Page 24 - Våra rötter

Till innehåll

Huvudmeny:

Geografiskt > Skåne
Några större krig och sammandrabbningar som inträffade under de kommande åren.

Större krigståg                                                                                 Luckor i Billinge sockens kyrkobokföring

Freden i Roskilde 1658 då Skåne blev Svenskt                                        18 okt 1659 – 27 jan 1664

Skånska kriget 1675-79 som medförde att c:a                                        1 dec 1675 – 1681. Finns dock tre notiser
70 % av gårdarna i Harjagers, Rönneberg och                                       den 11 feb 1679, 19 mars och 3 sep 1681.
Onsjö härader (där Billinge sn ingår) stod öde
och obrukbara.

Nederlaget vid Poltava år 1709
Pesten 1710                                                                                        7 okt 1710 - 1711

Karl den XII stupar i Fredriksten
i Hallden Norge år 1718.                                                                       Storhetstiden var över.                                     

Det svenska stormaktsriket 1662 omfattade länderna kring Östersjön med många krig på botten utanför det egentliga Sverige men även i Skåne, Halland och Blekinge.

År 1671 antecknas följande brukare och ägare i Billinge sn.

Till Eriksholm hör 25 gårdar som följer;
Nils Jensson i Eigeröd, Nils Håkansson och Per Nilsson, Helge Gundersson, Jeppe Nilsson, Bonde Persson, Eskil Månsson, Jöns Ågesson, Anders Rasmusson, Jeppe Thursson, Erich Nilsson och Peer Ingesson, Trued Matzsson, Peer Peersson, Håkan Olsson – alla i Billinge.

Jöns Pedersson, Ohla Engelsson, Påhl Trulsson, Rasmus Nilsson i Gunneröd.

Rasmus Nilsson i Berringe. Bengt Hansson i Ströröd.

Sören Persson och Sven Persson i Killeröd.

Nils Jensson och Måns Jensson i Werslätt samt Rasmus Nilsson i Torup (Toarp).

Till Näs hör 5 gårdar i Norra Hultseröd;
Påhl Påhlsson, Oluf Nilsson, Jöns Pessson, Trulle Peersson och Truls Persson.

Till Rönneholm hör några små 1/8-mantals gårdar;
Albrecht Möllare i Reigen mölle, Peer Ågesson i ett gattehuus i Gunnered.

Gattehuus. Peder Gudmundsson Smed i Billinge åboer ett kyrkiegattehuus hwartill är 12 ½ skäppland jord.
Gattehuus. Måns Nilsson sammanstädes hafver intet åkerbruk, dock gifver åhrligen i landgille till kyrkian.

Herr Hans Johansson (kyrkoherden) på Prästhemmanet

Nils Gudmandsson och Mårten Persson i Söndre Hultseröd till Lunds domkirke.
Peer Persson i Bögerup till Befaldningsman Adolf Philipsson.

Qvarn. (Bögerup kvarn senare kallad Stockamöllan) Wilhelm Vinter brukar en vattenkvarn.

Olof Håkansson i Billinge Kanike (domkapitlet) till Doctor Christian Foss.
Sven Gundersson till Lunds domkyrka.

Bengt Månsson, (vår) geistligt hemman i Billinge, hafver nödtorftigt muhlbete och gräsgång. Till landshövdingen Benjamin Cronborg.

Ebbe Jönsson i Billinge till Sireköping kyrkie och gjör eckar (körslor) till Cronan.
Peder Gundersson i Billinge till landshövdingen Benjamin Croneborg.
Oluf Hansson i Billinge. Klockarboligen.
Herr Hans Johansson i Billinge (kyrkoherden) brukar ett stycke Eng. Jöns Pedersson i Gunnaröd brukar ett stycke eng och Trued Hansson i Norra Hullseröd brukar ett stycke kyrkans jord.

År 1675 önskar Knut Thott, ägare av Näs och Knutstorp, att komma i besittning av de gamla kanike hemmanen i Billinge by (nr 2, 3, 4 och 6 till vilka även lagts nr 5 som 1476 hade donerats till Sireköpings kyrka). Men Knuts broder, Tage Ottosson Thott på Eriksholm, kommer före honom, eftersom dessa hemman låg nära hans djurhage, och han befarade, att brodern skulle göra intrång på hans jakt. Den 10 juni 1675 gör herr Tage ett byte med kung Karl XI. Thott får bland annat mantalspengarna av nio hemman i Billinge socken, patronatsrätt till Billinge kyrka och de fem kanike- och kyrkohemmanen i Billinge by.

Freden och efter freden i Roskilde

Danmark var i ett militärt och politiskt chocktillstånd efter freden i Roskilde 1658. Stora delar av landet hade i ett oresonligt hårt avtal förlorats. Norge delades i två delar genom att Trondheims län med Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm tillföll Sverige. Trondheims län och Bornholm återlämnades dock 1660. Förlusten av Skåne var en katastrof för Danmark på flera plan.

* Skåne hade varit en utmärkt plattform för anfallsföretag mot uppsverige.
* Skåne hade varit en skyddande buffertzon mot anfall från Sverige mot Danmark.
* Stor handeln från Skåne av järn och skogsråvaror och smides- och träprodukter.
* Taxeringar, manskapsutskrivningar
* Flyttning av dansk administration från Skåne till Danmark.
* Omfattande ödeläggelse

År 1660 tillskansade sig den danske Kungen total kontroll över den politiska, ekonomiska och militära makten. Åter-erövringen av de förlorade provinserna var en hörnsten i den danska utrikespolitiken. Man förberedde sig för kommande bataljer med ärkefiend-en Sverige. Danmark ingick förbund med Holland som låg i konflikt med Frankrike som var Sveriges allierade. Danmark och Sverige kom härigenom att stå på var sin sida i kampen om Europa. Det blev stormakternas konflikter som kom att avgöra när Christian V kunde påbörja sin återerövring i Norden.

Efter påtryckningar från Frankrike sände Sverige år 1674 en truppstyrka till Pommern. Den skulle avhålla de Holländska allierade bundsförvanterna furste- och hertigdömena i Brandenburg och Lüneburg från att mer aktivt blanda sig i det nyligen inledda kriget mellan Holland och Frankrike.

Fransmännen krävde när Svenskarna väl var på plats att de skulle anfalla Brandenburg. Men Svenskarna var ej redo. Anfallsopera-tionerna slutade i fiasko. I en lägesbedömning sågs Danmark som den i särklass allvarligaste fienden. Närmast aningslöst om de Danska känslorna sände Sverige riksrådet Nils Brahe till Köpenhamn i slutet av år 1674 med ett anbud om ett ömsesidigt neutrali-tetsförbund, kombinerat med ett äktenskapserbjudande mellan Karl XI och den Danske kungens syster Ulrika Eleonora. De danska krigsplanerna var redan långt framskridna, men hovet höll god min i elakt spel. De avvisade förbundet med accepterade giftet.

Året därpå den 18 juni 1675 förlorade svenskarna omkring 600 man i slaget vid Fehlbellin. Militärt av föga betydelse men moraliskt och politiskt fick förlusten stora efterverkningar. Inom armén deserterade de värvade tyska trupperna hoptals. Generalerna var o-eniga och riksmarskalken greven Carl Gustaf Wrangel, hjälten från trettioåriga kriget, nu överbefälhavare, var fullkomligt lamslag-en.

Rikskanslern greven Magnus Gabriel de la Gardie, förlorade helt besinningen och drog sig tillbaka till sina gods samt lät makten glida ur sina händer.

Vid den till Uppsala sammankallade riksdagen kom ständerna att avkräva riksråden till räkenskap för såväl krigsför-klaringen som för den usla ekonomiska förvaltningen inom riket. Makten gled härmed helt omärkt över till den unge Karl XI, som nu mognade till man, 19 år gammal. Redan den 8 juli 1675 förklarade Kejsaren och Tyska riket Sverige krig. Hollands krigsförklaring mot Sverige hade kommit några dagar innan slaget vid Fehlbellin. I stället för att sända Ulrika Eleonora till Stockholm och Karl XI i augusti mån-ad som Karl XI förordat gav Danskarna beskedet att man måste invänta brudkläderna som var beställda från Frankrike. I stället för en brud kom en krigsförklaring.

Christian den V gjorde i samband med sin krigsförklaring mot Sverige den 2 september 1675 ingen hemlighet av, att han ville åter-ta vad danskarna förlorad vid frederna 1645 och 1658. De förlorade landskapen skulle befrias från okupationsmakten Sverige. Flera av de i dessa landskap välkomnade Christian den V:s krigsförklaring.

Skånska kriget 1675-1679

Då Svenskarna var försvagade och den Svenska flottan urusel till följd av motgångarna i Tyskland och förmyndar-regeringens inre intriger passade Danskarna på att besätta Gotland under våren och därefter landsteg de med en 2.000 man stark Dansk trupp vid Ystad sedan Danska och Holländska fartyg beskjutit staden. De Svenska kompanierna i staden tvingades efter hårda strider dra sig tillbaks till Kristianstad. Karl den XI som befann sig i Malmö skyndade Ystad till undsättning. När han kom fram med sina trupper drog sig den Dansk-Holländska flottan undan. Karl XI fick dra sig tillbaks till Kristianstad.

Troligen var danskarnas avsikt med att anfalla Ystad att locka bort Karl den XI från den skånska östkusten där det fanns många dansksinnade som behövde få lugn och ro för att organisera sig. Den 29 juni 1675 landsteg danskarna vid Råå fiskeläge medan Karl XI var upptagen vid Ystad med 8.787 infanteri, 5.000 ryttare och dragoner samt 200 artillerister. Samma dag gick den danska hären mot Helsingborg som kapitulerade efter två dagars beskjutning av danskarna.

Karl XI fick dra sig tillbaks med sitt rytteri till småland för att där återförena sig med sitt infanteri som gått före. Av de omkring 12.000 man som stod till Karl XI förfogande var endast 5-6.000 man lediga för fältarmén. Övriga var bunda vid fästningarna. Med några förstärkningar förfogade han nu över 5.300 man. De Svenska härarna och en Dansk kår mötes den 17 augusti 1675 vid Fyllebro. Danskarna förlorade omkring 1.500 man som togs till fånga och omkring 1000 man blev kvar på slagfältet. Svenskarnas förluster uppgavs till 200 man men torde ha varit fler.

Den danska huvudstyrkan fortsatte mot Halmstad för belägring. Där uppmanade man kommendanten för Halmstad att dagtinga. Men det stannade därvid. Kung Christian V:s personliga ingripande förlamade danskarna. Christian valde hellre att hålla krigsråd och utfärda långa tveksamma promemorior än att ”slå till”.

Karl XI är defensiv då han insett att han har för få man i relation till det danska nummeräret och inväntar förstärkningar.

Karl XI ingrep personligen kraftfullt för att rusta i första hand flottan för att få herraväldet över Östersjön vilket skulle underlätta för Sverige att undsätta sina tyska provinser och att överflytta kriget till Dansk hemmamark.

Den svenska strategin gick ut på att snabbt tillskansa sig herraväldet till sjöss så att man sjövägen kunde underhålla trupperna i Tyskland och Skåne och blockera Danska sjölandsättningar i Skåne. Den 9 oktober 1675 avseglade 58 krigsfartyg bestyckade med 2 184 kanoner från Dalarö. Redan andra dagen av seglatsen kolliderade båtar med varandra och skapade oordning bland enheterna . Det tog hela sju dagar att nå Gotland. Där seglade man in i en rykande storm som skingrade fartygen. När det dessutom visade sig att man saknade proviant för den fortsatta resan gav Stenbock upp och satte kurs hemmåt. Den 20 oktober återkom det som åter-stod av flottan till Dalarö. Fartygen var i bedrövligt skick och sjukdomar grasserade bland manskapen. Fler tusen man hade avlidit under den misslyckade seglatsen. Utan ett enda skott fallit hade huvuddelen av den Svenska flottan försatts ur stridbart skick.

Även den dansk-holländska eskadern som patrullerade i södra Östersjön hemsöktes av olyckor och sjukdomar.

Den norske ståthållaren Gyldenlöwe anföll med drygt 6 000 man Bohuslän samt riktade ett mindre angrepp mot Värmland men där fastnade de norska styrkorna vid Eda skans. General Ascheberg kunde med 3 000 soldater efter hand bromsa Gyldenlöwes offen-siv. När Karl XI närmade sig Bohuslän i november med förstärkningar drog norrmännen sig tillbaks över gränsen. Julen 1675 till-bringade den svenske kungen tillsammans med sina soldater i Vänersborg ”uti stor stillhet och andakt”.

Under vintern rustade man och återställde den svenska flotten. I de sista dagarna i april 1676 utlöpte möjligen den största flotta Sverige någonsin haft. Men överbefälhavaren, den tappre Creutz, var som en stor del av fartygscheferna, icke sjöman och många av besättningsmännen sjöovana. Inom några dagar förlorade svenskarna alla tre regalskeppen och upp mot 4 000 båtsmän, sol-dater och officerar, inklusive amiralerna Creutz och Uggla miste sina liv. Den Svenska flottan lyckades ej vinna herraväldet över Östersjön utan fick dra sig tillbaka för reparation. Den tänkta underhållet sjövägen till landtrupperna i Skåne omintetgjordes vilket kom att bli av avgörande betydelse för krigsföretaget.

Fotfolk fick Karl XI lät men det var svårare att skapa ett tjänstdugligt rytteri som var huvudvapnet i dåtidens strider. Den 14 augusti 1676 meddelade de la Gardie att han var i gång med att uppsätta fyra skvadroner i Kronobergs län, varav tre bestod av gamla före detta ryttare som värvats mot två års skattefrihet och 30 daler silvermynt i värvnings-pengar. Han tillsatte även officerare och un-derbefäl i avvaktan av Karl XI:s framtida godkännande. Då flertalet blev anställda den 1 juli 1676 kan detta datum anses vara rege-mentets födelsedag. Regementet kom att kallas Ramsvärds gamla Smålänningar eller Ramsvärds regemente till häst eller Ram-svärds Blekingska regemente syftande på en tänkt indelning i Blekinge som man övergav då man insåg att regementet behövde snabbt kunna ta sig mot Öresund och försvara den västra delen av Skåne. I Aschebergs reglemente av 1680 benämndes det efter sin regementschef överste Gyldenpistol. Från 1695 var dess namn Södra Skånska kavalleriregementet.

Den 20 oktober 1676 sammanträffade de rekryterade armeerna i Hamneda, söder om Ljungby. 1.200 man från Västergötland, 3.400 man från Östergötland samt från Kalmartrakten och från hjärtat av Småland 2.300 man. Orderna hade hållits så hemliga att man ej kände till varandra förrän man sammanstrålade. Den 24 oktober 1676 kunde Karl XI mönstra hären som var något över 14.000 man, men som ”väckte snarare undran än beundran” enligt en hävdatecknare.

Då danskarna drog sig tillbaka till vinterkvarter satsade Karl XI på att bryta in över den Skånska gränsen för att överraska och slå danskarna. Samtidigt skulle allmogeuppbåd under riksråden Ebbe Ulfelt och Pontus de la Gardie operera mot Blekinge och nord-östra Skåne.

Svenskarna påbörjade inmarchen samma dag som mönstringen. Men danskarna, som hade fått rapporter från snapphanar och dansksinnade skåningar, hade spärrat vägarna med förhuggningar, upprivna broar och förstörda vägar. Många av befolkningen hade rymt undan till skogarna med kreatur och bohag så svenskarna fann ett övergivet och skövlat land vilket gjorde det svårt för svenskarna att finna mat och foder till hästarna. Den svenska härens nöd var stundtals så stor att man maroderade och plundrade hänsynslöst när man kom åt något med påföljd att befolkningens hat till svenskarna växte och att alltfler av lokalbefolkningen anslöt sig till snapphanarna.

Den 27 oktober 1676 tågade Karl XI med sin här mot Helsingborg för att bemäktiga sig borgen och snabbt vinna ett slag samt för att kunna proviantera. Danskarna utrymde själva staden och drog sig in i fästningen. Under flera timmar plundrade svenskarna skonningslöst staden. Då provianten i fästningen var ej beräknad för både besättningen och stadsbefolkningen skulle danskarna ej kunna hålla stånd så många dagar. Men då den danska huvudarmeen var på anmarsch föredrog Karl XI att gå de danska huvud-trupperna till mötes.

Danskarna la sig i ställning den 1 november 1676 bakom Rå-ån. Samma dag nådde svenskarna Bårslöf på norra sidan av Rå-åns dalgång. Men då ingendera sida ville ta sig över den breda och djupt nerskurna dalsänkan och gå till front-anfall blev man stående bevakandes varandra. Ett ändlöst regnande förvärrade markerna och i den svenska armen, som led brist på proviant, började fältsjukdommar härja. Till sist bröt den danska armen upp och drog sig tillbaka mot Glumslöfs-höjderna. Karl XI vågade ej förfölja dem av fruktan att få den sumpiga och oländliga dalgången i ryggen vid en eventuell batalj. Danskarnas taktik gick ut på att locka svenskarna bort från gammal-sverige och provianteringen därifrån. Man sökte således ej strid även om mindre grupper ur armeerna stötte samman i mindre skärmytslingar.

Svenskarna sökte skydd mot den regniga och kalla väderleken i jordkulor, täckta med ris och lera.
Svenska huvudarmeens rörelser i västra Skåne 1676, 1677, 1678 och 1679 främst enligt Karl XI:s almanacksanteckningar.
          År 1676
Sverige Danmark

29/06 Malmö 29/06 Landstigning Råå
29/06 Gettingebro
30/06 W Wram 30/6 Helsingborg
01/07 Filkesta
06/07 Örja
23/07 Ljungby

UT UR SKÅNE
06/08 Gårdstånga
08/08 Hörby
09/08 Wram
10/08 Wää
13/08 Kristianstad
18/08 Hörja
03 – 23/10 Ö Ljungby
IN TILL SKÅNE
24/10 Fagerhult
25/10 Bälinge 25/10 Gråmantorp
26/10 Ebbarp
27/10 Näs
28/10 Gråmanstorp
29/10 Feninge
30/10 Hälsingborg 30/10 Kristianstad stad
30/10 Sireköping
31710 Bårslöf 31/10 Qvistoft
08/11 Glumslöf
09/11 Tågarp
10/11 Reslöf
11/11 Stångby
13/11 Skälshög
17/11 L Harrie
04/12 Lund 04/12 Landskrona
06/12 Hviderup
11/12 Dagtorp
12/12 Vadensjö
13/12 Råå
14/12 Helsingborg
18/12 Härslöf
19/12 Bälteberga










          År 1677
Sverige Danmark

09/01 Torrlösa Landskrona
10/01 Höör
11/01 Espinge
12/01 Wää

24/03 Åsum

07/04 Gudmuntorp
09/04 (Trolle-) Näs
18/05 Wadensjö Landskrona
26/05 Arrarp
28/05 Haslebro 28/05 Strö
29/05 Linderöd 29/05 Höör
30/05 Kristianstad 30/05 Linderöd
31/05 Lommarp 31/05 Wää
02/06 Kärråkra
05/06 Mölleröd
06/06 Lund
07/06 Ebbarp
08/06 Herrevads kloster
09/06 Hyllie
07/07 Saxtorp

12/07 RENDEVU
12/07 Torrlösa 12/07 Rönneberga
14/07 Vadensjö
06/08 Perstorp
07/08 Ekebro 07/08 N. Strö
08/08 Åby 08/08 Kristianstad
11/08 Färingtofta
12/08 Mellby 12/08 Nosaby
14/08 Ignaberga
15/08 Kristianstad
17/08 W Wram 17/08 Örtofta
18/08 Höörby
20/08 Dagstorp 20/08 Landskrona
17/09 Ströfvelstorp

UT UR SKÅNE

23/09 Röke
24/09 Kärråkra
25/09 Stoby
26/09 Emislöf
27/09 Filkesta

Winterkvarter Öster om
Kristianstad, Artilleriet i
Karlshamn
          År 1678
Sverige Danmark


20/06 RENDEVU vid Balsby


20/06 Nosaby 20/06 Landskrona
21/06 Hofby
22/06 Köpinge
23/06 Helsingborg
29/06 Hörby
30/06 Hviderup
01/07 Hörby
15/07 Ekebro
16/07 Wedby
17/07 Torup
18/07 Mölleröd
21/07 Lommarp
22/07 Önnesta
06/08 Mölleröd
08/08 Riseberga
12/08 W. Wram 12/08 Gunnarslöf
13/08 Hörby
14/08 Gudmuntorp
15/08 Ekebro
16/08 Rosendal
26/08 Dagstorp

01/10 Gudmuntorp
02/10 Hörby
04/10 Höör
13/10 N. Rörum
14/10 Riseberga
15/10 Ö. Ljungby
16/10 Össjö
19/10 Bällinge
20/10 Luur
21/10 Hjersås
22/10 Ljungby

År 1679
Sverige
09/07 Önnesta
10/07 Kärråkra
12/07 Ebbarp
14/07 Gråmanstorp
24/07 Björnekulla
29/07 Ramlösa
09/09 Sireköping

27/09 Fredstraktat



Danska armeens rörelser i västra Skåne 1676, 1677 och 1678 enligt Jensen: Den Skaanske Krig 1675 - 1679.
Där armeerna drog fram efterlämnade man skövlade byar, uppätna grödor, kor, gäss och mönstrade hästar. Det vill säga; tömda byar. Armeerna tog helt enkelt vad de behövde med stor förstörelse för de bofasta. Det var närmast bristen på mat till manskap och foder till hästarna som fick armeerna att förflytta sig än en strävan till en stor och avgörande batalj.

Bristen på mat och god hygien alstrade farsoter som bortryckte de svenska soldaterna hoptals. Man förökte förlägga de sjuka i sär-skilda kvarter utanför och på avstånd från lägret men då snapphanar ständigt överföll och skoningslöst ned-gjorde de sjuka, blev man tvingade att behålla de sjuka i lägret. Rödsoten grep då tag i allt fler. De närbelägna kyrkornas vapenhus och klockstaplar blev över-fyllda med lik. På kyrkogårdarna lågo likt vedstaplar stora hopar döda ovan jord. Efter vägarna låg fullt med människokroppar och kvar på fälten låg lik som man både red och körde över.

Rymningarna blev allt talrikare trots att rymmarna merändels infångades av snapphanar som gjorde processen kort med dem. Snapphanarna nästan omintetgjorde alla ansträngningar att åstadkomma en ordentligt förplägnad av den svenska armén. Trots att man fyllde fortlöpande på med nya förstärkningar räknade Karl XI ej med mer än något över 8.000 man i december 1676. Att gå till anfall med denna decimerade och uthungrade arme förefaller nästan otänkbart. Men det var vad Karl XI beslöt.

Den 2 december 1676 meddelade Karl XI sitt beslut i nedanstående chiffrerade brev från fältlägret vid Lilla Harrie till Fabian von Fersen som var kommendant i Malmö. Foto LRB.
Foto LRB

Slaget, som började norr om Lund på morgonen den 4 december 1676, varade hela dagen. De Svenska ryttarna använde ett nytt anfallssätt. När man avlossat pistolerna red de till anfall med värjan i hand, i stället för som sed var, svänga ut mot och omkring de bägge egna flyglarna så att andra ledet kunde komma fram och avlossa sina pistoler för att därefter svänga runt och låta tredje ledet komma fram.

Inför detta stridssätt greps det danska rytteriet, som till att börja med kämpat med mycken tapperhet, av panik och flydde i skilda hopar norrut med Keflinge å. Den Svenska armens högerflygel under ledning av Karl den XI förföljde de flyende. Väster om galgback-en fanns 3 danska batterier uppställda som blev de förföljande Svenskarnas byte när man passerade. Många av de danska ryttarna söke sig mot det egna fältlägret för skydd men lägret intogs av de förföljande Svenskarna. Den Danska vänsterflygeln var krossad med stora förluster i människoliv. Det Danska lägret var intaget och en stor del av den Danska trossen erörvrad. Kungen dröjde sig kvar här med sin högerflygel samtidigt som kvarvarande Danska och Svenska flyglar bekämpade varandra.

Foto LRB

Röda knappnålar visar den Danska härens marsh från sitt läger vid Svenstorps gård mot Lund. Blå knappnålar visar den Svenska härens uppmarsh mot Lund från sitt läger vid Lilla Harrie. Gul/bruna knappnålar visar den Danska vänsterflygelns flykt norrut.

De kvarvarande Svenska trupperna hade initialt svårt att stå emot den nummerärt större Danska armen. De starkt åderlåtna Sven-ska styrkorna vid Lund gjorde sig beredda att möta ett nytt anfall och kanske också sin undergång. Av ursprungliga c:a 5.000 man torde endast något över 3.000 stridsdugliga män varit på benen. Då inträffade det som Svenskarna vid det här laget hade gett upp hoppet om; den Svenska högerflygeln återvände till slagfältet! De uttröttade styrkorna fick se hur Danskarna helt oförklarligt och plötsligt gjorde helt om och drog sig åt nordväst.

Det var Karl XI som i spetsen för nio skvadroner av högerflygeln återvände till det slagfält han hade ridit bort från fem timmar ti-digare. Efter flera manövrar och bataljer förvandlades striderna till slakt på instängda och hopträngda Danska soldater. Det mer än sju timmar långa slaget hade medfört maximal fysisk och psykisk ansträngning. Den besinnings-lösa slakten av de redan slagna upphörde först när fältmarskalken Helmfelt anlände och beordrade att alla som gav sig av skulle få ”kvarter”. Sthen Jacobsen säger i sin bok ”Och de Svenske sagde selff, at Lunde slag var et mord och iche et feldtslag.” ett omdöme som i synnerhet gäller dess ohyggliga slutfas. Över 8.900 kroppar låg kvar på slagfältet.

Med slaget vid Lund var fälttågets mål nått. Den danska hären var krossad och Skåne återtaget, men likväl hade slaget inget nämn-värt inflytande på kriget i sin helhet. Danskarna besatt alltjämt Landskrona och Helsingborg och hade herraväldet till sjöss. Så de kunde efter behag förstärka sina trupper i Skåne eller sända tillbaks till Danmark blesserade. Christian V kunde i lugn och ro reorg-anisera sin arme hemma i Danmark och återkomma med trupp till nästa år. I östra Skåne hade danskarna forfarande Kristianstad som en stark stödpunkt för snapphanar och friskyttar.

Den stora vinsten för Karl XI var att han nu fick åtkomst till Skånes bördigaste och rikaste trakter, de rika förråd danskarna över-givet samt att tveksamma invånare åter började visa sig svensktrogna.

Den 30 december 1676 kapitulerade Helsingborg till svenskarna. Karl XI tågade mot Kristianstad för att stävja snapphaneriet, som särskilt grasserade i östra Skåne och i Blekinge. I västra Skåne lät han redan i december bränna och förstöra all byar och gårdar i en vid halvcirkel omkring Landskrona så att danskarna ej skulle kunna skaffa sig några förnödenheter ifrån trakten och ej finna stödjepunkter vid sina ströverier.

Töväder gjorde det omöjligt för Svenskarna att ge sig på Kristianstad. I stället uppsattes två expeditioner mot snapp-hanarna som erövrade Karlshamn och Kristianopel och där fann en mängd snapphanar som tillfångatogs och avrättades. Blekinge var nu åter-erövrat till Sverige.

Gyllenstierna tågade nu genom norra Skåne fram till Ängelholm, hvarunder han sockenvis samlade bönderna och tvang dem att avgiva förbindelser att icke vidare hysa några snapphanar och att ordentligt betala skatt till Sverige. Skedde något övervåld mot svenskarna skulle socknen böta 1.000 daler och var tionde man hängas. Den som däremot inbrakte en levande snapphane fick all dennes egendom samt tio daler kontant. Snapphanarna huserade därefter, när Gyllenstierna avtågat, värre än någonsin.

Nyåret ägnade bägge sidor åt att rekrytera nytt manskap och att rusta sina armeer. Första dagarna i april 1677 överfördes nya danska trupper till Landskrona. Redan före detta hade man försökt att överrumpla Helsingborg med en styrka om 500 man som dock hejdades av den översvämmade Rå-ån. En styrka om nära 2.000 man danskar sändes sjövägen från Landskrona mot Helsing-borg. De intog själva staden men då den svenska kommendanten Carl Hård energiskt försvar-ade fästningen drogs de danska trupperna tillbaks då Christian V ville spara dem till själva fälttåget.

Den 8 april 1677 kom Karl XI till Trollenäs med knappt 4.000 man. Han blev här i sex veckor. Efterhand anlände förstärkningar så att styrkan uppgick till 5. - 6.000 man. Christian V hade 12.800 man i sin fälthär.

Danskarna tågde mot och belägrade Malmö. Natten till den 26 juni 1677 stormade danskarna Malmö men stormningen var illa för-beredd och illa ledd. Danskarna blev tillbakaslagna med oerhörda förluster. Trots att man hade fått 1.500 man i förstärkning räkna-de man efter stormningen blott 11.000 man.

Under tiden pådrev Karl XI med all makt utrustningen av den Svenska flottan som kunde utlöpa den 19 juni 1677. Oaktat svenskar-nas betydliga överlägsenhet led den ett förkrossande nederlag mot den danska flottan den 1 juli i Kjöge bugt.

Även den svenska armen hade fått förstärkningar och räknade nu vid pass 10.000 man. Vid Tirup – Sireköping stod slaget som började med artillerield. Slaget går under namnet slaget vid Landskrona med stod vid Tirup. Christian V måste till sin harm ta till reträtten och dra sig tillbaks till Landskrona. Efter en del trupprörelser från bägge sidor inneslöt Karl XI Kristianstad på östra och norra sidan men lyckades ej skjuta Långebro i brand varför man avstod från att belägra staden.

I syfte att förhindra undsättnings- och provianteringsförsök företogs ständiga strövtåg mot snapphanar. Söndagen den 14 oktober 1677 anlände Ramsvärd till Jämshög, där han fann menigheten samlad i kyrkan till Gudstjänst. I all hast lät han omringa kyrkan. Tvang prästen genom hot att tända eld på kyrkan, samt peka ut de av menigheten som slutit sig till snapphanarna.

Prästen angav då 12 av de närvarande bönderna för att rädda sitt eget liv. Efter summariska förhör avrättades samtliga. Under hösten kom bönder nästan dagligen med infångade snapphanar för att få de utlovade 20 dalerna i blodspengar. Snapphanarna nöjde sig ej längre med att döda sina fångar utan skar näsorna af dem eller stympade dem på annat sätt och sände dem därpå tillbaka.

Svenskarna hämnades med att bränna ned de byar eller gårdar där något snapphaneöverfall skett. De snapphanar som föllo levan-de i svenskarnas händer spetsades på glödgade spjut och uppställdes vid vägarna ”androm till varnagel”.

Vintern kom och det ena svenska regementet efter det andra sändes hem för att rekrytera och remontera och för att det var förbundet med stora svårigeter att underhålla en större arme i det skövlade och utarmade landet.
I västra Skåne placerades svenska besättningar i slott och herrgårdar som låg i en vid halvcirkel runt Landskrona så att danskarna ej kunde få tillträde till det övriga Skåne. Rosendal, Knutstorp, Trolleholm, Rönneholm, och Borgeby vid Lödde å ingick såväl som Helsingborg och en skans vid Getinge i den svenska avspärrningen.
Foton LRB

Nästa år 1678 företogs ständiga danska strövtåg och expeditioner från Landskrona, än mot Malmö, än mot Helsingborg eller mellersta Skåne. Den svenska generalguvenören G Sperling hade svårt att hävda sin auktoritet under dessa förhållanden då dessutom hans proklamationer och befallningar korsades av motsatta åtgärder av danskarna. Sperling sökte därför injaga skräck hos befolkningen genom att döma en av provinsens förnämligaste adelsmän, Jörgen Krabbe, till döden. Han sköts på Malmö stortorg trots att han in i det sista bedyrande sin oskuld. De förnäma herrarna Knut, Holger och Tage Thott samt Ove Ramel och Hans Walkendorf, som över-gått till danskarna, halshöggos in effigie såsom landsförrädare, och deras huvud uppsattes på stänger, några vid söderport och några vid österport.

Flera strövtåg och skärmytslingar inträffade än till den enes än till den andres vinst. Den 4 augusti 1678 tvingades den danska besätt-ningen i Kristianstad dagtinga. Danskarna hade beordrats att vid sin reträtt bränna, plundra och ödelägga så mycket som möjligt för att försvåra svenskarnas krigsföring. Sålunda uppbrändes Knutstorp, Trolleholm, Rönneholm, Hörby, Flyinge, Hardeberga, Öfveds-kloster, Svaneholm, Sölvesborg m.fl. samt städerna Laholm, Lund, och Skeppars-löf, Färlöf, Mölleröd. Även Ystad, Trelleborg, Simris-hamn och Skanör skulle avbrännas enligt ordern. Alla kvarnar och allt foder som ej kunde medtagas avbrändes. Alla kreatur som an-träffades skulle föras till Landskrona. I denna förskräckliga ödeläggelse av det arma landet deltogo snapphanarna med liv och lust och rasade som sannskyldiga furier. Till och med Karl XI vanliga högkvarter Ljungby gård gick delvis upp i lågor.

Några fler större bataljer blev det icke detta år utan armeerna gick i vinterkvarter.
Foto LRB

Många snapphanar fanns i Billingeskogarna och Djurhagen vid Trolleholm under kriget vintern 1678-79. Eriksholms och Knutstorps borgar erövrades av Svenskarna. I maj 1679 bryter det svenska infanteriet under Karl XI:s ledning upp från lägret i Torrlösa (Eriks-holms slott) för att passera Rönneå vid Hasslebro. Danskarna förstör emellertid bron där för att fördröja svenskarnas frammarsch. Ryktet härom sprider sig i trakten och den unge Lars Persson från Nedangården i Röstånga samlar i all hast samman en liten skara från Billingetrakten och ilar i väg för att hindra svenskarnas övergång av ån.

Men man kommer försent. Svenskarna har redan hunnit över, mest genom en överlöpares försorg. Endast en liten eftertrupp, som blivit kvar för att plundra, blir upphunnen på Gunnaröds fälad. Stockamöllan och Rönnemölla går upp i lågor. Billinge bönder, som ser branden från kvarnarna, lyckas omringa ryttarna mellan Gunnaröd och Fågelsång vid Mickelborg där många svenskar och 3 billingebor stupar. På så sätt räddas Gunnaröds fina lilla by. 
Folkskolärare Georg Welins modell över Billinge gamla kyrka. Foto LRB

Lars Persson steg en söndag upp i predikstolen i Röstånga då han visste att prästen hade mässfall och predikade: I buskjönsar och kakelugnsvärmare, I husmän, I träskoborgare som springer hare för de svenska fältjägarna, alla samman borde I blygas! Hela för-samlingen tackade honom, och alla samtliga, män och kvinnor, halta och blinda, lytta och lemlösa följde honom till lägret, där så många som var vapenföra trädde under hans fana.

Frankrike försökte förmå Karl XI att genom landavträdelse köpa sig fred men Karl XI bedyrade energiskt att han icke skulle avträda en fotsbredd jord. Ludvig XIV sökte då i stället på diplomatisk väg hjälpa Sverige men då han fann Karl XI alltför pockande och omedgörlig slöt han själv separat-freder med den ena efter den andre av de krigförande parterna utan att höra Sverige.

Någon större batalj 1679 kom ej igång då danskarna fått annat att tänka på än att sända trupp till Skåne. Ludvig XIV hade ingripit genom att sända 30.000 man mot Brandenburg, som nu stod ensamt utan bundsförvanter och därför tvingades sluta fred den 29 juni, vari även Sverige inbegreps.

I september ingicks stillestånd mellan Sverige och Danmark. Redan den 1 juni hade fredsförhandlingar pågått i Lund mellan sven-ska och danska delegerade. Den 2 september slöts fredstraktaten i Fontainebleau under påtryckningar av Ludvig XIV. Fredslutet var synnerligen gynnsamt för Sverige men Karl XI var uppretad över Ludvig XIV hänsynslösa sätt att sluta fred för Sveriges räkning ut-an att höra Sverige. Först den 27 september undertecknade de svenska och danska underhandlarna en egen fredstraktat på basis av Fontainebleaufreden. Utöver fredstraktaten undertecknades ett försvarsförbund mellan Danmark och Sverige samt en traktat om Karl XI:s förmälning med danska prinsessan Ulrica Eleonora, Christian V:s syster. Danmark fick tillbaka Trondheims län och Born-holm, men i övrigt skulle freden i Roskilde gälla då Fransmän och Holländare motsatte sig att Danmark skulle behärska båda stränderna vid Öresund. Danmark fick dock behålla Öresundstullen som senare togs bort först i mitten av 1800-talet.

”För en så hederlig fred hembära vi den store Guden en innerlig tacksägelse, då den är över all mänsklig både förmodan och för-mågan”, skrev Karl XI till riksrådet.

Efter krigsslutet 1679 avskedades 19 ryttare från Ramsvärds regemente med motiveringen ”är tysk som varit i dansk tjänst”. Man sa upp de värvade och ersatte dem med Svenskar och Skåningar!

En omorganisation genomfördes i hela det Svenska riket av krigsmakten efter det Skånska kriget. Kustområdena anslogs till båts-manshåll för att förse den nya flottbasen i Karlskrona med manskap. Blekinge anslog i sin helhet som båtsmanshåll åt flottan.

I Skåne indelades två ryttarregementen. Det äldre benämndes från 1686 Norra Skånska kavalleriregementet och det andra som uppsatts under det Skånska kriget Södra Skånska kavalleriregementet. Förbudet mot att skåningar blev ryttare kvarstod dock under hela Karl XI:s regeringstid och upphävdes först år 1698.

Någon fast indelning av infanteriet i Skåne kom aldrig till utförande, trots att planer fanns. Infanteriet som mest var var förlagda i fästningarna var värvade och sammalunda var det med artilleriet som i sin helhet var värvat och tjänstgjorde på fästningarna.
 
Tillbaka till innehåll | Tillbaka till huvudmeny