Det svenska stormaktsriket 1662 omfattade länderna kring Östersjön med många krig på botten utanför det egentliga Sverige men även i Skåne, Halland och Blekinge.
År 1671 antecknas följande brukare och ägare i Billinge sn.
Till Eriksholm hör 25 gårdar som följer;
Nils Jensson i Eigeröd, Nils Håkansson och Per Nilsson, Helge Gundersson, Jeppe Nilsson, Bonde Persson, Eskil Månsson, Jöns Ågesson, Anders Rasmusson, Jeppe Thursson, Erich Nilsson och Peer Ingesson, Trued Matzsson, Peer Peersson, Håkan Olsson – alla i Billinge.
Jöns Pedersson, Ohla Engelsson, Påhl Trulsson, Rasmus Nilsson i Gunneröd.
Rasmus Nilsson i Berringe. Bengt Hansson i Ströröd.
Sören Persson och Sven Persson i Killeröd.
Nils Jensson och Måns Jensson i Werslätt samt Rasmus Nilsson i Torup (Toarp).
Till Näs hör 5 gårdar i Norra Hultseröd;
Påhl Påhlsson, Oluf Nilsson, Jöns Pessson, Trulle Peersson och Truls Persson.
Till Rönneholm hör några små 1/8-mantals gårdar;
Albrecht Möllare i Reigen mölle, Peer Ågesson i ett gattehuus i Gunnered.
Gattehuus. Peder Gudmundsson Smed i Billinge åboer ett kyrkiegattehuus hwartill är 12 ½ skäppland jord.
Gattehuus. Måns Nilsson sammanstädes hafver intet åkerbruk, dock gifver åhrligen i landgille till kyrkian.
Herr Hans Johansson (kyrkoherden) på Prästhemmanet
Nils Gudmandsson och Mårten Persson i Söndre Hultseröd till Lunds domkirke.
Peer Persson i Bögerup till Befaldningsman Adolf Philipsson.
Qvarn. (Bögerup kvarn senare kallad Stockamöllan) Wilhelm Vinter brukar en vattenkvarn.
Olof Håkansson i Billinge Kanike (domkapitlet) till Doctor Christian Foss.
Sven Gundersson till Lunds domkyrka.
Bengt Månsson, (vår) geistligt hemman i Billinge, hafver nödtorftigt muhlbete och gräsgång. Till landshövdingen Benjamin Cronborg.
Ebbe Jönsson i Billinge till Sireköping kyrkie och gjör eckar (körslor) till Cronan.
Peder Gundersson i Billinge till landshövdingen Benjamin Croneborg.
Oluf Hansson i Billinge. Klockarboligen.
Herr Hans Johansson i Billinge (kyrkoherden) brukar ett stycke Eng. Jöns Pedersson i Gunnaröd brukar ett stycke eng och Trued Hansson i Norra Hullseröd brukar ett stycke kyrkans jord.
År 1675 önskar Knut Thott, ägare av Näs och Knutstorp, att komma i besittning av de gamla kanike hemmanen i Billinge by (nr 2, 3, 4 och 6 till vilka även lagts nr 5 som 1476 hade donerats till Sireköpings kyrka). Men Knuts broder, Tage Ottosson Thott på Eriksholm, kommer före honom, eftersom dessa hemman låg nära hans djurhage, och han befarade, att brodern skulle göra intrång på hans jakt. Den 10 juni 1675 gör herr Tage ett byte med kung Karl XI. Thott får bland annat mantalspengarna av nio hemman i Billinge socken, patronatsrätt till Billinge kyrka och de fem kanike- och kyrkohemmanen i Billinge by.
Freden och efter freden i Roskilde
Danmark var i ett militärt och politiskt chocktillstånd efter freden i Roskilde 1658. Stora delar av landet hade i ett oresonligt hårt avtal förlorats. Norge delades i två delar genom att Trondheims län med Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm tillföll Sverige. Trondheims län och Bornholm återlämnades dock 1660. Förlusten av Skåne var en katastrof för Danmark på flera plan.
* Skåne hade varit en utmärkt plattform för anfallsföretag mot uppsverige.
* Skåne hade varit en skyddande buffertzon mot anfall från Sverige mot Danmark.
* Stor handeln från Skåne av järn och skogsråvaror och smides- och träprodukter.
* Taxeringar, manskapsutskrivningar
* Flyttning av dansk administration från Skåne till Danmark.
* Omfattande ödeläggelse
År 1660 tillskansade sig den danske Kungen total kontroll över den politiska, ekonomiska och militära makten. Åter-erövringen av de förlorade provinserna var en hörnsten i den danska utrikespolitiken. Man förberedde sig för kommande bataljer med ärkefiend-en Sverige. Danmark ingick förbund med Holland som låg i konflikt med Frankrike som var Sveriges allierade. Danmark och Sverige kom härigenom att stå på var sin sida i kampen om Europa. Det blev stormakternas konflikter som kom att avgöra när Christian V kunde påbörja sin återerövring i Norden.
Efter påtryckningar från Frankrike sände Sverige år 1674 en truppstyrka till Pommern. Den skulle avhålla de Holländska allierade bundsförvanterna furste- och hertigdömena i Brandenburg och Lüneburg från att mer aktivt blanda sig i det nyligen inledda kriget mellan Holland och Frankrike.
Fransmännen krävde när Svenskarna väl var på plats att de skulle anfalla Brandenburg. Men Svenskarna var ej redo. Anfallsopera-tionerna slutade i fiasko. I en lägesbedömning sågs Danmark som den i särklass allvarligaste fienden. Närmast aningslöst om de Danska känslorna sände Sverige riksrådet Nils Brahe till Köpenhamn i slutet av år 1674 med ett anbud om ett ömsesidigt neutrali-tetsförbund, kombinerat med ett äktenskapserbjudande mellan Karl XI och den Danske kungens syster Ulrika Eleonora. De danska krigsplanerna var redan långt framskridna, men hovet höll god min i elakt spel. De avvisade förbundet med accepterade giftet.
Året därpå den 18 juni 1675 förlorade svenskarna omkring 600 man i slaget vid Fehlbellin. Militärt av föga betydelse men moraliskt och politiskt fick förlusten stora efterverkningar. Inom armén deserterade de värvade tyska trupperna hoptals. Generalerna var o-eniga och riksmarskalken greven Carl Gustaf Wrangel, hjälten från trettioåriga kriget, nu överbefälhavare, var fullkomligt lamslag-en.
Rikskanslern greven Magnus Gabriel de la Gardie, förlorade helt besinningen och drog sig tillbaka till sina gods samt lät makten glida ur sina händer.
Vid den till Uppsala sammankallade riksdagen kom ständerna att avkräva riksråden till räkenskap för såväl krigsför-klaringen som för den usla ekonomiska förvaltningen inom riket. Makten gled härmed helt omärkt över till den unge Karl XI, som nu mognade till man, 19 år gammal. Redan den 8 juli 1675 förklarade Kejsaren och Tyska riket Sverige krig. Hollands krigsförklaring mot Sverige hade kommit några dagar innan slaget vid Fehlbellin. I stället för att sända Ulrika Eleonora till Stockholm och Karl XI i augusti mån-ad som Karl XI förordat gav Danskarna beskedet att man måste invänta brudkläderna som var beställda från Frankrike. I stället för en brud kom en krigsförklaring.
Christian den V gjorde i samband med sin krigsförklaring mot Sverige den 2 september 1675 ingen hemlighet av, att han ville åter-ta vad danskarna förlorad vid frederna 1645 och 1658. De förlorade landskapen skulle befrias från okupationsmakten Sverige. Flera av de i dessa landskap välkomnade Christian den V:s krigsförklaring.
Skånska kriget 1675-1679
Då Svenskarna var försvagade och den Svenska flottan urusel till följd av motgångarna i Tyskland och förmyndar-regeringens inre intriger passade Danskarna på att besätta Gotland under våren och därefter landsteg de med en 2.000 man stark Dansk trupp vid Ystad sedan Danska och Holländska fartyg beskjutit staden. De Svenska kompanierna i staden tvingades efter hårda strider dra sig tillbaks till Kristianstad. Karl den XI som befann sig i Malmö skyndade Ystad till undsättning. När han kom fram med sina trupper drog sig den Dansk-Holländska flottan undan. Karl XI fick dra sig tillbaks till Kristianstad.
Troligen var danskarnas avsikt med att anfalla Ystad att locka bort Karl den XI från den skånska östkusten där det fanns många dansksinnade som behövde få lugn och ro för att organisera sig. Den 29 juni 1675 landsteg danskarna vid Råå fiskeläge medan Karl XI var upptagen vid Ystad med 8.787 infanteri, 5.000 ryttare och dragoner samt 200 artillerister. Samma dag gick den danska hären mot Helsingborg som kapitulerade efter två dagars beskjutning av danskarna.
Karl XI fick dra sig tillbaks med sitt rytteri till småland för att där återförena sig med sitt infanteri som gått före. Av de omkring 12.000 man som stod till Karl XI förfogande var endast 5-6.000 man lediga för fältarmén. Övriga var bunda vid fästningarna. Med några förstärkningar förfogade han nu över 5.300 man. De Svenska härarna och en Dansk kår mötes den 17 augusti 1675 vid Fyllebro. Danskarna förlorade omkring 1.500 man som togs till fånga och omkring 1000 man blev kvar på slagfältet. Svenskarnas förluster uppgavs till 200 man men torde ha varit fler.
Den danska huvudstyrkan fortsatte mot Halmstad för belägring. Där uppmanade man kommendanten för Halmstad att dagtinga. Men det stannade därvid. Kung Christian V:s personliga ingripande förlamade danskarna. Christian valde hellre att hålla krigsråd och utfärda långa tveksamma promemorior än att ”slå till”.
Karl XI är defensiv då han insett att han har för få man i relation till det danska nummeräret och inväntar förstärkningar.
Karl XI ingrep personligen kraftfullt för att rusta i första hand flottan för att få herraväldet över Östersjön vilket skulle underlätta för Sverige att undsätta sina tyska provinser och att överflytta kriget till Dansk hemmamark.
Den svenska strategin gick ut på att snabbt tillskansa sig herraväldet till sjöss så att man sjövägen kunde underhålla trupperna i Tyskland och Skåne och blockera Danska sjölandsättningar i Skåne. Den 9 oktober 1675 avseglade 58 krigsfartyg bestyckade med 2 184 kanoner från Dalarö. Redan andra dagen av seglatsen kolliderade båtar med varandra och skapade oordning bland enheterna . Det tog hela sju dagar att nå Gotland. Där seglade man in i en rykande storm som skingrade fartygen. När det dessutom visade sig att man saknade proviant för den fortsatta resan gav Stenbock upp och satte kurs hemmåt. Den 20 oktober återkom det som åter-stod av flottan till Dalarö. Fartygen var i bedrövligt skick och sjukdomar grasserade bland manskapen. Fler tusen man hade avlidit under den misslyckade seglatsen. Utan ett enda skott fallit hade huvuddelen av den Svenska flottan försatts ur stridbart skick.
Även den dansk-holländska eskadern som patrullerade i södra Östersjön hemsöktes av olyckor och sjukdomar.
Den norske ståthållaren Gyldenlöwe anföll med drygt 6 000 man Bohuslän samt riktade ett mindre angrepp mot Värmland men där fastnade de norska styrkorna vid Eda skans. General Ascheberg kunde med 3 000 soldater efter hand bromsa Gyldenlöwes offen-siv. När Karl XI närmade sig Bohuslän i november med förstärkningar drog norrmännen sig tillbaks över gränsen. Julen 1675 till-bringade den svenske kungen tillsammans med sina soldater i Vänersborg ”uti stor stillhet och andakt”.
Under vintern rustade man och återställde den svenska flotten. I de sista dagarna i april 1676 utlöpte möjligen den största flotta Sverige någonsin haft. Men överbefälhavaren, den tappre Creutz, var som en stor del av fartygscheferna, icke sjöman och många av besättningsmännen sjöovana. Inom några dagar förlorade svenskarna alla tre regalskeppen och upp mot 4 000 båtsmän, sol-dater och officerar, inklusive amiralerna Creutz och Uggla miste sina liv. Den Svenska flottan lyckades ej vinna herraväldet över Östersjön utan fick dra sig tillbaka för reparation. Den tänkta underhållet sjövägen till landtrupperna i Skåne omintetgjordes vilket kom att bli av avgörande betydelse för krigsföretaget.
Fotfolk fick Karl XI lät men det var svårare att skapa ett tjänstdugligt rytteri som var huvudvapnet i dåtidens strider. Den 14 augusti 1676 meddelade de la Gardie att han var i gång med att uppsätta fyra skvadroner i Kronobergs län, varav tre bestod av gamla före detta ryttare som värvats mot två års skattefrihet och 30 daler silvermynt i värvnings-pengar. Han tillsatte även officerare och un-derbefäl i avvaktan av Karl XI:s framtida godkännande. Då flertalet blev anställda den 1 juli 1676 kan detta datum anses vara rege-mentets födelsedag. Regementet kom att kallas Ramsvärds gamla Smålänningar eller Ramsvärds regemente till häst eller Ram-svärds Blekingska regemente syftande på en tänkt indelning i Blekinge som man övergav då man insåg att regementet behövde snabbt kunna ta sig mot Öresund och försvara den västra delen av Skåne. I Aschebergs reglemente av 1680 benämndes det efter sin regementschef överste Gyldenpistol. Från 1695 var dess namn Södra Skånska kavalleriregementet.
Den 20 oktober 1676 sammanträffade de rekryterade armeerna i Hamneda, söder om Ljungby. 1.200 man från Västergötland, 3.400 man från Östergötland samt från Kalmartrakten och från hjärtat av Småland 2.300 man. Orderna hade hållits så hemliga att man ej kände till varandra förrän man sammanstrålade. Den 24 oktober 1676 kunde Karl XI mönstra hären som var något över 14.000 man, men som ”väckte snarare undran än beundran” enligt en hävdatecknare.
Då danskarna drog sig tillbaka till vinterkvarter satsade Karl XI på att bryta in över den Skånska gränsen för att överraska och slå danskarna. Samtidigt skulle allmogeuppbåd under riksråden Ebbe Ulfelt och Pontus de la Gardie operera mot Blekinge och nord-östra Skåne.
Svenskarna påbörjade inmarchen samma dag som mönstringen. Men danskarna, som hade fått rapporter från snapphanar och dansksinnade skåningar, hade spärrat vägarna med förhuggningar, upprivna broar och förstörda vägar. Många av befolkningen hade rymt undan till skogarna med kreatur och bohag så svenskarna fann ett övergivet och skövlat land vilket gjorde det svårt för svenskarna att finna mat och foder till hästarna. Den svenska härens nöd var stundtals så stor att man maroderade och plundrade hänsynslöst när man kom åt något med påföljd att befolkningens hat till svenskarna växte och att alltfler av lokalbefolkningen anslöt sig till snapphanarna.
Den 27 oktober 1676 tågade Karl XI med sin här mot Helsingborg för att bemäktiga sig borgen och snabbt vinna ett slag samt för att kunna proviantera. Danskarna utrymde själva staden och drog sig in i fästningen. Under flera timmar plundrade svenskarna skonningslöst staden. Då provianten i fästningen var ej beräknad för både besättningen och stadsbefolkningen skulle danskarna ej kunna hålla stånd så många dagar. Men då den danska huvudarmeen var på anmarsch föredrog Karl XI att gå de danska huvud-trupperna till mötes.
Danskarna la sig i ställning den 1 november 1676 bakom Rå-ån. Samma dag nådde svenskarna Bårslöf på norra sidan av Rå-åns dalgång. Men då ingendera sida ville ta sig över den breda och djupt nerskurna dalsänkan och gå till front-anfall blev man stående bevakandes varandra. Ett ändlöst regnande förvärrade markerna och i den svenska armen, som led brist på proviant, började fältsjukdommar härja. Till sist bröt den danska armen upp och drog sig tillbaka mot Glumslöfs-höjderna. Karl XI vågade ej förfölja dem av fruktan att få den sumpiga och oländliga dalgången i ryggen vid en eventuell batalj. Danskarnas taktik gick ut på att locka svenskarna bort från gammal-sverige och provianteringen därifrån. Man sökte således ej strid även om mindre grupper ur armeerna stötte samman i mindre skärmytslingar.
Svenskarna sökte skydd mot den regniga och kalla väderleken i jordkulor, täckta med ris och lera.