverige inskrivs han i juli 1582 vid Rostocks universitet och uppgives sedermera ha blivit FM i Leipzig. 1586-1589 är han skolmästare i Stora Tuna och därpå sekreterare i kungliga kanslier. 1594 blir han genom kunglig utnämning rector scholae i Västerås och 1598 vicepastor i Leksand åt sin åldrige fader samt 16 augusti 1602 efter dennes död pastor där till sin död.

Han var synnerligen starkt engagerad i de rikspolitiska händelserna under sin tid. Kunglig konfirmation på Tibble, som fadern fått till skänks av konungen, erhölls 1614. Denne gav honom även under skatte kronohemmanet Ludvika, som han sedan sålde. Med sin andra hustru ägde han del i Risholn i Sundborn socken.

Gift 1.0 5 januari 1591med okänd. Gift 2.0 1597 med Anna Danielsdotter född 10 mars 1570 avliden i november 1609 dotter till kyrkoherden i Vika Daniel D Montanus (Svinhufvud). Gift 3.0 1610 med Margareta Hansdotter Säbråensis född 5 mars 1594 avliden i Leksand 11 juli 1657 begravd den 26 juli 1657 dotter till kyrkoherden i Säbrå Johannes l. Bure och Anna (möjligen) Segersdotter) från Nedersjö (Nänsjö) i Gudmundrå socken gift 2:0 20 september 1618 med efterträdaren Uno Troili Troilus avliden 5 februari 1664.

Herr Daniel, som 1569 är fältpräst, finnes här redan 1570, då han är upptagen i kopparboken på Kopparberget, dock utan införd summa. Tydligen var han nykom-men. Han var son till bergsmannen Daniel Torkelsson (Svinhuvud) på Främby och Anna Jönsdotter, dotter till domaren Jöns Persson på Risholn. Syskon voro Jöran avliden 1594, Erik i Källviken, Jöns bosatt å Främby, fogde gift med Kirsten Larsdotter, Anna gift med Peder Nilsson avliden före 29 maj 1599, och Susanna gift med Lasse Olofsson, borg- are i Gävle. I Älvsborgs lösen 1571 och under tionderegistret 1586 tecknar han sig ”Daniel Montanus”.

Biskop Ofeegh utfärdar 7 februari 1572 från Bro en skrivelse, där han meddelar, att vikaborna genom Peder Pålsson, möjligen kyrkvärd givit tillkänna , att anslaget till vin och oblater icke räckte, varför han å konungens vägnar lagt 2 pd till föregående 2 pd. Vad som eventuellt bleve över, skulle gå till kyrkobyggning. I stegeborgsukasen samma år fattades dock de nytillkomna 2 punden, medan däremot 5 spannar äro upptagna som byggnadssäd. Vid biskop Erasmus´visitation 17 febrauri 1576 togs frågan upp på nytt, Biskopen ökade anslaget med 2 tunnor. Då beslutet icke kom att anmälas i räntekammaren, sattes det halva pundet ”prästen till rest”. Först 18 december 1583 rättades saken till genom skrivelse till Jöns Danielsson, att kyrkan i fortsättningen skulle ha 3 pr.

Vid visitation 1576 ägde kyrkan en stor kalk med förgylld kopparfot, en annan, som var förgylld mittuppå och inuti, samt en socken-budskalk förgylld mittuppå, vidare en blå blommerad korkåpa med gammal förgylld sköld, en brun mässhake av flogeld med förgyllt kors, en av grån flogeld med förgyllt kors, en av röd flogeld, en av grönt silke, en grön med gammalt guld, en av grönt arnesk med rött kors, en svart med med grönt kors, en av brunt arnesk med grönt kors, en av grått silke säterny med grönt kors, samt en ”av allehando fergo”, 2 dalmatikor av grönt silke, en päll av grön kam-lott, 2 ”silkesdräkter”, den ena med gult och rött, den andre med grönt och rött,en altarlist av grått och grönt silke , en av vitt och grönt samt en av rött och grönt, samtliga med antependier, 6 täcken, 4 örngott och 3 hyenden. Två klockor sutto i ”tornet” och en på valvet. Dessutom funnos 5 handklockor, 2 kopparstakar, 1 rökelsekar och 2 tennflaskor. Under herr Daniels tid skedde flera nyanskaffningar. Tillsammans med några bergsmän köpte han 1593 en röd blommerad sammetskorkåpa. En mässhake, ”vävd med rulleguld”, och två små mässingsstakar anskaffades. Själv skänkte han ett altarkläde av grön (?) kartek med sitt och sin hustrus namn i silke, 1 handkläde ”med svart silke sömmat” samt 1581 en ljusstake med 2 pipor. I testamente efter honom gavs Luthers skrifter i ”tvenne parter”.

Prästbordets del i Smedstäkten i Stora Skedvi byter han 4 december 1583 mot ängen Stentäkten på Bröten. Den 16 februari 1577 underskriver han i Stockhom liturgien. Sin förnyade anslutning ger han där i januari 1582.

På Kopparberget blev han en av de större brukarna. Han har 1572 ¼ fjärding påföljande år ½ och 1574 en hel fjärding. Den största utvinningen erhåller han 1580 med 29 skpd 8 lpd 3 mkr . Största försäljningen av plåtkoppar till Kunglig Majt sker med 40 skpd 3 lpd 17 mkr. Genom kungligt brev 19 december 1577 erhåller han för 2 år framåt frihet på 12 lpd tiondekoppar, som han eljest skulle utgjort ”av sitt eget bruk”. Då han icke erlagt tiondekoppar för 1585 och 1586 erhöll han 17 febrauri 1587 avkortning på denna.

Den 19 juni 1574 ingår han till Kunglig Majt med begäran att under sin börd få återfå hemmanet Grävningen, som tidigare hade tillhört ett Västerås prebende, men som tydligen återbördats till släkten efter Västerås riksdag 1527 och som under konung Eriks tid ”för någon misshandel” avhänts hans morfar Jöns Persson på Risholn. Konungens medgivande gavs 20 juni påföljande år, dock på villkor att skatt skulle utgöras. Denna bestämmelse modifierades 19 december 1577, då han tillsvidare befriades från avradet men skulle liksom tidigare låta alla andra utlagor därav gå till bergsbruket. Denna frihet återkallades i mars 1584. Den 20 juli påföljande år erhölls frihet på alla utlagor för hemmanet, ”dock så, att han skall leverera till vår kopparköpare årligen 10 lpd koppar för detta jämte ett annat kronohemmen”.

Denna frihet återkallades från Kalmar i december samma år. Det kungliga brevet utlöste 17 mars 1586 ett brev till fogden Olof Arvidsson från ståthållaren Erik Sparre, som meddelade, att han fått konungens beslut om återkallelse av friheten, vilket brev borde ”hava sin kraft och anseende”. ”Dock, eftersom samma torp är herr Daniels rätta arv och han på sin faders vägnar har vapen och därmed frihet och frälse, så må I låta herr Daniel njuta och bekomma samma frihet”.

Kunglig stadsfästelse härå erhölls 12 februari 1587. Konungen anförde, att herr Daniel ”för någon tid sedan” för sig och efterkom-mande erhållit ”sköld och hjälm”. Hans son Daniel i Främby, ”vår tjänare och undersåte”, hade övertagit Grävningen, som ”alltid förr varit under frälse”. Nu hade fogden krävt ”gäld och utskylder”. Enär fadern vore benådad med frihet och frälse och hemmanet vore frälse, skulle skatt ej fordras, konungen dock förbehåller ”samma hemman såväl som alla andra frälsegods ovan Långheden … för vederlag att tillbyta”. Då efter herr Daniels död hans barn gifte sig ofrälse, ordnades saken så, att de fingo behålla godset men betala ”årliga skatten och kronans ingeld” till farbrodern Jöns Danielsson och dennes arvingar, vilka däremot skulle stå för frälseskyldighetens fullgörande.

Från 1576 är han i räkenskaperna upptagen för en kronoutjord, för vilken skattas 1 öre penningar. Det var Gringsbo (Grinsboda). Av ett kungligt brev 20 juli 1585 framgår, att han även innehade ett kronohemman Korslinden, som räntade 12 stigar kor. Den skattefrihet härå, som erhölls detta datum, återkallades i december samma år. Tillsammans med kyrkoherdarna Hans å Koppar-berget och Mickel i Svärdsjö befriades han 23 juni 1578 från borgläger, eftersom dessa präster hade ”mer tunga både av bergs-bruk och eljest av den dagliga gästningen, än andra präster i Bergslagen”.

Vid deklarationen för Älfvsborgs lösen 1571 utgjorde hans förmögenhet 4 ungerska gulden, 3 st. kronoguld, 92 ld silver, 2 pd 5 mkr koppar, 15 mkr mässing, 1 pd 15 mkr tenn, 6 kor, 2 treårsnöt, 3 får, 6 getter och 9 svin, alltsammans värderat till 722 mk 3 öre. I förmögenhetshänseende var han alltså icke en av de främsta. Det är ock påfallande, hur svagt hans jordbruk var. Tydligen var bergsbruket den förnämsta inkomstkällan.

I 1588 års räkenskaper förekommer han i taxe- och vederlagsregistret samt utgör sin andel i en hjälpgärd. Samma år, den 25 juni, erhåller hans änka kungligt brev på nådår ”såsom ock njuta frihet på någon koppartionde, som herr Daniel bort utgiva”. Han hade avlidit den 22 maj.

Gift med Brita Nilsdotter, dotter till fogden Nils på Åland. Karin som vid arvskifte efter maken 17 mars 1594 tillsam-mans med sonen Jören erhöll Långtäkten, 1 spannasäde i Kapellstomten och Korslinden samt 2 pundsäde i Ivarsnäs.

Barn i första giftet:

Barn i andra giftet:

Torkil, bergsman i Hästberg, Kopparberg socken, Levde på 1500-talet. Gift med Ragnild.

Daniel Torkilsson (Nobil. Svinhufvud) i Frenby eller Fremmandeby i Kopparbergs socken (son till Torkil). Adlad 22 januari 1581 af Konung Johan III, undfående till vapen ett hvit svinhufvud i rödt fält i skölden och på hjelmen ett rödt svinhufvud. Bodde på gamla gården Knifva vid Kopparberget.

Gift 1.0 med Anna Margareta Jönsdotter, dotter till domaren i Dalarna Jöns Persson på Risholm och Margaretha, Hans Jeppessons, af gamla Svinhufvudsläkten, dotter, med hans 2:a hustru, Elin, samt sondotter till stamfadern för adels ätten Svinhufvud af Qvalstad. Nr 145. Landsdomaren i Dalarne Pehr Jönsson, skrifvare, till Fremmendby.

Gift 2.0 med Brita Månsdotter, i hennes första gifte, avliden 24 juli 1614, begraven i Falu kyrka,dotter till befallnings-mannen på Örebro, Måns Knutsson (Roos af Hjälemsäter, nr 51) till Blomberg och Aspeberg, med hans första fru, Christina Gregersdotter, samt omgift med den rike bergsmannen Christoffer Olsson, Nobil. Gyllenknoster (ej introducerad), i Nohr, också i hans andra gifte.

Barn:   En son, bodde emellan Grangärde och Floda i Dalarna avliden 100 år gammal.

Kyrkoherde i /Hälsing-)Tuna socken. Ägde mark i Ullsäter och i Silja enligt jordeboken 1542. Var 1556 kyrkoherde i Hälsingtuna. Uppsala ärkestifts herdaminne, den tredje delen. I Släkt och Hävd nr 3-4 år 1993 sid 439 och 440 samt 451 not 33 sägs;

Not 33. Enligt 1542 års jordebok ägde herr Olof mark i både Ullsäter och i Silja. Det faktum att herr Nicolaus Olai också ägde mark i Ullsäter och i Silja är starka indicier för att släktskap föreligger. Herr Oloff är förmodligen identisk med den Olaus, som enligt Upp-sala Ärkestifts Herdaminne uppges vara kyrkoherde i Hälsingtuna 1556 (sid 210) och som hade en son vid namn Engelbertus Olai, som blev kyrkoherde i Leksand (stamfader för den adliga släkten Terserus. Enligt Elgenstierna och Bygdén (sid 197) var Engelber-tus Olai son till bonden Olof Jönsson i Rogsta by i Hälsingtuna socken. Någon sådan by finns dock inte i denna församling (obser-vera att grannförsamlingen heter Rogsta) och denna uppgift verkar vara mycket tvivelaktig........

Elgenstierna redovisar: Olof Jönsson; levde på 1500-talet och var bonde i Rogsta by i Tuna socken. Son:

Kommentar: Thomas Sverker, som skrivit artikeln i Släkt och Hävd, är av den uppfattningen att kopplingen till Olof Jönsson i Elgenstierna och Bygdéns uppgift att Engelbertus Olai skulle vara en son till Olof Jönsson i Rogsta by i Hälsingtuna socken är mycket tvivelaktig. I stället menar han att Engelbertus Olai är bror till Nicolaus Olai, kyrkoherde i Hälsingtuna samt att dessa är söner till herr Olof Andersson i Skogs församling.

Stormor i Dalom, Margareta Hansdotter (ej vår släkt men ingift), är gift med magister Elaus Engelberth Terserus, dotter till Hans Laurentii (Larsson), lärare, präst, kaplan, vice kyrkoherde, kyrkoherde född 24 januari 1548 i Säbrå prästgård, Säbrå socken, Ångermanland V där den 26 januari 1603, gift med Anna Segersdotter.

Hans Laurentii är son till Laurentius Svenonis, präst och kyrkoherde i Säbrå 1543-1572, V 1579.

Laurentius Svenonis är son till Sven Pedersson /Persson/.

Sven Pedersson är son till Per Falesson.

Per Falesson är son till Fale [Hin den äldre].

Fale [Hin den äldre] är son till Härse – nybyggare och säljägare, begravd i Lövångers kyrka i Västerbotten.

Härse är son till Fale [Hin den unge] som finns i Birsta, Skön socken i Medelpad.

Fale [Hin den unge] waren Wijdhfäring, och när han tiente i konung Kntz S. ErikxSons Hof feigdede konung Sverker på K. Knutz söner och lät them dräpa. Tå flyttde Fale af medh konung Knutz son hertig Erik, först heem till Byrestadh och sedan till Norrike ther han forskaffadhe hnom en krijgzhär, till att fordra hans faders rike igen och hemnas hans bröders dodh.

Den månglärde fornforskaren och mystikern Johan Thomasson Bure (1568-1652) är den borgerliga släktforskningens fader i Sverige, den förste som började kartlägga icke-adliga släktkretsar i en tid när annars bara adel och furstar ansågs ha anor. Hans släktbok har i århundraden varit en av de mest omtalade handskrifterna från Vasatiden.

Mer information om ovanstående släktkedja finnas att läsa i Johan Bures släktbok utgiven 2014 av Genealogiska föreningen ISBN 978-91-637-5880-5 författad av Urban Sikeborg efter att Bures släktbok återfunnits i original i det finska riksarkivet år 2008.

Den 14 maj 1672 war Herr Lars Elvius, Herr Erik, jag, Budlars Anderss vittne till min broders sons dop Andrea Andrae. Item Sara Larsdotter, Hustru Eva Budlass , Karin och Hass Pärssons hustru. (= Vår Brita Persdotter 1717-1790 gift med Erik Hass Persson 1708-1785).

Den 28 november 1673 klockan wedh pass 5 om aftonen föddes min dotter Cirstin hijt till werden S.D.G. Gud låte henne upwäxa i tucht och Herrans förmaningh.

Den 8 januari 1674 min käre broder, iagh och Per farbror till Gardsz åhs.

Den 11 januari 1674 till min broders bröllop med Chirstin Samuelsdotter.

Den 15 januari 1674 till Rättvik till svågern Anders Andersson klockare

Den 25 januari 1674 föddes min käre son Erik Mattsson hijt i Werlden efter middag wid pass klockan emillan 11 och 12. Gudh Alzmechtig ware ähra och låte honom i tucht och Herrans förmanigh upwexa.

Den 2 februari 1674 bars min käre son Erik Mattsson i kyrkian och till thet heliga dopet S.D.G. Faddrar voro min broder H. Anders, Rytter And Olufsson och Joen Ersson i Sälia. Fader stor prest mor, Marit och Karin syster.

Denne Erik Mattsson Nohrström f 1674 i Noret, Mora socken blev kronobefallningsman och bergsrådsman i Falun, ägde fjärdepart i Falu koppargruva!

Den 1 mars 1674 på Nussnäs i Erik Larsson och Apluna Matsdotters bröllop

Den 20 april 1674 Bröllop i Färnäs Hållers Olof Andersson och Karin Mattsdotter ibid.

Den 30 okt 1675 Jag och min broder kyrkoherden till Wåhm.

Den 7 april 1676 klockan 8 afsomnade min käre broder Andreas Norhmoraus denna församligns trogna kyrkoherde. Gud Alzmechtigh hugsvale alla bedröfwade hiertan som öfwer detta oförmoderliga dödsfall bittra och heta tårar fälla. Amen.

Den 10 april 1676 Ahnkomo här i från Jemplandh 4 compag. Wästerbotn Krigzfolk. Dem ahnförde en Öfverstleutant wedh nampn Petter Stark hwilken hade sitt quarteer hooss migh tillijka medh sin h:o Anna Trast som war skyld min h:o.

(skyld = släkt)

Den 2 juli 1678 jag och min kära hustru med son Anders i bröllopet hos herr Mats.

Den 17 juli 1678 trolovades Artolleri och häradsskrifvaren Lindroth med jungfru Sara Norhmoreaa i Mora prästgård (född i Mora 1657).

Den 8 dec 1678 Lindroths och Saras bröllop i Nygården