Kerstin Billberg och Karin Mortensson hösten år 2002 vid Elvirastugan. Foto LRB.
Elvira Pettersson flyttade in i stugan 1948 sedan hon upplevt den bittra sorgen att förlora sin make och fick lämna den dåvarande tjänstebostaden i närheten. Då hade hon fyra barn kvar i skolan och de andra var på väg mot högre utbildning. Det blev idoga och slitsamma år för en mor, som lovar sig själv att hennes barn skulle få studera. Det löftet gav hon i ungdomen när hennes egen studielängtan av olika orsaker inte fick utlopp. Också av barnen krävdes det stor energi och framåtanda. Det var före skolbussar-nas, skolmåltidernas och studiestipendiernas tid, det blev skolgång i kyla och ur och skur och det blev 36 år av matsäcksbestyr och omvårdnad för mor. Men allt gick väl, ungdomarna klarade studierna och skötte sig, och i dag kan fru Petersson nöjd slå sig ned i sin finrumssoffa under sitt och makens ungdomsfoto, omgiven av hela barnskocken i student- och realexamensmössor. De marke-rar etapper i en utveckling mot vidare utbildning och nya examina, och i dag kan Elvira Pettersson med glädje konstatera att målet är nått och att mödorna burit frukt.
Nu finns i barnaskaran en fil. doktor, en tandläkare, en ingenjör, tre folkskollärare, som läser vidare för att få under visa på hög-stadiet, en examinerad tandsköterska, en tandtekniker och en dotter med kontorsutbildning.
- Ja, de har skött sig och det har varit en glädje att följa dem, konstaterar fru Pettersson och glömmer inte att tala om att hon också har de snällaste och mest omtänksamma mågar och svärdöttrar. Och barnbarnen - deras fotografier fyller en hel fönster-bräda! Väl utspridda är de unga familjerna vid det här laget, så mor har många tillfällen att resa runt och hälsa på - till Malmö, Köpenhamn, Västerås och Umeå - och resten har hon mer nästgårds för ett ständigt umgänge.
Men på julafton är det mor som bjuder. I år kommer sonen Sture, lärare vid tandläkarhögskolan i Umeå, med fru och yngsta barn-barnet, dottern Maj med Make, ingenjör vid ASEA i Västerås, med två pojkar, dottern Estrid med make, bokförare vid Mo och Dom-sjö, med två barn, dottern Lisen, chefstandtekniker, med man och tre barn och dottern, Anne-Marie, folkskollärare, med dotter. Men bland gästerna är också enligt gammal tradition en fostersyster till Elvira Pettersson och hennes make, dotter och måg och tre barnbarn - 26 personer med värdinnan. Men ibland har det varit ännu fler som kalasat kring julbordet - förra julen var det 29 personer. Året förut 31. Att komma hem till mor och jula går på sätt och vis på tur, och de som inte kommer då infinner sig till påsk och midvinterlov och vid andra tillfällen.
Dagen börjar med lunch med dopp-i-grytan eller lutfisk, och framåt kvällen kommer det allra roligaste, julklappsut- delningen, då man läser upp de många verserna på paketen och skojar med varandra alltefter infall och läggning. Det tar tid innan alla hunnit byta klappar med alla, och tid tar det också när man festar på skinka, syltor i alla de former, små kalasköttbullar, fatost och ris-grynsgröt.
Barnens bord dukas i köket. En julgris med namnet i vit kristyr visar var var och en skall sitta, och framför varje kuvert har mormor - eller farmor - vilket det nu är - ordnat de behändigaste julhögar med en apelsin utklädd till tomtegubbe och allehanda godsaker. I år blir julhögarna speciellt spännande - det kan ÖA:s medarbetare intyga, som sett de godsaker mormor köpt på färjan från Köpenhamn vid resan dit helt nyligen.
Men även den roligaste fest har en ände, och till sist återstår bara jättedisken efter det stora släktkalaset. Men den är inget pro-blem, ty med den hjälps man åt. I fjol var det filosofie doktorn och tandläkaren, som körde ut alla de andra ur köket och inte öpp-nade dörren igen, förrän allt var på plats i skåpen. Mor fick av nåd och på egen enträgen begäran sätta undan maten. När allt är klart har det hunnit bli midnatt, men det hindrar inte denna vitala familj från att jul- dagsmorgonen mangrant bege sig till julottan i Själevads kyrka.
Utan att förråda några hemligheter måste vi till sist förtälja att det är mycket personliga och många självtillverkade ting Elvira Pettersson lägger in i julpaketen. Det kan vara egenhändigt vävda mattor, där väften är ordentligt sammanslagen och färgerna väl valda, och det kan som i år vara utsökta broderier med mönster som hör till familjetraditionen.
- Men hur hinner man och hur orkar man ordna detta jättelika julkalas och förfärdiga så många julklappar år efter år? Elivra
Pettersson ler och ger receptet:
- Jag börjar i tid med förberedelserna. Och när vi firat julafton hos mig och ätit av skinkan nära nog intill benet, är det bara för mig
att fortsätta helgfirandet hos barnen. Och med julklapparna börjar jag i januari,
I Örnsköldsviks Allehanda från den 5 maj 1965 berättar Elvira:
Den 14 november 1894 stävade bogserbåten Storerik ut från Domsjö kaj följd av en pråm, där Johannes Hagström, född i Mang-skog i Värmland, och hans hustru Kristina, född i Köpmanholmen och dotter till dalmasen Hans Persson från Utmedland i Mora, stuvat in alla sina ägodelar och de tio barnen, åtta pojkar och två flickor. Destinationen var Norrbyskär och familjen var bland de första, som flyttade till de vid den tidpunkten karga skären i Öreälvens mynningar i Nordmaling.
Bara yngsta flickan, 4-åriga Elvira, kom med tiden att återvända och på nytt bli bofast i Domsjö. Där hon sedan många år är känd som fru Elvira Pettersson, mor till nio barn och farmor och mormor till arton barnbarn. Det är hon som berättar om den händelse-rika och ödesavgörande flyttningen i en annorlunda födelsedagsintervjuv för ÖA, en berättelse, som ger den mänskliga aspekten på ett ur företagssynpunkt tämligen kort kapitel industrihistoria. Elvira Pettersson, som den 8 maj 1965 fyller 75 år, hör till dem som minns och som kan berätta.
Att familjen Hagström kom med bland de första nybyggarna på Norrbyskär berodde till stor del på barnrikedomen, främst på att det fanns åtta pojkar i barnskocken, de som avsågs att i en framtid befolka den nya industriorten. Att Norrbyskären med tiden kom att blomma upp till ett trivsamt samhälle, att gamla ”skärare” nu talar om tiden däruppe med stor uppskattning och att hela anlägg-ningen fick anseende som en mönsteranläggning och konsul Frans Kempes skötebarn, hindrar inte att flyttningen den gången kändes som en tvångsförflyttning.
ÖA:s medarbetare gjorde tillsammans med historieberätterskan en av de sista dagarna i april, en regnig, gråkall dag, då isflaken guppade i sunden, en färd upp till de på bofast befolkning nu så fattiga skären och kunde rätt väl sätta sig in i den stämning, som måste ha gripit de första nybyggarna vid ankomsten.
- Nu kan jag säga till mina barn att så roligt som vi hade under ungdomsåren på Norrbyskär, där vi alla blev som en enda familj,
har Ni aldrig haft, men jag glömmer aldrig mors förtvivlan då hon stod utanför sitt nya hem med min yngste bror på armen, berättar fru Pettersson. Vi kom fram till en kall bostad, där isen täckte fönsterrutorna och tolv personer skulle stuvas in i ett rum och kök. Första åtgärden blev att tina bort isen från rutorna och sätta in innan- fönstren.
Själva resan ditut blev en mardröm. Vi råkade ut för ett oväder, som gjorde att den tog fyra dygn, och jag minns att jag en gång gick i land med far för att köpa en kanna strömming, åt alla hungriga ombord. Om återfärden till båten minns jag dock ingenting - förmodligen somnade jag så att far fick bära både mig och strömmingen. 22 bostadshus, likadana trähus i en lång rad, sågen, skolan och en ”snusbod” var allt som fanns, när vi kom fram till vår nya bosättningsort. Min äldste bror, då 21 år, grät av vantrivsel och vånda var kväll sedan han gått till sängs, och hans känslor delades den första tiden av den övriga familjen. De 22 husen inne-höll alla fyra exakt likadana lägenheter, och de befokades så småningom av ditflyttade Domsjöfamiljer och av arbetare som över-fördes från den i samma veva nedlagda gamla vattensågen vid Mo bruk. På grund av att vi var en så stor familj fick vi efter en tid disponera rummet i lägenheten ovanför för pojkarna, medan köket användes av de ”löskarla”, som kom som anläggningsarbetare och i andra jobb. I januari 1895 drogs sågen på, och far och de äldre bröderna hade varit i arbete från första dagen vi kom dit. Också en del flickor ”gick till sågen”. Så fort skeppningen började togs också de mindre pojkarna från skolan och fick gå ut och märka bräder och plank. En av mina bröder kom på det sättet att inte vara med om en enda skolavslutning sedan vi flyttat till skären.
En likadan räcka bostadshus som den på Långgrundet byggdes på Stuguskär, men där blev det stenhus. Där uppfördes också herr-gården för förvaltaren med stallänga och där anlades en mycket vacker och välskött park. Far blev efter en tid kusk och skötte de sju hästarna och vi fick flytta till stuguskär. Pappa var en duktig hästkarl, som älskade sina skyddslingar och steg upp klockan 3 på mornarna för att hålla dem i bästa trim. Många långresor fick han göra för att köra chefen och andra höga herrar vid denna tid, då färden ned till Domsjö gjordes med häst och släde, och hästarna fick bytas ut ett par gånger under vägen. Han erbjöds pension på äldre dar, men tackade nej, och skötte kusksysslan ända tills han gick bort, 69 år gammal.