Page 159 - Våra rötter
Huvudmeny:
Geografiskt > Ångermanland
Larsbo bruk
Larsbo bruk i krita. Ur Jernkonterets samlingar. Bruksverksamheten var under 1700-talet till viss del beroende av att brukets arbets-kraft själva producerade nödvändiga livsmedel för sin försörjning, som framgår av avbildningen.
Från Saxe hammare (Larsbo bruk) flyttar familjen år 1711 till Persbo i Norbergs socken. Troligen uppförde Simon Depken en hamma-re i Persbo 1621 enligt en relation från 1670. Redan 1631 har den kommit i borgmästarens i Västerås, Adolf Welmanssons händer. På grund av tvister med jordägarna runt dammen, som anlagts i Davidsbo, flyttade Welamsson hammaren längre ned efter ån, söder om Persbo. Den nya smedjan, som nu låg på östra stranden fick två härdar.
Borgmästaren Welamsson, som också köpt in sig i Rosendahls hytta, i vilken han ägde två trettondelar, sålde den 18 november 1681 Persbohemmanet och stångjärnssmedjan med dess tvenne härdar samt hyttedelar, ”som herr borgmästaren igenom exeku-tion blivit tillfallen”, till rådmannen Arvid Jernstedt i Västerås för tillsammans 10.500 daler kopparmynt. Fasta derå beviljades den 4 mars 1684. Hammarens tillverkningsförmåga denna tid bör ha nått 250 skeppund, eftersom hammarskatten 1683 höjdes från ett och halvt till två och ett halvt skeppund.
Enligt uppgift i Kopparbergs läns dombok för 1687 hade hälften av Persbo hemman och järnbruk övergått från rådmannen Arvid Jernstedt till hans broder köpmannen Johan Jernstedt och uppbjöds detta år. Fasta därå beviljades den 26 januari 1689.
Vid den stora hammarräfsten 1689 påbjöd bergskollegiet den 1 juni, att den ena härden skulle ödeläggas, emedan det icke kunde tillåtas, att hammaren drevs med köpekol. Den andra skulle få behållas och repareras under villkor, att den ej begagnades till större bruk, och att den försörjdes med eget tackjärn och kol av egen skog.
Bergmästaren Odelius meddelar i sin realation 1693, att hammaren då gick med överfallsvatten. Stångjärnsmärket var P.B. Men påstås ha varit Pd år 1672.
Den 21 mars 1706 sålde slottsfogden Arvid Jernstedt Persbo hemman och hammare jämte hyttedelen i Rosendal till inspektoren Anton Medeen för 93.00 daler kopparmynt. Fast å köpet erhölls den 21 september samma år. I fastebrevet konstateras, att Pers-bohemmanet utgjorde ett halvt mantal, och att dess hyttedel i Rosendal nu omfattade halva masugnen.
Den 4 januari 1707 gav bergskollegiet sin tillåtelse att ödelägga Rosendals hammare, som faktiskt låg närmare Rosendal än Persbo.
Enligt häradsrättens protokoll den 24 ebruari 1709 hade Medeen klandrats för att han innehade Persbo, som skulle vara bergs-manshammare. Nämnden intygade likväl, att borgmästaren Adolf Welamsson i Västerås ägt den länge tillbaka i tiden, än någon nu kunde minnas, (Anton Medeen, född efter 1646, död 21 mars 1724, var bergsfogde till 1692 och sedan inspektör på Färna bruk, tills han 1706 blev brukspatron i Persbo).
En gammal karta från 1707, förvarad i Högfors arkiv, visar, att Persbo gård stod på samma plats, som rättarbostaden nu innehar. Men det fanns en parallellbyggning till densamma ett stenkast söder därom. Och då fyra mindre uthus lågo på de nuvarandes tomt, bilda-des emellan de både byggningarna och uthusen en instängd gårdsplan, som var öppen åt ån till, där bron på samma ställa som nu gick över densamma mitt för planen. Den södra eller ”gamla” byggningen nedrevs på 1750-talet konstaterades det i vintertingsproto-kollet 1753. Den kvarlämande är sannolikt samma hus, som står där ännu i dag.
Vid själva gården fanns ingen annan industrianläggning än en mjölkvarn, som stod på samma sida om ån som bonings-husen och strax nedför bron. År 1745 tycks kvarnen ha legat på östra sidan om strömmen. Mitt emot på andra sidan uppfördes framdeles en kniphammare, varav man ännu kan finna ruiner. Här uppe torde Welamsson först haft sin stångjärnshammae, vilken 1674 flyttades till Rosendals hytta. Där stod den enligt den åberopade kartan från 1707 blott omkring 250 meter ovanför masugnen vid en grävd kanal på östra sidan om ån. Sågkvarnen låg ungefär 100 meter ovanför hammaren, just där kanalen började.
Hülpers säger i sin dagbok över en resa i Öste- och Västerdalarne, att mjölkvarnen och knipphammaren funnos vid gården men stångjärnshammaren med en härd längre ned i samma ström liksom en sågkvarn.
Inga ståndspersoner tycks ha varit bosatta på Persbo under 1600-talet och de följande århundradets första fjärdedels år. 1705-1715 bodde Ingolf Eriksson där med sin hustru Anna och sedan 1716-1727 Per Persson.
Mantalslängderna redovisar för Persbo bruk i Norbergs socken:
År 1712 Johan Devall med hustru och 1 son
År 1713 Hammarsmeden Johan Devall med hustru och 2 söner
År 1714 Hammarsmeden Johan Devall med hustru, 2 söner och 1 sonhustru.
År 1715 Hammarsmeden Johan Devall med hustru, 1 son, 1 dräng och 1 piga.
År 1716 Hammarsmeden Johan Devall med hustru samt 2 söner.
År 1715 finns vid hammaren en mästare, en lärling, en kolpojke samt vid Rosendals hytta, en uppsättare och en hyttedräng.
Sonen Petter Devall flyttar till Gässjö hammare och noteras där under åren 1714-1719 som gift (kohl)dräng.
Från Persbo flyttar Johan Devall till Hägfors i Karbenning socken och blir där i två år. Noteras i mantalslängden 1718.
Därefter flyttar han med sin hustru och sönerna Petter och Erik Devall till Älvkarleby, en socken i Uppsala län. Här finns bruksegen-domen Elfkarleö, belägen på en ö i Dalälven, Familjen Devall blir där åren 1718-1721 för att därefter återvända år 1721 till Hög-fors.
Hamrarna, som familjen Devalls tidigare har verkat vid, har varit små med en hammarsmed och några medhjälpare eller ett lag om 4-5 personer. Mer ett hantverk än industriella anläggningar. Men sammanläggningen av hyttor och hamrar ändrar och för-stärker omläggningen till en mer instustrialiserad tllverkning. Driften överlät ägarna till ”arrendatorerna” som var bättre skickade i att driva större anläggningar medan ägarna tog hand om finansiering och likviditeten.
Den 18 december 1711 slöt ägaren till Högfors bruk, Beata Elisabet Köningsmarck ett kontrakt med Carl M. Frick som innebar att han arrenderade Högfors bruk, bestående av två hammarsmedjor och en masugn jämte sågkvarn samt bruk-ets mjölkvarn med allt vad därtill hörde på en tid av tre år, 1 april 1712-1 april 1715. I arrendet ingick landboräntan i Färnebo, vilken med stångjärnskörslorna värderades till 1,142 daler och 8 öre kopparmynt.
Arrendesumman var 2,500 daler kopparmynt per år. Då skulle Frick själv erlägga alla skatter och betala allt tiondejärn. Eldsvådor måste han själv stå risken för, men andra ”casus fortuitus” drabbade ägaren. Angående bruksskulderna fick han komma överens med förre arrendatorn, inspektör Boman, och ej på något sätt besvära grevinnan därmed.
Vid Högfors bruk fanns år 1713 följande personal:
Kommissarien Carl Magnus Frick, som bor i Stockholm. Betjänten (inspektör) Jan Forsenius, bokhållare Johan Hedberg, hammarsmed Erik Syhl, Per Persson, soldat för Olsbenning, Anders Hinriksson, hammarsmed Hans Mederlängd, smedsdräng Anders Lång, smeds-dräng Hindrik Olsson, kolpojke Per Andersson, kolpojke Anders Nilsson, Jan Syhl, hyttedräng Anders Matsson, skomakare Gillius Larsson, bruksarbetare Hans Persson, slaggskjutare Jan Jansson, boker-ska Nytorps Katarina, bokerska Högfors brukskärring, boker-ska Anders Långs dotter, eldvakterska Anders Långs hustru Sara.
Årets därpå upptas fyra hammarsmeder, två smedsdrängar, tre kolpojkar, en hyttedräng, två uppsättare, en brukskarl och en klen-smed.
Att anskaffa tillräckligt med kol var besvärligt även för Högfors bruk. Under Ebba Brahestid försökte förgäves bönderna i Färnebo att undkomma kolleveranserna till Högfors. Inspektorn Anton Medeen vid Persbo stämde Högfors arrendator, kommissarien Carl Frick enligt ett bergstingets protokoll av den 13 maj 1715. Inför tinget berättade först kolbonden Anders Ersson:
”I vintras hade han kommit körande med en kolfora, förspänd med ett par oxar. Han ämnade sig till Persbo och höll sig tätt efter sina tvenne drängpojkar, som också förde kolforor, men förspända med hästar. Även de skulle till samma bruk.. När de kommo till Högfors gård, mötte de en karl vid namn Hans Persson, vilken var skomakare och skogvaktare på Högfors bruk. Han tog och ledde första hästen av vägen in mot Högfors och fordrade, att Anders Ersson skulle följa efter. När han såg, att han icke kunde göra sig åtlydd, sprang han upp till Högfors gård.
Då Anders hunnit längre fram och körde ned på Dammsjön, kommo tre karlar, nämligen nämnde skomakare och tvenne gårds-drängar, Per Kielvasson och Lars, som sades vara född i Söderhamn, och hejdade den första hästen. Anders Ersson tillsporde dem, vad de hade med honom att beställa, och upplyste tillika, att kolen tillhörde länsman Carlsten. Han trodde, att han efter detta meddelande skulle bli lättare framsläppt. Men han fick till svar, att landshövdingens ovillkorliga order var, att ingen skulle köra sina kol där förbi. De gåvo sig inpå honom och hotade honom med hugg och slag, om han icke vände om. De fattade hästen i betslet och ledde fororna till Högfors kolbädd, där de i bokhållaren Forsells närvaro stjälpte kolen. Sedan gick Anders in till Forsell för att få sedel på kolen.
Bokhållaren hotade honom då, ”att inge 4.000 daler kopparmynt skulle förslå för Anders att böta med.” Då kolbonden försvarade sig med att han icke gjort något orätt och ej heller for med tjuvgods, hade Forsell hotat honom med hugg och slag och dängt näven i bordet framför honom. Sedan hade han givit honom ett mottagningskvitto och befallt honom att gå till arrendatorn, herr Frick, för att hämta penningar därpå. Men Anders hade icke genast gjort detta utan farit hem. Först dagen därpå hade han krävt sina penningar. Sedan hade han måst köra sommarvägen till Persbo med sina foror, eftersom han icke vågade fara förbi Högfors. Men som denna väg var ytterst dålig och just aldrig begagnades, hade hans dragare farit mycket illa.”
Därpå kom 30-åriga pigan Anna Larsdotter med en liknande relation. Hon berättade, att när hon förde tvenne foror kol till Persbo, den första förspänd med en häst och den andra med en oxe, och kommit ned på Dammsjön. Hade herr Fricks dräng kommit och vänt hästen för henne. Då hon frågat, vad han ville göra med hästen, svarade han, att hon måste köra till Högfors, och begärde, att hon skulle vänta, till dess herr Frick själv kunde komma. När så brukschefen hann upp henne, frågade han, var hon var hemma, och befallde henne att köra till Högfors. Hon svarade då, att hennes husbonde stod i skuld till Persbo bruk, och begärde, att Frick skulle låta henne fara dit med kolen, emedan hon eljest skulle få bannor, när hon kom hem. Herr Frick svarade, att om hon fore förbi Hög-fors, skulle hennes husbonde få böta 30 daler för de tvenne skrindor, hon hade med sig. Hon körde då fram till brukets lada och gav dragarna att äta. Då kom herr Frick och frågade, varför hon ännu inte hade stjälpt kolen. Hon bad honom åter igen att få fara till Persbo, men han förbjöd detta och drev så själv hästen med spöet, han hade i handen, fram mot Högfors bro och motade oxen efter. Där måste nu pigan stjälpa kolen på bädden, varefter hon fick ett mottagningskvitto av bokhållaren. (Persbo bruk låg på en hal mils avstånd i Norbergs socken).
Vid samma bergsting voro både Frick och Medeen stämda, för att de köpt kol ifrån Folkärna, som ju måste leverera sina kol till Avesta kopparbruk. Självaste överstelöjtnanten Dellvik på Kungsgården i Folkärna hade brutit mot förbudet och sålt kol till Högfors mot järn, som Frick lämnat honom!
I mantalslängderna för Högfors bruk i Fernebo fjerding redovisas Johan Devall utan hustru åren 1721-1726 men för åren 1723-1726 med 1 son och 1 dotter. År 1727 noteras Johan Devall vara en utarbetad hammarsmed och slipper därmed bli skattemantalsförd. Äldste sonen Per Devall redovisas som kohlgosse år 1721 samt som avliden 1722. Näst äldste sonen Erik redovisas som gift smeds-dräng åren 1721-1726 samt som hammarsmed år 1726.
Albert Lindcreutz, som den 1 april 1722 övertog bruket på arrende, var född den 4 september 1674. Efter akademiska studier och vid-sträckta utrikesresor anställdes han i kammarkollegiet, där han nu vid brukets övertagande avancerat till sekreterare. År 1719 hade han blivit adlad och då utbytt sitt namn Lindberg mot Lindcreutz. Han blev kammarråd 1724, landshövding i Dalarna 1739, och presi-dent i kammarkollegium 1742. Han avled den 13 oktober 1744. A. J. Von Höpken ger honom följande omdöme:”Han var gudfruktig utan hyckleri, ärlig utan skryt, liten av ord, mycket av gärningar, tjänte sitt fädernesland och sin nästa med den uppriktighet, varmed de flesta tjäna sig själva.”
I samband med att Lindecreutz frånträdde arrendet den 1 april 1737 företogs av bergmästare Erik Esberg, biträdd av grevens repre-sentant, löjtnanten och inspektoren över Svanå bruk Abraham Hagström och bokhållaren vid Högfors Johan Cossva, en inventering som ger en del goda upplysningar om byggnaderna.
Vi får veta att kvarnen, som uppbyggts 11 år tidigare eller 1722, fanns under samma tak som de båda hamrarna med sina fyra härdar. Att herrgården, som återuppbyggts efter den gamlas brand 1683, hade sexton rum. Men efter branden hade knappast någon framstående person bott på Högfors, ej ens en arrendator.