Page 114 - Våra rötter

Hit till Domsjö flyttar Johannes Hagström med sin familj den 18 augusti 1880 från Fröstdahl i Nätra socken. Här vid Domsjö varv får paret barnen Hans Herman född den 27 feb 1882, Rudolf Konrad född den 1 jan 1884, Knut Ragnar född den 22 okt 1885, Gustaf Henrik född den 5 feb 1889, Elvira Elisabeth född den 8 maj 1890, Oskar Artur född den 1 dec 1891. Dottern Hilma Kristina avlider den 28 april 1891, 14 år gammal. Gotthard William född den 8 maj 1893.

Mo och Domsjö AB hade här redan år 1875 uppfört en folkskola för sågarbetarnas barn. Sedan ångsågens start år 1865 hade arbetsstyrkan ökat från 49 till 168 man, varigenom en besvärande trångboddhet uppstått. Bostadsstan- darden var i stort sett ett kök med öppen spis till varje familj. I 1880 års revisionsberättelse görs följande anmärkningar och förslag till förbättringar:

”Arbetarbostäderna i Domsjö lämna mycket i övrigt att önska för att tillfredställa även de mest anspråkslösa pretentioner och be-höva omfattande reparationer för att kunna anses beboeliga varjemte de befintliga äro så otillräckliga för verkets arbetare att t.ex. i ett rum med en golvyta av endast 16 x 16 fot (spisen inräknad) äro inhysta icke mindre än tio personer. Det torde vara lätt före-ställa sig dessa arbetares belägenhet i allmännhet och vid sjukdomsfall i synnerhet samt möjligheten att i ovannämnda bostädet kunna åstadkomma behövlig ordning och renlighet. Hälsotillståndet bland arbetarefamiljerna lärer även under de tvenne förflutna vintrarna ha varit mindre gott, difteri och lunginflammation uppgives varit de mest gängse sjukdomarna.

I 51 rum bo för närvarande 258 personer, uteslutande arbetarfamiljer, således i medeltal fem personer i varje rum. bolagets skyl-dighet att i nämnda fall bättre sörja för sina arbetare torde således vara uppenbar, tillfölje varav revisorerna föreslå:

1/ Att de gamla grundligt repareras.

2/ Att tvenne nya bostäder av klant inredda mera ändamålsenligt än de gamla uppföras, så att större familjer kunna erhålla två till

Men reparation av de gamla bostäderna dröjde. Disponent Lindberg gjorde ett försök år 1884 men konstaterade:

”att det blir ohyggligt dyrt och jag blir tvungen i efterhand att låta mura om alla gamla murar, ty det ryker inte ut, sedan rummen blivit ombonade.”

Lindberg, som tagit revisorernas kritik mycket hårt, var just igång med att utse den nya sågplatsen och hade lite folk att tillgå. Vär-re blev det. Lindberg, Frans Kempe och Wilhelm Kempe hade alla tre olika uppfattningar om hur husen skulle se ut. Efter ett stort antal ritningar stannade man för den lösning som Frans Kempe förordat. Det blev två kaserner i två våningar med fyra lägenheter i varje våning med rum och kök. Två lägenheter i övre plan hade ytterliggare en liten kammare. Två ingångar upptogs till övre plan-et från den hussida som vette upp emot berget och uthusen för att det inte skulle bli för långt att bära in ved och vatten och bära ut slask medan ingångarna till bottenplanet upptogs i husets framsida neremot sjön. Under husen utgrävdes en källare med en lång mittenkorridor. För första gången inköptes järnspisar med vattenreservoarer till en arbetarebostad! Inflyttning till hus nr 14 skedde i oktober 1883 och till hus nr 23 under år 1884.

Något senare byggdes en bryggstuga för dessa två hus, som placerades något högre upp emot berget. På dess bottenplan inredd-es en bagar- och tvättstuga och på övre planet en lägenhet samt ett rum där Anders Kallin höll till och lagade remmar. Bryggstugan revs kring sekelskiftet men kasernerna finns kvar år 2003.

De större lägenheterna blev något större än vad som var ”normalt”. Köket var 16 x 17 fot, rummet 16 x 18 for och kammaren 16 x 6 fot. Johannes och Christina Hagström hade 10 barn som troligen bodde i en av dessa lägenheter. Under åren 1884 - 1900 byggdes inga fler arbetarbostäder. År 1881 lät Disponent Lindberg sätta upp en telefonled- ning mellan Dosmjö och Örnsköldsvik. Året därpå bildades Telefonbolaget i Örnsköldsvik, i vilket även Mo och Domsjö ingick. Domsjö sågs abonnentnummer blev 37. Rikstelefon kom först år 1897.

Innan några arbetare anställts för nya sågens byggandet, upptar avlöningslistan totalt 228 arbetare. 64 förtjänade upp till 100 kronor, 33 upp till 200 kr, 30 upp till 300 kr, 30 upp till 499 kr, 30 upp till 500 kr, 27 upp till 600 kr och 14 upp till 700 kr. Häri ingår även tillfälligt anställda, kvinnor och mindreåriga barn, som mest var verksamma i det säsongbetonade skeppningsarbetet och för jordbruket. Vid den här tiden måste bolagen driva ”eget” jordbruk för att kunna förse de anställda med livsmedelsförnödenheter.

Inkomsten för de olika arbetsgrupperna var per dag enligt ett brev till Seth och Frans Kempe, 1879 och (1880):

        Sågfilare         1:90 (2:30)   Försågare      2:09 (2:51)   Hjälpsågare   1:59 (2:07)   Förkantare   2:35 (2:84)

        Ribbjusterare  1:59 (1:88)    Bakadragare  1:76 (2:24)   Eldare           1:78 (2:42)   Tummare     1:91 (2:53)

        Plankbärare    2:70 (3:11)

Det är en markant ökning av lönerna mellan åren 1879 och 1880. Det hade varit ständiga klagomål över de låga arbetslönerna. Ut-över den kontanta lönen fick arbetarna vid Domsjö, liksom vid de flesta sågverk, fri ved, fri bostad för dem som bodde i bolagets bostäder samt läkarhjälp. Något hyresbidrag betaldes ej till de som bodde i andra bostäder och ej heller någon övertidsersättning.

En ny såg byggdes under året 1882, 700 meter öster om den gamla anläggningen - för 5 ramar, 2 kantverk och ett mindre hyvleri. Drivkraften gavs av två 40-hästars ångmaskiner. Samtidigt omdanades verkets brädgård och anordningar för timrets intagning. Hyvleriet blev dock färdigt först under år 1886.

Då man bestämt att den gamla sågen skulle gå under hela året 1882, var man tvingade att anställa exta arbetare för den nya sågens byggande. I september 1882 var inte mindre än 92 man extraanställda och av dem var endast 16 från Domsjö-Gene området. 30 kom från Dalarna och resten från omkringliggande socknar. Det var svårt att inkvartera så många man, varför särskilda baracker uppfördes ute vid sågen. När sågen kom igång den 1 april 1883 blev den normala arbetstiden 11 ½ timme enligt nedanstående schema:

06-09         3 timmars arbete

09-10         1 timmes filning och frukost (Det var sågbladen som skulle filas så att sågningen kunde fortgå)

10-13         3 timmarsarbete

13-14         1 timmes filning och middagsrast (Filningen gjordes av filarna medan arbetarna åt och vilade)

14-17         3 timmars arbete

17-17.30   ½ timmes filning och rast

17.30-20     2 ½ timmes arbete

Arbetstiden var dock i högsta grad flexibel. Ibland gick sågen till halv nio på kvällen och vid så kallad långvakt såg-ade man från klockan fem på morgonen till klockan halv tio på kvällen, vilket gav 14 timmars effektiv arbetsdag. Sådana långvakter kunde pågå från mitten av maj till slutet av juli, eller då rötmånaden började. 11½ timmes arbetsdag hade man till år 1891 då den sänktes till 11 timmar, med middagsrast mellan klockan två och tre.

När den nya sågen byggts år 1883 hade man två sågplatser i Domsjö som på något sätt måste åtskiljas. Området kring den gamla sågen och lastageplatsen fick heta Innerverke och det kring den nya sågen Ytterverke. Öster om Ytterverke låg Skidsta, som var en del av böndernas skogsmark. Här byggde och bosatte sig både fasta och lösa arbetare vid sågen. Domsjös centrum var dock vid den här tiden Boern vilket är en förkortning av ”bodarna”. Strax väster om Domsjöhällan och den första sågen växte på ett mycket begränsat område ett handelscentrum upp, som under ett 70-talet år kom att bli byns naturliga medelpunkt.

Efter att ha vistats i 14 år vid Domsjö flyttar familjen Hagström 14 november 1894 till Norrbyskär i Nordmalings socken. Här har Frans Kempe byggt en ny ångsåg.

Med tillskottet Mo såg fick vid köpet av Håknäs såg av skogsareal, den nya ångkrafttekniken och att befintliga sågar ej längre befanns tillräckligt effektiva kunde planerna att bygga nytt sättas i verket.

Ett helt samhälle växte upp på skären. 22 arbetarbostäder om vardera 4 lägenheter per hus anlades på Långgrundet, avsedda för tillsammans 88 familjer. Ungkarlar fick bo i särskilda bostäder. Även tjänstemän och förmän fick sin bostadsfråga ordnad i bolagets regi. Dessutom uppfördes en kontorsbyggnad, snickeriverkstad, bagar- och brygg-stugor, handelsbod, skolhus, sjukstuga samt bönehus. Fler bostadshus byggdes senare. Bostäderna och kontoret förlades till Stuguskär och själva sågverket till Långgrundet. Mellan öarna byggdes en bro.

I oktober 1894 hade byggnationerna kommit så långt att tiden var inne att flytta de blivande sågverksarbetarna med familjer till Norrbyskär. De hade utvalts bland bolagets så kallade fasta arbetare vid Mo gamla vattensåg, som skulle avvecklas, samt ett antal från Domsjö ångsåg, som skulle lära upp vattensågarbetarna i den moderna ångsågsteknik- en. Det var bolagets gamla sågarbetare som blev den nya ångsågens arbetare medan byggnads- och diversarbetarna från fastlandet blev uppsagda.

Flyttningen från Domsjö till Norrbyskär sista dagarna i oktober blev äventyrlig på grund av det dåliga vädret. Storm och snötjocka rådde hela tiden som arbetarfamiljerna befann sig till sjöss och gjorde resan mycket mödosam. De båda ångbåtarna Storerik och Dal tvingades till och med att vända efter avfärden från Domsjö och göra ett nytt försök följande dag. Men då stormen höll i sig, överförde man allt folket till den större ångbåten Storerik, och lät den mindre, Dal, bogsera familjernas flyttlass, nedlastade i två pråmar.

Förvaltaren Ultvedt rapporterade till Frans Kempe att trots motigheterna till sjöss var arbetarfamiljerna från Mo vid gott kurage när de steg i land för att ta sina nya hem i besittning. Alla rum hade jag värmt åt dem och samlat ihop sängkläder samt mjölk till små-barnen, så att de icke på något sätt lidit något men varken under resan eller under vistelsen här, tills deras flyttgods anländer.

David Hagström berättar att Nils Petter Hagström, som fyllt 21 år vid flyttningen, grät sig till sömns första natten på Norrbyskär, då det var så kallt i den lägenhet de fått, att det var rimfrost på fönstrena. På vägen från Domsjö till Norrbyskär hade båten stannat, så att de som var med kunde köpa salt sill att äta, när de kom fram till Skären.

Byggnadsarbetarna var förstås inte glada åt sågarbetarnas ankomst och protesterade att de nyankomna måste gå. Kempe besva-rar missnöjet med ett brev och skriver: ”Ni torde dessutom själv inse, att bolaget i främsta rummet måste dra försorg om sina gamla arbetare, vilka i många år tjänat bolaget, medan Håknäsarbetarna endast jämfö-relsevis få år varit i bolagets tjänst.”

Ångsågen, som döptes till Mo ångsåg efter den gamla vattensågen, fick två kategorier arbetare, den fasta som var de bofasta och deras söner på Norrbyskär och säsongarbetarna med hemvist på fastlandet i Håknäs, Sörbyn, Kylören eller Norrbyn.

Andra raden: De två första är ej identifierade, nr 3 Georg Lundkvist, Selma Lodin, Mina Dahlin, Anna Tjärnberg, Amanda Lindgren, Lotta Höglund, Jenny Blom, Lisa Forsgren, Albert Nordström, Adolf Västerberg.

Tredje raden: Edvin Andersson-Adner, Axel Lindgren, Tora Hagström, Hedvig Hallström, Alma Vestman, folkskol- läraren Otto Sjödin, småskollärarinnan Mörtsell, slöjdlärarinnan Elma Hedberg, Jenny Lindgren, Edla Lundmark, Signe Lundgren.

Fjärde raden: Elin Nordström, Signe Lindgren, Sigrid Tjärnberg, Ragnhild Eriksson, Alma Dahlin, Tora Lindblad och Jenny Forsgren.

(Forsgrensbarnen och Signe Lundgren är alla barnbarn till Jonas Forsgren f 1833 och hans hustru Märta Lisa Johansdotter. De är med andra ord kusiner till Rudolf och Herman Hagström).

Enligt planerna skulle den första stocken gå genom sågen i mars 1895 och tack vare Mo- och Domsjöarbetarnas in-sats blev detta möjligt. Dessförinnan började skolundervisningen och 79 barn anmälde sig hos Otto Sjödin i novem-ber 1894 för inträde i Norrbyskärs skola.