Page 23 - Våra rötter

Vid slaget i Öresund den 29 oktober 1658 förlorade den svenska flottan fem skepp. De döda och sårade uppgick till omkring 500 man. Den Holländska flottan, som skyndat till Danskarnas hjälp, miste också fem skepp och omkring 450 holländska båtsmän beg-ravdes i Köpenhamn. Mätt i skepp och manskap var förlusterna av den våldsamma bataljen den 29 oktober 1658 likvärda. Men maktbalansen i Öresund fick för Svensk räkning, åtminstone temporärt, närmast katastrofala följder. Man hade inte förmått för-hindra den Holländska flottans inträngande i sundet och dess undsättning av Köpenhamn. Sverige hade inte fått herraväldet över Öresund! Efter det fem timmar långa sjöslaget, som var en av de största drabbningar en svensk flotta utkämpat, kom Karl X Gustav ombord på riksamiral Wrangels skepp, Viktoria. På morgonen den 30 oktober gav kungen flottan order om att ”gå till Landskrona för att reparera”. Därigenom blev Landskrona huvudhamn för den svenska flottan i nära två år.

Färden från slagplatsen utanför Helsingör in till Landskrona fick dramatiska inslag. Vinden dog ut utanför Ven så man fick bemanna roddbåttarna och bogsera skeppen med handkraft till Landskrona. Det var ett styvt arbete för matroserna. De slet under nattens mörker vid årorna. Ett dygn tog det att nå Landskrona. Den Dansk-Holländska flottstyrkan på redden utanför Köpenhamn uppmärk-sammade den långsamma svenska förflyttningen och sände ett tiotal fartyg mot Landskrona.

Då hade merparten av de svenska fartygen på morgonen den 31 oktober 1658, ett efter ett, lyckats ta sig in i säker hamn i Land-skrona. Men genom den annalkande fiendestyrkan tvingades fem svenska skepp, som inte hunnit in i hamn, att sätta segel och rädda sig undan fiendestyrken genom att vända om och gå mot Helsingör. Under dagen dånade kanonsalvorna utanför Landskrona. Under reträtten förlorade Sverige skeppet Nya Svärdet som på eftermiddagen den 1 oktober gick på grund på norra sidan av inlopppet till Landskrona hamn. Merparten av besättningen om 118 – 142 man och c:a 60 - 70 soldater räddade sig vid förlisningen men de många sårade som Nya Svärdet haft ombord drunknade. Den dansk-holländska flottan placerade 23 av sina skepp utanför Landskrona hamn och skar så av den svenska flottans möjlighet att komma ut. Den 19 november 1658 försökte den dansk-holländ-ska flottan förstöra den svenska flottan genom att sända in tre småbåtar, så kallade brännare (småbåtar som satts i brand), men med hjälp av äspingar avvärjdes anfallet. (Äsping=ett mindre i det närmaste odäckat fartyg av omkring 15 meters längd). Efter det misslyckade anfallet avseglade 13 danska skepp och lade sig vid Ven. Den 26 november 1658 uppgav man helt planerna på att komma åt den svenska flottan i Landskrona hamn. De 10 kvarvarande dansk-holländska skeppen avseglade. Den svenska flottan som var samlad i Landskrona hamn bestod av sex stora, 17 medelstora och sex små skepp samt 13 kompaniskepp. Härifrån kunde man lätt göra utfall mot och retirera från Köpenhamn och Helsingör. 100 sjuka och sårade från slaget i Öresund fördes till Trelle-borg, 400 till Lund och 500 till Malmö. Alltfler insjuknade till följd av brist på mat, dåliga hygieniska förhållanden och logi. Överbe-fällhavaren i Landskrona rapporterade till kungen att ”dagligen tvingas jag begrava nio till tolv man”. Den 5 januari 1659 var av flottmanskapet på 4.354 man 2.726 friska, 1.103 sjuka, 47 sårade och 478 döda. 

Den svenske konungen var ursinning. Strax efter midnatt den 10 februari 1659 lämnade samtliga trupper lägret vid Brönshöj. Brännvin delades ut bland soldaterna som utlovades tre dagars fri plundring som belöning för Köpenhamns erövring. Exakt klockan ett började striden. Striden var intensiv. De svenskar som klarade sig levande fram till vallen skållades ihjäl när stora kittlar av kok-ande beck och lut hälldes över dem av bastanta danska kvinnor från krönet. Det var en ren massaker. Först vid fyratiden på morgo-nen bedarrade striderna. I flera dagar efteråt fiskade man upp lik ur vattnet och placerade dem i rader på stranden. Stupade svenska knektar sändes tillbaks till Carlstad.

Den 22 mars 1659 var flottan reparerad och rustad. Nya slag utkämpades mellan Femern och Lolland den 3 april och under som-maren utförde mindre delar av flottan flera uppdrag.

Kriget fortsatte och svenskarna råkade ut för nya nederlag.

Den 14 november 1659 utkämpades slaget vid Nyborg vilket resulterade i att den svenska hären fick sträcka vapen och ge sig.

I början av mars 1660 låg en Holländsk flottstyrka om 26 skepp utanför Landskrona och stängde in den Svenska. Danmark sågs dessutom få hjälp av andra utländska trupper, som var beredda att bege sig till Köpenhamn för att krossa den svenska hären. Från dansk sida utnyttjade man givetvis det för dem det gynsamma läget och krävde som fredsvilkor att få tillbaks provinserna öster om Öresund.

Men den 8 mars 1660 förklarade sig Holland neutralt i konflikten. Den Holländska armadan lättade ankar och gav upp belägringen av Landskrona hamn. Den svenska flottan kunde nu lämna sitt vinterkvarter och ge sig ut i mindre enheter på nya uppdrag.

Den 27 maj 1660 slöts freden i Köpenhamn genom mäkling av England och Holland. Karl X hade avlidit den 13 februari 1660 och Sveriges konung var nu hans son Karl XI blott fyra år gammal. Sverige fick en förmyndarregering. Stormakterna vill ej att Danmark skulle behärska bägge sidor av Öresund så Skåne förblir Svenskt med undantag av Bornholm. Den Svenska kronan erhåller 18 slott och herrgårdar i Skåne som ersättning för Bornholm, ”Bornholms vederlag” men tvingas frånträda Trondheim och Nordnorge. Vidare tvingas Sverige att på nytt godkänna fri- och rättigheterna för befolkningen i Skåne, Halland och Blekinge som de skrevs i 9:e artikeln i Roskildefördraget. Ön Hven räknas till Skåne och övergår officiellt till Sverige nu år 1660.

På nyåret 1660 rapporterade Lybecker att 600 man hade enrollerats.

Rekryteringen avbröts då värvade tyska ryttare i svensk tjänst skulle överföras från Danmark och förläggas i Skåne och i Blekinge. Det blev snart konflikter mellan dessa tyska ryttare och de bönder som skulle svara för deras underhåll. De svåra övergrepp ryttar-na begick mot civilbefolkningen ledde till att de tyska ryttarna hösten 1661 utskeppades från Skåne. Lybeckers regemente, som varit kommenderat till Jämtland, återkom till Skåne och på sommaren 1662 kunde överste Lybecker rapportera, att kompanierna voro 1.000 man starka. Förutom Lybeckers regemente skulle permanent förläggas ett infanteriregemente och fyra kompanier drag-oner i Skåne. Lybeckers regementet deltog i Karl XI krig både mot Brandenburg och mot Danmark med stor utmärkelse. Vid Land-skrona stred det så tappert, att ”Landskrona 1677” är dess första vid standaret fästade segernamn. Till år 1682 kallades regemen-tet vanligen Skånska ryttarne eller Skånska kavalleriregementet.

Omdelbart efter freden fick Skåne lämna folk till infanteriregementen.

I Stettin fanns 1659 ett i Södra Skåne utskrivet regemente. Dessutom fanns de utskrivna Blekinge-Skånska och Halland-Skånska och det värvade Skånska. Dessa fördes över till Östersjöprovinserna och det var nog inte många skåningar som fick återse sitt land. Skånska regementet fortlevde i århundradet ut under namnet Garnisionsregementet i Narva eller Garnisionsregementet i Ingermanland.

Större delen av den Svenska armen flyttades till besittningarna i Nordtyskland och Baltikum. En del legosoldater avdankades och skickades hem. Ryttare förlades i de Skånska gårdarna. De Skånska bönderna var inte glada åt att ha pådyvlats inneboende, som mången gång bar sig mycket illa åt och ställde stora krav på bönderna. Slagsmål, bråk och fylla fick bönderna i skrivelse efter skrivelse till häradstingen och till Skånes guvenör framföra sina klagomål. Ryttarna hade ofta med sig sina fruar och barn som även de skulle ha sovplats, mat och förnödenheter. Inkvarteringen hos bönderna blev en god besparing för de Svenska armeérna som samtidigt hade kvar sin tillgång till ryttare. Trots allt detta omak fick bönderna ändå en bättre tillvaro. Det var ju äntligen fred i Skåne.

Som ett led i försvenskningen av Skåne infördes ett förbud för Skåningar att resa till Danmark. Vidare beslöt Carl den XI 1658 att inrätta ett universitet i Lund som skulle utbilda präster och studenter.

Den Danska krigsorganisationen i de till Sverige upplåtna landskapen om 1.800 man värvade och 2.300 man kavallerister upplöstes utan att få någon fortsatt existens i den Svenska krigsmakten.

Krigandet var dock ej över för Sverige. Drömmen om ett svenskt stormaktsvälde kring Östersjön krävde att den danska dominansen via slottet Kronoborg över inloppet till Östersjön måste brytas. Skatt och tull, som upptogs av danskarna, för att få passera inloppet var ett starkt hinder för de svenska stormaktsdrömmarna. De dansksinnade frihetskämparna, som ej var nöjda med fredsslutet slog till här och där, nu och då, när tillfälle gavs och förde ett krig som närmast kan beskrivas som gerillakrigsföring. Några av de dansksinnade organiserade sig i så kallade friskyttekompanier som under-stöddes av danskarna med ett mer militärt beteende. Andra var löst organiserade i typ rövarband som kallades därför för snapphanar.

1661 uppsattes i de förutvarande danska landskapen ett regemente, som 1671 – 1679 kallades ”De Skåniske och Boohus dragon-er”. Skåne fick bestå halva styrkan. Detta regemente fick snart sin indelning i Bohuslän och heter därefter Bohusläns regemente.

Kostnaderna för dessa förband belastades ett visst antal hemman. Lybeckers ryttarregemente erhöll 1.376 mantal, dragonerna 391 och infanteriet 109 mantal. Total fanns det i Skåne och i Blekinge hemman för 12.039 mantal. Därav var 4.559 mantal från krono- och skattejord. Processen med att skapa en permanent organisation för försörjningen av rytteriet i Skåne blev lång. Först var rytt-aren inkvarterad hos en bonde som skulle förse ryttaren med mat, husrum och lön. Detta var bondens skatt till kronan. År 1662 utfärdades bestämmelser om att kronobonden kunde avstå från en fjärdedel av sin gård till ryttaren med motsvarande nedsättning av bondens ersättning till ryttaren. Med tiden utvidgades detta till att om bonden avled eller lämnade gården kunde ryttaren få tillträda hela gården. Tanken bakom var att den Svenske ryttaren skulle bli bofast på den Skånska landsbygden och genom giften skapa en ”Svensksinnad” befolkning. Systemet med ett sådant ryttarbruk ledde till att ryttare på olika sätt försökte driva bonden från gården. De spänningar som blev följden härav kom till fullt uttryck under det Skånska kriget och var en av huvudanledningarna till det bondeuppror som utbröt och som var ett stort problem för den Svenska krigsföringen.

Tage Ottesson Thott d.ä. , son till riksrådet Otte Thott och Sophie Brahe, gift med Else Holgersdatter Ulfstand från Skabersjö, ärvde 1588 (Trolle-) Näs. Han blev hovjunkare 1603 och satt sedan som länsherre på Laholm, Sölvesborg, Landskrona och slutligen Malmö-hus. Militärt avancerade han till ryttmästare och utmärkte sig bland annat genom sitt framgångsrika försvar av Malmöhus under Horns krig 1643. Han var en av de få danska adelsmän som 1657 motsatte sig krigsförklaringen mot Sverige.

Genom arv, äktenskap och köp kom Tage Thott i besittning av en mängd stora gods, bland annat Ericsholm, Skabersjö, Barsebäck, Värpinge, Bjersjöholm och Herrestad. Han kallades ”Skånske kungen” på grund av sin rikedom och makt. Trotts detta var han en ganska enkel herreman och stod på god fot med de lägre stånden. Han dog 1658 strax före freden i Roskilde och slapp således vara med om att Danmark förlorade bland annat Skåne till Sverige.

Ericsholm tillföll hans blott åttaårige sonson Tage Ottossesen Thott d.y. Under hans innehavstid inträffade det Skånska kriget 1675-79. Under kriget brände danskarna slottet 1678 sedan det besatts av en svensk garnison. Han själv hade dessförinnan tvingats i landsflykt på grund av sina verkliga eller förmenta sympatier för Skånes gamla överhet och dömdes till döden. Tillsammans med sina släktingar Knud och Holger Thott blev han 1677 avrättad ”in effigie” i Malmö genom att man lät halshugga en figur som skulle föreställa honom, för att visa det förkastliga i hans uppförande. Domen förklarades senare visserligen ogiltig, men Tage Thott vågade ej återvända utan lät försälja det brända slottet till fru Helle Rosencrantz, änka efter det danska riksrådet och ståthållaren i Norge amiralen Niels Trolle som avlidit den 20 sep 1667. Köpebrevet blev dock ej klart förrän 1687.

När Skåne blivit Svenskt år 1658 skattlades gårdarna. Jordeboken berättar;

Inhysesmannen Bengt Mårtensson får i Billinge socken 10 barn med sin hustru Kerstina Jöransdotter.

Ingeborg   1 feb 1753 inhyses i Billinge Ryttarehus, död 16 apr 1753 i Slätthult 2,5 månader gammal

Boel        16 apr 1754 inhyses i Kyrkohuset, död 12 aug 1754 - nästan 4 månader gammal

Jöran       30 jul 1755 inhyses i Billinge, död 2 nov 1755 - 3 månader gammal

Jöran      16 okt 1756 inhyses i Wäntehuset, död 16 okt 1757 – på sin ettårs födelsedag

Mårten    24 jan 1760 inhyses i Billinge, Gunnared hus – enda barnet som nådde vuxen ålder!

Göran       8 feb 1762 inhyses i Billinge Ryttarehus, död 14 feb 1762 – 6 dagar gammal

Boel        18 apr 1763 inhyses i Billinge Ryttarehus, död 31 maj 1763 – 1,5 månader gammal.

I HFL 1763 noteras de efter Billinge by nr 10 som inhyses. Paret får därefter 3 barn till.

Boel 7 mar 1767 inhyses i Billinge Ryttarehus, död 2 jun 1767 – nästan 3 månader gammal

Tyre 10 aug 1768 inhyses i Giällahuset (Jällahuset), död 17 nov 1769 i sjukstugan – 1 år gammal

I HFL 1768 skrivs familjen i Bålbrohus efter Ohreledshuset i HFL. En grov planka kan benämnas Bål. Bålbro skulle kunna syfta på en plankbro som skulle ha gått över Isterbäcken i Röstånga sn.

Bålbrohuset låg på det angränsade Billinge 15:2 i Billinge sn.

I HFL 1770 noteras änklingen Bengt Mårtensson med sin son Mårten under Giällahuset. Det ligger på Billinge by nr 10:s marker mot berget Jällabjär strax utanför socknens nordvästligaste hörn i gränsen mellan Röstånga och Risebergs socknar.

Den 1 maj 1774 lystes för första gången för inhyses änklingen Bengt Mårtensson af Ryttarehus samt pigan Lusse Christensdotter i Billinge by. Han var i så fattigt tillstånd att alls intet fanns att att uppteckna eller sälja till dess enda öre enligt fjerdingsmannen Ola Persson i Billinge och Ola Ebbas skriftligt aflemnade betyg. Paret vigdes den 10 juni 1774. Var och när hans förra hustru Kertins Jöransdotter avled är okänt.

I HFL 1776 noteras Bengt Mårtensson 56 år med sin hustru Lusse 42 år samt dottern Bengta 1 år gamla i ett hus efter skog-vaktarens.

Den 6 maj 1777 avlider Bengt Mårtensson i Jordboen.

I HFL 1778 finns Änkan Lusse med dottern Bengta bägge utan åldersangivelse överstrykna i ett hus efter skogvaktarens.

Bengt Mårtensson varken ägde eller brukade ett eget hemman. Han tycks ha vandrat runt i Billinge socken och bott än här än där som inhyses. Han avled mycket fattig 57 år gammal i Jordboen som är en Skånsk benämning på en backstuga – en i marken delvis nedgrävd stuga, jordstuga, stenstuga. Jordboer användes som fattigmansbostäder i södra och sydvästra Sverige. På vad sätt han försörjde sig och sina familjer framgår ej av kyrkobokföringen. Av alla hans barn var det endast en son (Mårten) i hans första äkt-enskap som nådde vuxen ålder. Om dottern Bengta i hans andra äktenskap uppnådde vuxen ålder är ej bekant av mig. Hon noteras i Billinge by nr 6 år 1785 som flickan Bengta Lusser 11 år för att därefter försvinna i historiens dunkel.

Möjligen är Bengt Mårtensson son till Soldaten Mårten Östberg och hans hustru Boel Bengtsdotter. Mårten skulle i så fall ha tjänat som soldat före Svensktiden i den Danska armén.

Emellan den 26 och 27 april 1720 (notis 20) födde i Gunnared Soldaten Mårten Östbergs hustru en son som döptes Söndagen den 29:e till Bengt. Thora, Sven Påhlssons i Gunnareds hu bar barnet. T: Ryttaren Nils Svensson i Gunnared. Påhl Påhlsson ibid. Åke Andersson därsammanstädes. p. Sissa Bror Jönsson ibid. Änkan Karna Ohla Jönsson ibidem.

Inhyses soldaten i Wärslätt, Billinge socken Mårten Östberg och hu Boel Bengtsdotter födde en son natten mellan den 20:e och 21: sta januari 1723 (notis 3) som döptes Söndagen den 27:e ejusdem till Ifwar. Jöns Nilssons hu i Wärslätt bar barnet till dopet. T: Nils Olsson i Toarp, inhyses Jeppa Lustig ibid, Pär Månsson i Östraby och Torrlöse sn, p. Hanna Grelsdotter ibid, p. Kerstin Nilsdotter ibid.

Soldaten Mårten Östbergs lilla son Ifwar är efter några dagars utståendne sjukdom afsomnad den 29 maj och begravd annandag pingst den 3 juni 1723 i Gunnared sn. War allena 2 månader och 3 dygn gammal.

Mårten Månsson Östberg som war soldat i Landzcrona war sängliggande i otta dagar, dödde Tisdag afton den 18 februari 1724 och begovs den 23 ejusdem /Dinica Invocavit/ 34 år 3 månader och 3 veckor gammal. Gunnared – Billinge socken. Bodde inhyses när han avled i Börsläth. Hustru Boel Bengtsdotter flyttade till Hultsered.

Inhyses soldaten salige Mårten Östbergs änka Boel Bengtsdotter födde en dotter Onsdagen den 10:e juni 1724 som döptes samma dag till Elsa i norra Hultserud (notis 9). Pär Nilssons hu Anna i norra Hultseröd bar barnet. T: Gudmund Bengtsson i norra Hultse-rud, Tyke Knutsson ibidem, dr Bängt Månsson hos Sören Persson i Gunnared, p. Elna Bengtsdotter i Bögerup, p. Karin Bengtsdotter i Gunnared.

Möjligen hann hon med ytterligare ett giftermål. Fastlagssöndagen den 7 februari 1725 vigdes änkan Boel Bengtsdotter i Södra Hultsered med drängen Per Nilsson från Tjörnarp socken och torpet Åkarp.

Per Nilsson och hu Boel Bengtsdotter fick en son natten mellan den 8:e och 9:e februari 1726 som döptes till Olof Söndagen den 13:e ejusdem.

Den 8 augusti 1731 vigdes drängen Per Bondesson och änkan Boel Bengtsdotter, bägge från Gunnared by. Den 6 juni 1735 fick de sonen som hemmadöptes till Bonde. Han avled den 6 juni 1735 efter att ha varit sjuk i ett dygn. Begravd den 15:e juni.

Pär Bondessons styfdotter Elsa Mårtensdotter war länge sjuklig war i 10 veckor sängliggande. Döde Onsdagen den 2 juli och begrofs Söndagen den 6:e ejusdem 1735. Aeatas XI annorum er trium hebdamaden. Billinge socken.

Per Bondessons hustru Boel Bengtsdotter inhyses hos Nils Andersson i Gunnared födde natten emellan den 30 och 31 augusti 1739 en dotter som döptes den 2 september 1739 till Else. Inhyses mannen Pär Bondesson som war en krympling, war 1 års tid något sjuklig; men 8 dagars tid alldeles sängliggande; dödde den 25 october och begrovs den 4 november 1739 33½ år gammal.