Page 151 - Våra rötter

Under medeltiden omfattade Mora socken större delen av Dalarna, väster och norr om Siljan. Till största delen var det ödsliga skogs- och bergstrakter med myrar och småsjöar. Kring Mora kyrka, som troligen är från slutet av 1200- talet, låg länge en stor skogsmark - en mor. Det är troligen därav Mora har fått sitt namn.

Det var vid jultiden år 1520 som Gustav Eriksson kom till Mora för att söka hjälp och stöd efter att han hade nåtts av beskedet att hans far, Erik Johansson, hade mist sitt huvud vid Stockholms blodbad. Enligt sägen stod han på en kulle invid en klockgrop öster om kyrkan när han talade till morkarlarna. Han misslyckades dock att få dem med sig och begav sig då mot den norska gränsen. Strax därefter kom nya flyktingar från blodbadet och berättade om den Danske Konungen Kristians framfart. Morkarlarna ångrade sig och sände skidlöpare efter Gustaf Eriksson som blev upphunnen i Sälen, i Lima socken. I januari 1521 var Gustaf Eriksson åter i Mora. den här gången gick det bättre. Han fick det stöd han sökte.

Vid Älvsborgs lösen år 1571 ingick socknarna i Älvdalen, Sollerön, Venjan och Våmhus i Mora socken. Då noterades 731 hushåll vilket anses svara mot c:a 3.500 personer. Förmodligen fanns här fler hushåll än vad som antecknades i längderna för lösen då t.ex. äldre (pensionerade) ej medräknades - men ändå visar siffrorna på en mycket glest befolkad bygd.

Redan 1643 hade Mora en skolmästare. Från mitten av 1600-talet finns ”skriftresor” som en stående institution. Det var när prästerna reste omkring i församlingen, dels för undervisning, dels för förhör. På grund av det beryktade trolldomsväsendet i Dalarna började man fundera på att inrätta särskilda skolor. Den första skolan startade 1662, på ansökan av den dåvarande kyrkoherden Andreas Vallenius. Under skolan på Stranden, som leddes av skolprästen, sorterade byskolorna vars undervisning sköttes av barnalärare som flyttade mellan byarna. De första åren hölls undervisningen i prostgården, men man ville hellre ha en egen lokal. År 1665 öppnades den första skolstugan i en marknadsbod, som köpts in av en köpman från Falun. Fyra år senare beslöt sockenstämman att bygga en ansenlig skolstuga som uppfördes i det nuvarande klockgropen och användes fram till 1858.

På Sandängarna ägde 1669-1771 häxbränningarna rum. Moras namn kom genom häxprocesserna att bli vida känt ute i världen. Kyrkoherden Elof Skragge i Mora, Nohrmoraeis företrädare, berättar i sin relation angående trolldomsväsendet i Österdalarna år 1670, att kommissionen, som skulle anställa rannsakning över häxeriet i Mora socken, infann sig på prästgården den 12 augusti varvid dess medlemmar underrättades om satans förehavanden. Tidigare på året hade lands-hövdingen Duwall (ej släkt med vår Dewall) i skrivelse till rikskanslern redogjort för häxeriet i de olika socknarna och härvid lämnat ett sammandrag av Mats Ersson rapporter för att Hans Excellens skulle täckas se ”hwad Länsmannen derifrån eenfaldigt berättar”. Skrivelsen finns återgiven hos Köningsvärd, där man kan läsa om Kåck Anders, en pojke om 10 år, som nattetid löpte gatlopp vid bron i Noret med en länsman vid vardera änden, eller om den grisliknande skepnaden, som på ljusa dagen drog en drög efter sig och bjöd barnen på ormar.

I januari 1671 hölls i Mora förnyad rannsakning och dom. Dagboken meddelar att rannsakningen skedde i Morkarly den 24 januari och att följande dag gingo kommissionens ledamöter, efter gudstjänsten, in i sockenstugan med allmogen och utsade domarna, ”tå Dömdes Cirsten Oluffs hustro på Soll att hon skulle halshuggas och å båhle brännas, men the andre förskontes om prof till bätt-ringh sedan war herren medh heela sitt medfolie till middagzmaltijdh i pres gården, d. 26 reste the hähr i från, tå folgde iagh them till wägz till Garsås ther iagh hade stämt 30 hästar att byta aff the 30 som i Morkarlby togo emoot the senare bytet skulle skiutssa till Laacknäs.”

År 1671 inträffade en ny katastrof i Mora. Ett häftigt oväder drog fram över Morabyggden mellan den 3:e och 4:e maj 1671. Blixten antände tornet och taket på Mora kyrka som avbrändes. Reparationsarbetet igångsattes ofördröjligen med framskaffande av bygg-nadsmaterial, och byggmästaren Oluff Nilsson erhöll i uppdrag att reparera taket mot 400 daler och fri kost. Följande månad upp-restes de nya takstolarna, med den vådliga utgång, som i dagboken omnämnes den 30 juni. ”Förste stoore bondagh emedan thet skrifftade blåste sparrarna på öfre taket omkull och slogos Sunder hwaraff folket blefwo förskräckta sedan predickade Kyrkioherden 2 gonger i prestgården.” På sockenstämman tillskrev man olyckshändelsen först och främst församlingens syndfullhet och därnäst byggmästarens bristande omsorg vid takres-ningen, varför man ansåg att något borde avdragas på hans arbetslön. Den 18 augusti noterar emellertid Mats Ersson att byggmästaren var färdig med sitt arbete och ”feck lön för att han hade sparrat och brädat Kyrkian såsom och hammarna giort och updragit”.

Moraborna anmanades att skänka nytt virke att ersätta det avbrända med och att stämpla det skänkta virket med sitt bomärke. Senare, år 1935, när taket byggdes om, sågade snickaren Karl Lundqvist från Färnäs (1888-1980) ur dessa bomärken på sin fritid och satte upp dem.

Mats Ersson skriver i sin dagbok den 1 september 1672: ”ringdes först medh wår Stoore Klocka och giordes af min K. broder en tacksäijelse predikan.” Lillklockan i Mora, som göts den 14 september, bär efter omgjutningen 1672 bland andra även Mats Ers: Nohrman länsmans namn. Så gäller även för en av klockorna i Våmhus som göts samma dag.

Efter Carl den XI:s besök i Mora i februari 1673 beslöts att det avbrända klocktornet, som troligen stått färdigt 1581, kunde ersättas av ett nytt torn, som står kvar än idag. Landshövdingen skriver: ” att i föreskrifwen Länsmannen Mattz Ersson hijt, sedan han nu till söndagen har detta med sochnens förmän communicerat, att han då kan göra nödig berättelse om ett och annat och fåå fullkomb-lig ordres.” Överst på det nya kyrktornets tornmur finns en gesims i gulaktig puts där det med röda versaler står: ”GUDI TILL ÄRA HAFVER KONUNG CARL XI ÅR 1673 LÅTIT BYGGA DETTA TORN. Samma år byggdes en fristående klockstapel av Stor Lars Jönsson från Noret.

I slutet av 1600-talet fanns på Stranden, förutom kyrkan och klockstapeln, Prostgården, som låg en bit österut, med en mångfald av byggnader, (I en förteckning från början av 1600-talet redovisas herrestugan, stegerhuset, säterstugan, lilla biskopsstugan, biskopsstallet, visthuset, mjölhärbret, kvarnhuset, brödloftet, rågladan, ärtladan, kornladan, norra och södra fähusen, en mälte-stuga och en torkstuga, samt kaplanens stuga och stall) kaplansgården, en knektgård, skolan och marknadsplatsen. Den nuvarande (år 1991) huvudbyggnaden till Prostgården uppfördes år 1695. I dag är det inte så många byggnader kvar. Ett brödhärbre från 1500-talet i rödmålat timmer och en smörbod från 1600-talet, också den i rödmålat timmer återstår.

Det var i stort sett den bebyggelse som fanns här i slutet av 1600-talet, förutom byarna Lisselby och Mohrkarlby. Inom Mohrkarlby kan man fortfarande hitta lador och härbren från medeltiden medan Lisselby har trängts undan av ett nytt bostadsområde av små-skalig karaktär. I kartan ser man i väster de sista bokstäverna i Lisselby och i söder ser man bokstäverna ND i Utmedland. Till höger i bilden ligger Noret.

Våra rötter, som kan spåras tillbaks till 1600-talets början och i någon fall till senare delen av 1500-talet, kommer från byarna, Gophus, Isunda, Lisselby, Mohrkarlby, Oxberg, Sollerön, Wika, Winäs och Utmedland. Mest har man försörjt sig som bönder, men här finns även andra yrken och namnkunniga personer.

I landskapslagarna menas länsmannen vara en ämbetsman, som vid tinget ägde att bevaka konungens rätt. Senare kommit att mer allmännt beteckna en förläningstagare, innan titlen på 1600- talet övergick till att åsättas en tjänsteman vid den lokala förvalt-ningens betiente. Länsmannens fullmakt utfärdades av landshövdingen. En resolution 1675 över all-mogens besvär utsäger tydligt detta. Eftersom landshövdingen som i länet sitter, heter det, allra bäst kan skåda vars och ens skicklighet, så måste han hädanefter såsom tidigare utvälja länsmannen, dock skulle detta ske bland bofasta och beskedliga bönder i häradet och ”intet fremmande och löse som Allmogen ingen hielp kan hafwa af.”

Tråkigt nog är Mats Erssons fullmakt genom en lucka i landskansliets registratur år 1669 ej bevarad. När Mats Erssons fullmakt upplästes vid tinget, ålades också allmogen att vara honom lydig i det som han dem i tjänsten hade att befalla. Ett fall av ohörsam-het och handläggning av finns intaget i sockenstämmoprotokollet. Vid något tillfälle hade en bonde i Färnäs underlåtit att på befall-ning inställa sig hos länsmannen och därför blivit ”för tredsko tilltaladh och med orden straffad”. När han svarade fick han två slag av käppen. Han drog då länsmannen i håret och slogs härför i järn.

I det mesta delade dock länsmannen böndernas liv. Sådd och skörd var ej mindre väsentliga tilldragelser för honom än för hans grannar. Mats skriver den 24 maj 1671: ”lychtade iag sående o Herre heilp o Herre lått wäll gå” samt den 8 september samma år en vecka efter det säden skurits: ”lychtade wij lada och hade då alt under taack Soli Deo Gloria.” Om bakgrunden till sådana uttryck av ängslan eller tacksamhet erinrar ett odaterat koncept undertecknat av bland andra Mats Ersson, vari tillkännnages hur den fatt-iga allmogen i mora lider av ”den svåra åhrswäxt som Gudh i detta åhr behagat gifwa”. Genom den starka kölden under sommaren hade råg och korn tagit stor skada och i somliga byar alldeles frusit bort. Många i socknen hade därför ”intet till lijfs oppehälle, mycket mindre något sädeskorn att kasta i Jorden när den tijden kommer”, varför landshövdingen bönfalles att ”sina milda ögon till oss wända och uthi denna wår stora nödh, sårg, och trångmåhl på något sätt gunstl. förhielpa, at wij icke aldeles af hunger måge förgås och förderfade blifwa”.

I räkenskaperna avtecknar sig hushållningen på länsmansgården, där husbonden med sina fem drängar och tre pigor skördar vad de vitt spridda åkerlapparna, ”leeråkern”, ”broåkern”, ”underberget”, ”solgärdet”, och andra bar av råg och korn, havre och ärter.

Ett odaterat post scriptum ställt till Mats Ersson varskor om landshövdingens besök: ”Hans Nåde Landshöfdingen lärer komma till Kyrkan i Mora ifrån Orsa i fall länsmannen då kanske lärer stiga för altaret at sjunga sin första mässa med sin käraste”.

Den 3 december 1671 vigdes i Mora Mats Eriksson Nohrman med Karin Larsdotter. Han skriver i sin dagbok, ur vilken vi redan tidigare har citerat: ”Kommo tingzherrerna hijtt till Kyrkian. Dito trädde iagh i Echtenskap medh min Kära hustru Karin Larsdotter. Gudh Alzmechtig gifve lycka och mycken Wälsignelse.”

Den 24 januari 1672 var alla de 31 länsmännen inbjudna till ett festligt kalas med Mats Ersson som värd. Dagen därpå var han ”medh Mohra folket, hos Prytssen, ther druckom wij öhl och wijn och 5 Rixdr för the dansade och sungo”.

I april 1672 omtalas att det detta år varit så liten vårflod, som ej i mannaminne förekommit. Den 26:e samma månad lades fyra lik i jorden och två dagar senare begrovs tretton döda. Mats skriver: ”Lär oss Herre betenkia att wij döö moste. Håldh messlingh, koppor, bränsiuka, item bröstsiuka och hals beswär går allment.”

Den 26 oktober 1672 skriver Mats i sina allmannacksdagböcker som finns förvarad vid Nordiska Musset: ”förde Norakarlarna stuvan nord till älven”. Tre dagar senare skriver han: ”29 lades af Hålors Anders och Ulpes Hans knutstrevorna till stuvan. Gud give lycka och välsignelse. Om Herren icke bygger huset. Så arbeta arbetarna fåfängt”. Därmed var grunden lagd till Länsmansgården som blev familjen Nohrmans hem. Stugan flyttades således från Noret till en tomtplats närmare älven.

Under åren var Matts Ersson även engagerad i kyrkans återuppbyggnad efter blixtnedslaget.

Juldagen 1674 rådde sådan storm, att många skorstenar blåste omkull och tak lyftes av husen; i skogen bräcktes stora träd, ”och somblige medh Rötter omkull bröttes”.

1674 skriver den för sin hetsighet bekante lektorn i Västerås, sedermera kyrkoherden i Mora, Andreas Thermaenius till Mats Ersson.

”Hr Swåger kan här medh jagh tillijka medh min K. Hustru icke låta obemelt, huruledes ett lofligt Echtenskaps con- tract, emellan den ehrewürdige Herren Andream Normoreaum (Mats bror) berömlige kyrkioherde i Mora fösamblingh och wår k. dotter (Andreas var styvfar till henne) den Ehreborna och Gudfruchtiga Jungfru Christinam Troiliam beramat är genom kyrkiones band i Tuna confir-meras och beslutas, den 11 Januarii nästkommande. Anlijtar alt therföre Herr Swåger iagh och min Kära hustru tienstl. om eder angenehma präsentz widh Copulations acten: Hwar med såsom iagh tillika med min Kära hustru ährkänner wårt huss högst behed-ras, och theras förehafwande genom Herr Swågers och des hederwärda medfölies gudeliga böner och lyckönskningar befordras; altså förmoda wij och at Herr Swåger medh sitt kiärkomna medfölie sedan uthi Grufby en ringa dock wälment måltijd för godo up-tager, som ock min Obligation der emoot blifwer städse finnas.”

Kortfattat meddelar sedan dagboken hur Mats Ersson och hans bror färdas över Leksand och Tuna till Gruvby och broderns ”bröllop medh Christin Samuelss Dotter”.

Den 8 juli 1675: ”Ankom här Hans Nådhe Landshöfdingen Gustaff Duwall och hadhe stämpt hijt Sochnerne ofwan Sijlian såsom och ifrån Lijma och Malungh. Hans ärende war att förhöra om allmogen ville förswara sine grenser för juten (=danskarna) på dena sijdan thet the alla medh en mun lofwade wilia giöra, och om så skulle om trengia skulle en af hwar Roote gå åstad.”

Under augusti vidtogo utskrivningarna, och av varje rote utskrevs en karl för att ”förswara wår grentz på denna sida om så skulle omtrengia för Juhten”. Utskottsfolket syftade på ett förband, sammansatt av det manskapet rotarna uppställde, utöver det ordinar-ie. I september begynte utskottsmanskapet excerceras, och den 2 december höll landshövdingen till-sammans med överstelöjtnant Yxkull mönstring av förbandet. Beträffande utrustninge efterhördes i ett brev från lands-hövdingen till Mats Ersson den 21 decem-ber 1675 förekomsten av stålbågar på orten: ”såsom det utan twifwel lärer finnas een hoop i Mohra sockn som ähro wana att skiuta medh bågar, och det will fordras at man under uthskottzfolket motte hafva ett gått partij deraf; altså skohle I nu straxt noga spana dher effter, och öfwersända migh een Lista af så många som I finnen dher till dugeligaste wara, dragandes och försorg om ett partij ståhlebågars anskaffande, så att dhe måge widh anfordran wara i beredksap och till redss det i låten eder wara till höör-samb effterrättelse Gudi befalt Dat. Fahlu kongzgård d. 21 Decemb: 1675.” Man använde således så sent som 1675 stålbågar som stridsvapen!

På nyåret 1676 begärde general Sparre dalkarlarnas stöd vid det anfall han planerade i Norge. Utskottsfolkets ena brigad låg i Lima och den andra i Älvdalen. Den 6 februari meddelar Mats Ersson: ”publicerades Hans Nådes Landzhöfdinge breff att 150 hästar skulle till Elwedahl och skiuttza uhtskottzfolket till Herdalh. Men för thet stoora oförett kunde the eij komma till stämbd dagh alla.”

Sista dagen i januari hade det börjat snöa. Den 6 och 7 februari blev det yrväder. Den 10 februari försökte några kompanier gå före och bana väg och följande dag hade återstoden av förbandet satt sig i rörelse, då förtruppen sände bud att den inte kunde komma fram i snön. Den 12 reste generalen själv ”att fresta vägen men kom tillbaka och sedan heela hoopen Dito Reste iagh heem”. Bidragande orsaker till detta företags misslyckande, såsom trytande proviant och bris- tande disciplin, med myteri inom Gagnefs kompani som påföljd, har ej berörts i dagboken.

Den 7 april 1676: ”Klockan 8 afsomnade min K. broder Andreas Nohrmoraeus. Denne församblingz trogne Kyrkio-herde. Gudh alzmechtig hugswale alla bedrofwade hiertan som öfwer detta oförmoderliga dödzfall bittra och eeta tårar fälla Amen.”

Andreas Nohrmoraei har gjort sig känd för sina insatser för en humanare handläggning av trolldomsfallen i socknen omkring 1670, för hans ledning av återuppbyggnadsarbetet vid Mora kyrka efter branden 1671 och för hans berömda predikan inför Carl XI på Kyndelsmässodagen 1673, sedermera tryckt på kungl. befallning i Västerås, då han berörde äldre kungabesök i Dalarna och härvid även Gustaf Vasas, vilken framställning ansetts vara det första skriftliga vittnesbördet om dennes äventyr i Dalarna.

År 1676 blev det eldsvåda i den s.k. ”gamble stufwan”, men skadorna inskränkte sig till att taket förstördes, vilket i dagboken har antecknats med tillägget ”doch Gudh ähra som skonade migh medh Matteligh straff”. Det fanns således flera stugor!

Den 13 september 1676 föll klockaren Mats Torstensson ner från kyrktornet och slog ihjäl sig ”i thet lijnan geck twärt aff”.

På sensommaren, den 13 augusti, anlände landshövdingen till Mora för att begära manskap till Västergötland, där danskarna trängt in. Socknen lovade att gå man ur huse, men när uppbrottsordern kom i slutet av november vägrade allmogen åtlyda denna. Av Mats Erssons anteckning den 24 november framgår att detta berodde på att landshövdingen ej var med: ”Stämbdess allmogen i Sochnestifwan och nekade the wille inte marschera förähn Landzhman fölier.”

Överstelöjtnant Yxkull, som förde befälet över Österdalsbrigaden och väntat flera dagar i Mora på sitt manskap, hade endast att bege sig av. Men när han den 29 november avreste och allmogen fick höra att ”the andre sochnar woro till March gångne, giorde the sigh strax färdige och togo sin marsch åth Reetwijk, sedan åt Lexandh och så recte åht Flooda.”

Mer än halva krigstiden återstod ännu. Mellan den sista dagbokens nyårsåkallan 1678 om frid, lycka och salighet och slutorden i december ”Gudhi allena ährona, som gifwer hälsa lijff och brödh” företogs nya utskrivningar för att fylla luckorna efter de döda i Mora kompani, men de större händelserna utspelades på skådeplatser bortom Mats Erssons horisont.

I gårdshandlingarna noteras vidare: ”Anno 1678 om hösten hafwa de gräwit källaren tolf dagswerksfolk af Österbyggierna för tingshusningen. Sexton personer bewilliade af socknen. Köpt 14 lass limsten förutan en otalig hop gråsten och sandsten.” Gården användes härefter under lång tid som fast tingställe och blev något av en centralpunkt för norra Dalarna. Länsmansgården är vid sidan av Ornässtugan bland de äldsta kvarvarande boningshusen i Dalarna!

År 1683 kom nya order där länsmannen fick anvisningar angående anläggning och förbättring av vägar och broar. Bland annat skulle alla långbroar på vägen mellan Mora och Rättvik utbytas mot tvärbroar ”efter hans nådes villie och förordning”.

Som binäring bedrevs smide för avsalu av Länsmansgården som mest avyttrades på orten men år 1698 såldes på Pålsmässomark-naden i Hedemora bland annat yxor, sågar och knivar av olika slag, såsom 7 st. kålknivar, 2 st, krogia d:o, 6 par köksknivar, 5 st. sågar, 1 st. papperssax, 6 st. eldstål och 7 st. täljknivar. Från marknaden hemfördes i stället 16 pund järn, en tunna salt, en kvarts tunna strömming, renskinn och snörlivstyg.

Länsmannen Mats Ersson Nohrman avled den 30 okt 1698 i Noret, Mora socken.Vigd den 3 dec 1671 i Noret, Mora socken med Karin Larsdotter 1650-1727, dotter till Sergeanten Lars Hansson från Vad i Söderbärke socken. (Läs mer om honom i avsnittet Västmanland under kyrkoherdarna. Länsmannen fick med sin hustru 9 barn, alla i Noret, Mora socken.

* Cherstina Matsdotter Nohrström,   född 28 nov 1672.Avliden 29 mars 1680.

* Erik Matsson Nohrström,               född 28 jan 1674. Död 1 feb 1740 i Bergsgården, Stora Kopparberg.

* Margareta Matsdotter Nohrström,  född omkring 1675. Död 22 okt 1711. Gift, 2 söner 2 döttrar.

* Anders Matsson Nohrström,          född 21 okt 1676. Död 1719. Kronolänsman i Noret. Gift.

* Johan Matsson Nohrström,            född 168(0). Drunknad 1718 boendes i Noret, Mora socken. Gift.

* Cherstin Matsdotter Nohrström,     född 23 apr 1682. Död 17 jun 1683.

* Anna Matsdotter Nohrström,         född 27 dec 1685. Vår ana.

* Henrik Matsson Nohrström,           född 12 jun 1690. Död 2 oktober 1674 i Pernå, Finland. Gift 2 gånger.

* Catharina Matsdotter Nohrström,   född 18 mars 1694. Död 6 jun 1750. Gift.

Erik Matsson var en tid fjärdepartsdelsägare i Falu Koppargruva, bisittare i Stora Kopparbergs häradsrätt, häradsfogde i Österdal-arna och Siljans Övre och Nedre fögderi, rådman och bisittare i Gruvrätten, 1:st klassen i bergrätten. Pappan, Mats Ersson Nohrman, skriver i sin dagbok.

Den 28 jan 1674: ”Föddes min kära son Erik Matsson hiit i werlden eftermiddagen vidh pass klockan emillan 11 och 12. Gud Alzmechtig ware åkse och låte honom i tuckt och herrans förmaningh uppwexa.”

Och den 2 feb 1675: ”Barss min kära son Erik Matsson i kyrkan och till thet heliga dopet S D G. Faddrar wore min broder Herr Anders. Rytten And Olufsson och Joen Ersson i Säila. Fadersk prest moor, Marit och Karin syster.”

Den 23 juni 1676: ”sjuknade min kära son Erik i kopporna”

I Schultzed matrikel sid 191 sägs om de 24 äldste. Anno 1674 den 25 januari född och då han är 1688 överlämnade skolan följde han mantalskommissarein Grahn i ett års tid. 1689 kom han i tjänst hos häradsfogden Jonas Gudmunds- son, Österdalarna intill hans död. Blivandes sedan år 1691 uppbördsskrivare hos häradsfogden över Österdalana, Jacob Pigot, 1697. I mars blev han kon-torskrivare i Falu bankkontor, varest han och under 11 års tjänst avslöt 11 års huvud-böcker. 1708 anförtroddes honom av Falu magistrat att vara stärbhusnotarie, då han och vid samma tid blev antagen till bisittare i Stora Kopparbergs häradsrätt. Den 6 oktober 1711 erhöll han Kungliga Kammarkollegie fullmakt på härads-fogdetjänsten i Österdalarna och Siljans övre och nedre fögderi, vilken syssla i de svåra krigstiderna förrättades i 17 års tid. Anno 1731 den 28 september bekom han högvälborne herr Landshövdingens fullmakt att vara rådman och bisittare i gruvrätten samt den 1:ste klassen i bergrätten efter avlidne Carl Hansson Trulls. Befallningsman Erik Nohrström var fjärdepartsägare i Falu gruva. Han upptages första gången i gruvans ”hudlängder” år 1703. Ägde en fjärde part. Står kvar i längderna till och med 1725. År 1726 är fjärde parten överlåten till Carl Hansson Trulls. Tillhörde koppar bergslagens de 24 äldste.”

Enligt utdrag ur protokoll hållet på ordinarie gruveting vid Stora Kopparberget den 15 april 1725 har kronobefallnings-mannen Erik Nohrström kommit på ekonomiskt obestånd och K. Majt och Cronan till säkerhet låtit inteckna all befallningsman Nohrströms egen-dom, som under Gruverättens jurisdiction lyder..... huru som bemälte befallningsman Nohrström hos Bergslagen häftar för en skuld 3738 r.r. 26 kmt för undfångit försträck på Bergsbruk; ”Ty han i så fattiga omständigheter Rätten intet se hvad säkerhet Kunglig Maijt och Chronan uti nämnde befallningsman Nohrströms Grufwedelar sig kan giöra, wettande i öfrigt gruwerätten all eljest intet någon tillförende här vid Rätten på denna befallningsman sökt och erhållit någon inteckning.”

Henrik Matsson var Brukspatron vid Forsby bruk i Pernå, Finland. Brodern Erik skriver i sin dagbok den 15 juni 1690. ”Vår broder Hindrick kom för middagen 15 till dop och kristendom. Gud låte Gudsfruktan rota i honom.” Henrik var bruksbokhållare på Hammar-by bruk åren 1720-28. Bruksinspektör på Björkboms bruk i Karlskoga. Köpte jämte hand-larna i Stockholm, Hoffman och Hjärpe, den 20 maj 1738 Forsby bruk, Pernå, Finland. År 1741 ägde han Forsby bruk (brukspatron) och en gård i Örebro stad. Den 28 feb 1740 erhöll han rätt att uppföra en andra hammare med två härdar. Så inreddes en kniphammare som privilegierades den 6 juni 1740.

Catharina Mattsdotter vigdes den 29 juni 1714 i Mora med Olof Eriksson Bonge f 19 juli 1689 i Stockholm, avliden den 19 mars 1756 i Noret 2, Mora socken. Vid 15 års ålder sattes han i guldsmeds lära i Stockholm och var i läran inemot 6 år. Under den stränga värvningen i Stockholm år 1709 nödgades han överge hantverket och på sitt 21 år bege sig i krigstjänsten, antagandes legopengar för Dambergs rote nr 80 i Färnäs, Mora kompani. Där var han musketerare 1709. Han värvades som korpral till Kung-liga Dalaregementet roten nr 97, Blikta, i Gruddbo på Sollerön. I slaget vid Gadebuch år 1712 hade Mora kompani 20 stupade och 42 sårade, varav Olof Eriksson Blikta var en. Han infördes liksom de övriga sårade i Wismar och blev den 23 maj 1713 ”Commen-derad till regementet” d. v. s. hemsänd till Sverige. Den 16 juni 1712 avanserade han till furir vid överstelöljtnantens Mora compan-ie. Överstelöjtnant år 1714. Sergeant år 1715. Fält-väbel i 26 år och vid Finlandskommenderingen år 1741. Då ordinarie fältväbeln vid Mora kompanie, Petter Ahlbom, återkom från danskt fångenskap år 1718 återtog han fältväbelslönen. I Generalmönsterrullan den 25 september 1719 redovisas Bång, som så många andra, placerad på indelningar under sin grad. Han tycks först år 1737 återfått sin fältväbelplacering. Den 10 juli 1742 är han befordrad till Sekundlöjtnant vid Rättviks kompani med Fänriks indelning. Deltog i kommenderingarna i Norge 1712 och 1716 samt Finland 1742.

Vår Anna Mattsdotter var gift 25 februari 1700 med Per Andersson 1675-1730 som verkade som nämndeman.

Hur kom det sig att barnen fick sådana possitioner i samhället? I eftermälet efter pappa Länsman sägs; ”Högaktade Mats Eriksson Nohrman, som gått i trivialscholan i Falun, öfwat sig i räknande och skrifwande, fölgde sedan sin broder Herr And. Nohrmoreum till Uppsala i ett åhr, läst för åtskilligas barn, åhr 1669 den 8 decembris, blef han länsman, hwilken tienst han in till sin död i 29 åhr ährligen förestod, warit gift i 27 åhr, 9 barn, siuk af ryggwärck 6 weckor, afssomnade den 30 oktobris (1698 i Noret, Mora soclen) klockan 3 om morgonen, 60 åhr, 4 månader och 3 dagar gammal. Är begraven i kyrkan, graven är i stora korsgången, den 3:e advent.”

Vid den här tiden uppgick studentantalet vid Uppsala Universitet, vars huvudinriktning var teologisk, till cirka 1000 personer. Det antas att de två bröderna Mats och Anders Nohrman var Moras första akademistuderande tillsammans med tre prästsöner. Två var söner till dåvarande kyrkoherden Terserus, som såg till att de unga morapojkarna togs väl hand om av hans broder, professorn Johannes Elai Terserus, senare biskop i Åbo och känd som finsk släktforskningsnestor. Han var son till kyrkoherden i Leksand, Elof Engelberti, vars hustru var den namnkunniga Margareta Säbråzyn-tia känd som ”Stormor i Dalom”. En förutsättning för akademiska studier var givetvis föräldrarnas intresse för utbildning och ekonomi. Säkerligen har påbråt från hans hustrus morfar spelat in.

Kråk Matts Ersson Nohrman, föddes den 2 juni1638 i Noret, Mora socken som son till Kråk Erik Olsson född år 1600 i Noret, Mora socken. Avliden 1649/1652 i Noret där han var bonde. Vigd 1628 i Mora med Margit Andersdotter, född 1604. Avliden 22 okt 1682 i Noret, Mora socken. Bosatt i Noret/Stranden, Mora socken. I tiondelängden för Noret är länsman Kråk Matts Eriksson antecknad åren 1669-70 för familjens fastighet. Dessförrinan noteras Herr Anders Eriksson Nohrman Moräus åren 1665-1668. Före honom antecknas änkan Erik Olofssons Marith åren 1658-64. Och före henne Kråk Erik Olsson 1636-52. Att Kråk Erik Olsson och hans hustru var Kråk Matts Eriksson Nohrmans föräldrar bekräftas av att bevarade räkenskaper namnger Matts Erssons farbror Kråk Per Olsson. Länsmansfamiljens barn:

* Marit Eriksdotter, nämnd 1674 i Matts dagbok.

* Karin Eriksdotter, född 1628 i Noret, bosatt i Färnäs, Mora socken.

* Andreas Erici Nohrmoreaus, född 1632 i Noret, Mora socken. Avliden 7 april 1676.

* Matts Ersson Nohrman, född 2 juni 1638 i Noret, Mora socken.

Kråk Erik Olssons föräldrar är Olof Eriksson, född i Kråkberget. Avliden 1636 i Noret, Mora socken. Gift senast 1628 med Anna, också avliden 1638 i Noret, Mora socken, där de bodde. Länsmannen Matts Ersson Nohrman lämnar testamentespengar efter sin mor 1638.

Länsmanhustruns, Karin Larsdotters, föräldrar:

Fadern stammar från en Bergmanssläkt i Vad, Söderbärke socken och heter Lars Hansson, född 1620 i Vad, Söderbärke socken. Enligt Dalaregementes Personhistoria del 1 sid 298 var Lars Hansson 3 nov 1644 (Ängelholm) sergeant vid Mora kompani och deltog som sådan i kriget mot Danmark 1644-45. Den 23 maj 1648 kvarstår han vid samma kom-pani, då ingående i Johan Bordons skvadron till Pommern. Så även den 8 mars 1651. Troligen avgick han kort därefter. I domboken den 13 feb 1650 ”Talte Boo Olofsson i Hedermora Stad till zerzwinten manhafftig Lars Hansson i Utmed-land om ett markskifte som är skett efter hans fader sal. herr Olof, fordom cappelan här i Mora och hans styvmoder Kersti Gudmundsdotter. Sålunda och herr Olof hafwer igenlöst med sin förra hustru h. Sara boos moder samt faders hus och jord i Färnäs.” Lars avled troligen i Utmedland under åren 1654 - 1671. Han var gift med:

Anna Karin Gudmundsdotter född 1620-1630 i Ore som endast är känd från en domboksnotis (KLDB 5 f283v 27 jan 1654 i Leksand). Då länsmannen Jacob Ersson i Björkberga, Leksands socken fick fasta på ett hemman i Romma, Leksands socken. som han köpt av Andreas Olai Floraeus, kyrkoherde i Orsa socken samt av Sergeanten Lars Hansson i Utmedland, Mora socken och av sin svärmor Brita Gudmundsdotter för 510 daler kopparmynt, som dessa efter fordom kyrkoherden i Orsa socken. Gudmunds Petri Rättvikensis ärvt. Via Anna Karin kommer vi in på en prästsläkt:

* Kersti Gudmundsdotter,         född 1595/1615. Gift med Henrici Salamontanus, kommunister i Mora

* Margareta Gudmundsdotter,  född omkring 1605. Gift med Andreas Olai Floraeus, khd i Orsa.

* Anna-Karin Gudmundsdotter, född 1620/30, sergeanten Lars Hanssons hustru.

Rättvikensis föräldrar:

Petrus Andreae Liksandensis är född 1520 i Leksand. Han nämns första gången 1569 då han erlägger taxan med 34 mark (Dalarnas handling 4). Handlingarna saknas dock 1564-68 varför han kan ha tillträtt tidigare. När han 1579 skriver intyg om vilka knektar han haft i borgläger, tyder stilen på kroppslig svaghet (DH:1b). Tiondelängden 1580 signerar han dock (DH:A8). I mars samma år gästar han Borns hyttegård enligt ett intyg lämnat av änkan. 1581 synes han ha levat vid mormässan (8 sep), 1580 men dött senare samma år (1580) i Rättvik. Hans sigill finns bevarat från 1570 då han för två korslagda kors samt initialerna P.A. och från 1579 då han för ett ankare (lika sonen) samt initialerna . -Gm. Gift med: Brita Gudmundsdotter, född 1520. Bosatt i Rättvik. Avliden 1581.

Gudmundis Caroli Wermlandus, var före 1522 kaplan i Stora Tuna, troligen den som uppträder senare som kyrkoherde i Silvberg. Han var av ofrälse släkt /Juridiska och Kamerala avskrifter i riksarkivet 31 samt Diplomatarium Dalecarlium/ Enligt en 1600-tals uppgift skall han ha varit från Värmland. Som kyrkoherde i Rättvik nämns han första gången 1529, då han i februari bevistar kyrkomötet i Örebro. Han var prost i Österdalarnas kontrakt åren 1554 och 1555 men 1556 ersatt av annan. Sista gången han nämns är i samband med brudskatten 1563, då handlingar saknas för åren 1654-68 har dödsåret inte kunnat fastställas. Gift med:

Kerstin, som är bosatt i Rättvik (Älvsborgs lösen 1571). Levde ännu och bodde hos mågen i prästgården, ägde en för-mögenhet om 355 mark. Enligt en anteckning av Gustav Elvius på 1600-talet ska hon ha varit Herr Gudmunds tredje konkubin, innan de efter reformationen kunde få träda i äktenskap.

Anna Teresas föräldrar:

Engelbertus Olai Helsingius, född omkring 1520 i Rogsta by, Tuna sn. som son till kyrkoherden Olof Jönsson i Tuna, Rogsta by med okänd moder. Olof Jönsson ägde mark i Ullsäter och Silja enlgit jordeboken 1542. Var kyrkoherde Hälsingtuna. Engelbertus var Kyrkoherde i Leksand. Blir sacellan (okänt när) och vice pastor i Umeå. Är kyrkoherde i Luleå 1561-63. Tillträder troligen den 1 maj 1563 Leksand. Juldagen 1597 fick han slag i predikstolen och måste bäras hem. Han beskrivs därefter som, ”blind, förlamad och nu en dumbe”. För sin följsamhet i Konung Johans religiösa reformplaner erhöll han prebende-hemmanet Tibble till evärdelig ägo. Hans sigill är känt från 1570, då han för ett bokmärke (P) i skölden samt initialerna E*O. Stamfar för adliga släkten Terserus.

Gift med Brita Elofsdotter, född 1520? i Delsbo. Bosatt i Leksand. Barn:

* Elaus Engelberti Terserus, född 1554 i Umeå. Gift 1.0 den 5 jan 1591 med okänd. Gift 2.0 1597 med Anna Svinhufvud. Gift 3.0 

Gift med Katarina Jonsdotter, född 1530-50 i Ljusdal socken. som dotter till Jonas Smonis, kyrkoherde i Ljusdal med okänd moder. Katarina var bosatt och avled i Tibble, Leksands socken. Levde 3 feb 1614. Barn:

* Daniel Ingelberti Terserus, född 1564 i Leksand. Kyrkoherde i Leksand. Gift 3 ggr.

Domarstolen. Som även den skänkts till Nordiska museet finns numera på Skansen i Stockholm i Laxbrogårdens helgdagsstuga placerad i ett rum som benämns tingsalen.

Släktföreningen Mats Ersson Nohrmans ättlingar har låtit trycka år 2005 “Kronolänsman Mats Ersson Nohrmans dagboksanteckningar” ISB 91 87064 54-5. Se även föreningens hemsida www.mesn.nu

I Allhem förlags landskapsbok om Dalarna från 1971 visas en bild från stora Kopparbergets museum med följande upplysning.

Ett viktigt attribut för bergsmän i forna tider var bergsmanskäppen eller käggyxan. Den övervägande delen av de bevarade yxorna härstammar från Koppaberget. De användes endast av bergsmän vid “ädlare” bergsverk. Flertalet daterar sig från 1700-talet.

Hustrun Karin Larsdotter kommer från en bergsmanssläkt i bergslagen och det så kallade Hennikabrevet visar att Karins fader tiller-kändes järn från Vad i Söderbärke socken.

Enligt Mats Erssons dagboksanteckningar för den 12 och 13 september 1671 gästades han på länsmansgården inför ett besök i Orsa av Anton och Anders Trozig, inflytelserika köpmän från Falun vars far var rådman och bergsman, en av Faluns förmögnaste.

Sonen Erik Mattsson blev själv bergsman i Falun, delägare i koppargruvan, ansedd och aktat befallningsman och rådman, men kan uteslutas som bonde i Mora då han redan som tonåring etablerade sig i Stora Kopparberg.

Sonen Henrik och sonsonen Anders vistades ofta hos släkten i bergsmansbygderna kring Vad och Malingsbo. De blev med tiden fram-stående brukspatroner i Forsby och i Strömsfors, Finland. Sonen Henrik är dock för ung (född 1690) och sonen Anders född 1676 är även han väl ung och ingick äktenskap först 1702.

Om det är Mats Ersson Nohrman som är född 1638 skulle han om han är modellen vara ~50-55 år gammal på bilden och kanske är det någon av de äldre döttrarna Margareta född 1675 eller Anna född 1685 som står modell till “Mor piga som kallas Kulla” skriver XXXXXXXXXXXXXX