Page 115 - Våra rötter

Till innehåll

Huvudmeny:

Geografiskt > MoDo´s område
Johannes Jansson Hagströms (1849 - 1927) familj, forts.

Han var ingen grovarbetare till sin hållning utan snarare lite fin till sättet. Klädseln har i alla tider varit ett sätt att visa till vilken grupp man ansåg sig tillhöra. En som bar hatt och kravatt var tveklöst en stadsbo i landsbygdsbefolkningens ögon. Norrbyskärsborna markerade gärna sin särart och såg sig mera som stadsbor än landsbor och klädde sig därefter. Vår Johannes, som var kort i växten, bar gärna hög hatt, käpp och långrock när han reste på fastlandet.

På Skäret förestod han Herrgårdens stall och skötte 5-6 hästar som hölls för transporter och kor för mjölken. (Frans Kempe sägs ha levat i en viss komfort med vin till middagen och ridhäst på stall). Vår Johannes hade även en egen ko, vilket var mycket ovanligt på skäret.

En gång när han var i brädgården för att hämta ved träffade han disponenten. Johannes hade vedsäcken på ryggen men då dis-ponenten trodde det var sprit i säcken sa han: ”Töm säcken, gubbe!” Det fanns ju ingen sprit i den, så disponenten sa bara: ”Stoppa i säcken igen!” Johannes rullade ihop säcken under armen och gick med orden: ”Större träd har fallit!” Han fick avsked i tre dagar för de orden. Vid ett annat tillfälle var Johannes tidigt uppe på morgonen och troligen lite trött. Han bråkade med sig sjäv för att någon tagit hans strumpor. När han kom hem på kvällen upptäckte han att han hade en strumpa på ena foten och tre strumpor på den andra i stället för två par per fot. En långfredag när Johannes skulle mata hästarna började han dagen med att koka kaffe. Han lyfte på kaffepannelocket och tappade silversnusdosan i pannan utan att märka det. Han kokte kaffe på dosan hela helgen. Då hustru Kristina tömde pannan fann hon dosan. Snuset var dock torrt då locket satt helt tätt på dosan.

Hans hustru Christina Hansdotter blev mor till inte mindre än 13 barn! Hon beskrivs ha varit en kvinna med mycket framåtanda och var duktig på att baka. Hon lagade mat varje dag till dottern Elvira som hade en kiosk mellan 7:an och 8:an. Tant Ragnhild (dotter till Nils Petter Hagström) gick varje dag till henne med maten när hon var liten. Tant Ragnhild berättar att hon fick saft och doppa av farmor Kristina. Hon åt och kämpade för att äta upp. Till slut sade hon; ”Men farmor, nu orkar jag ej mer.” ”Men Stinta, det är ju inte skorporna du skulle ha, utan gobrödet.”

Svärdottern Wanda, gift med sonen Rudolf Hagström, berättar 1963 att Kristina bråkade med pojkarna, därför att hon aldrig fick ha glasögonen ifred. Hon hade glömt att hon bar dem uppe i pannan. När hon böjde sig ner över spisen föll de ner på cementgolvet och gick sönder. Glasögon var dyra så det blev ju ett avbräck i ekonomin. Hon var mycket förtjust i barnbarnen. Hon avled den 17 mars 1916 på Norrbyskär i äggvita. Norrbyskär hörde då till Nordmalings socken och sågen på Skäret hade fått ta över den gamla vattensågen Mo´s namn och kallades Mo Nya Ångsåg.

Av Johannes Hagströms och Christina Hansdotters (foto nedan) 13 barn nådde 8 giftasåldern:
Nils Petter gift 1897 i Umeå landsförsamling med Anna Eriksdotter. 
Karl Johan gift 1909 i Råå, Raus församling med Kerstin Svensdotter. 
Selma Johanna gift 1902 i Nordmaling med P. O. Nyberg. 
Hans Herman gift 1908 i Nordmaling med Hulda Norgren. 
Rudolf Konrad gift 1910 i Nordmaling med Wanda Hellström.
Knut Ragnar gift 1908 i Umeå landsförsamling med Sofia Sjöstedt. 
Elvira Elisabeth gift 1915 i ? med Tycko Pettersson, sjökapten på båten Domsjö.
Gotthard William gift den 3 juni 1917 med Lydia.
Oscar Artur avled den 28 juli 1897 endast 6,5 år gammal. Han lekte på högbanan på skäret tillsammans med några kamrater. Men han hann ej undan när tåget kom. Efter en kortare tids behandling på lasarettet avled han.

Gustaf Henrik, som läste till arkitekt i Härnösand avled i Spanska sjukan 18 år gammal år 1918. Sjukan, som var en influensa, grass-erade globalt åren 1818-1819. Den krävde enligt beräkningar c:a 20 miljoner dödsfall!

Av kullen på 13 barn förlorades 2 som späda, 1 drygt 6 år gammal i olyckan, 1, 14 år gammal i blodstörtning, 1, 18 år gammal i spanska sjukan.

I Domsjö bodde Minnie Louise. Hon var född år 1903. Hennes mor avled tidigt när Minnie var liten. Hennes far, som var kolare, insjuk-nade i tuberkulos och fick svårt att ta hand om Minnie. Christina Hansdotter, som såg att Minnie for illa, när pappan blev sjuk, tog hem, före år 1907, Minnie till sig på Norrbyskär utan att, till att börja, få någon ekonomisk hjälp från kommunen. Senare upptäckte Christina att ”pengarna” som skulle gått till Minnies uppehälle hade i stället blivit kvar i N.N:s ficka. Enligt släktsägnen sökte Christina då upp N.N. och ”läste lagen för honom”. Därefter kom pengarna fram som de skulle. Minnie flyttade efter Christinas död 1916 från Norrbyskär till Elvira och Tycko Pettersson, som hade gift sig år 1915 och bosatt sig i Domsjö. Hos dem tjänade hon som barnflicka. Minnies äldre bror Conny arbetade på båten Domsjö II där Tycko Pettersson var kapten. Conny avled även han tidigt i tuberkulos. Så när Christinas egna barn börjat flytta ut, (Rudolf, Henrik, Elvira och William var de som var kvar hemma), tog hon sig an Minnie! Sådant var Christina´s sociala patos.
Till vänster i bild i södra änden av Långgrunden ligger skolan. Mellan skolan och sågen finns bostäder. Foto AB.
Änkehuset är den stora vita tvåvåningsbyggnaden i bilden vänstra nedre del.






                                                                   Vigseln i februari 1939
                                                                   mellan:
                                                                   Karl Johan Hagström
                                                                   och:
                                                                   Kersti Bernhardina Svensdotter
                                                                   i Råå fiskeläge, Raus socken.
Foton i släkten Hagströms ägo.

Den 29 mars 1966 skriver Elvira, som då bor i Domsjö, om sin bror Karl Johan Hagström till hans dotter Gunhild Hagström följande:

Kära Gunhild nu kommer jag med en överraskning åt dig. Se kort och tidningsurklipp. Du vet väl att din far vid 18 års ålder tog plats i Jerved Mekaniska. Han var som väl han också nån gång berättat erbjuden att få följa den ingenjör som byggde upp maskineriet på Skärets såg till Stockholm. Så skulle han hjälpa fram honom för han insåg att han hade ovanliga anlag för sådant yrke. Kalle var då hjälpare åt ingenjören, men mamma sa ifrån. Hon tyckte han var så ung och liten till växten för att skicka honom till Stockholm. Men hon fick ångra sig, ty han ville iväg och som 18-åring tog han ovan plats. Jag minns också julen och nyåret 1900. Då morbror Pelle och din far tog häst för att fara hem och fira julhelgen och nyåret. Kalle hade bara skor och galocher. Ovanligt den tiden. Det var över 20 gr kallt. Morbror satt i vargskinnspäls och din far i överrock. De sa att han måste mest springa efter kälken för att inte frysa ihjäl, och det gjorde han mest hela vägen. Jag minns också att jag under mellandagarna stickade honom ett par arbetsvantar och för det fick jag som tack 25 öre som jag blev glad åt. Meningen var väl att jag skulle göra det gratis. Mor höll garnet. Jag kunde ej låta bli att skaffa kortet när jag såg bilden i tidningen, men fotokonsten var väl si och så den tiden, så den är inte så bra. Men tidningen vågade ej göra det utan löfte av verkets chef, så jag ringde honom och han tyckte det var roligt att få veta ett namn utav de som står där. Han hade forskat men ej lyckats. Känner du igen din far? Kurt kan också få av mig men jag har ej hans adress. Förresten väntar jag med spänning på släktpapper. P.S. Jag är glad få höra vad du tycker. Trevlig påskhälsning från faster. Här har vi ett rysligt oväder och stugan är snart översnöad.
Karl Johan står till vänster i bilden framför det stora hjulet. Bild från artikeln i Örnsköldsviks Allehanda från torsdagen den 24 februari 1966 berättade om tillkomsten av Jerfeds Mekaniska. Foton i släkten Hagströms ägo.
På julaftonen den 24 december 1964 berättar Elvira i Örnsköldsviks Allehanda att; ” nu är det jul, här i mitt hus på domsjövägen 80”, och tänder julgranen där barn och barnbarn får återse samma kära julpynt år efter år. Vid Kempekullens fot ligger en av de äldsta stugorna i Domsjö - en röd envåningsbyggnad med vällingklocka på taket - och här har nu som förr om åren rustats till släktkalas och julaftonsfirande. Artikeln lyder:

Att fira jul i en röd liten stuga med vita knutar tillsammans med en stor och glad familj - det är en svensk önskedröm. Helst skall stug-an vara riktigt gammal och helst hysa en mormor eller farmor. För barn och barnbarn till fru Elvira Pettersson i Domsjö blir den dröm-men verklighet, även om inte alla de nio barnen och de arton barnbarnen kan komma varje år. I kväll blir det fyra döttrar och en son, mågar och sonhustru och nio barnbarn, som trängs i stugan med sju andra släktingar och vänner. Och så värdinnan själv förstås, 74 år gammal men still going strong och med alla de många julbestyren avklarade i detalj, då de första gästerna ringer på dörren på julaftons morgon.

Stugan har minsann den rätta åldern, den hör till de äldsta husen i Domsjö och inköptes av Mo och Domsjö-bolaget redan 1863 - för över hundra år sedan - av faktor Hans öberg. Hur länge den stått på platsen på Kempekullens sluttning vet man inte, men alldeles säkert var den gammal redan då den kom i bolagets ägo. En extra finess är att den har vällingklocka på taket. Den minner om att byggnaden en gång i tiden var s.k. kokhus, där besättningen på båtarna fick äta sina måltider, då det på grund av brandrisken var förbjudet att elda för matlagningen ombord, medan de låg i hamn. Till måltiderna kallades de med klockan på taket, som sköttes av ”Hans-Öbergs-mora”, make till faktor Öberg. Hon lär ha haft tio kronor om året för den sysslan. Sedan stugan slutat göra tjänst som kokhus har det bara ringt en gång i klockan. Det var när Elvira Petterssons yngste son tog studenten, och en dotter i den allmänna glädjeyran tog sig upp på taket och satte igång klockan, när studenttåget nalkades. 
Kerstin Billberg och Karin Mortensson hösten år 2002 vid Elvirastugan. Foto LRB.

Elvira Pettersson flyttade in i stugan 1948 sedan hon upplevt den bittra sorgen att förlora sin make och fick lämna den dåvarande tjänstebostaden i närheten. Då hade hon fyra barn kvar i skolan och de andra var på väg mot högre utbildning. Det blev idoga och slitsamma år för en mor, som lovar sig själv att hennes barn skulle få studera. Det löftet gav hon i ungdomen när hennes egen studielängtan av olika orsaker inte fick utlopp. Också av barnen krävdes det stor energi och framåtanda. Det var före skolbussar-nas, skolmåltidernas och studiestipendiernas tid, det blev skolgång i kyla och ur och skur och det blev 36 år av matsäcksbestyr och omvårdnad för mor. Men allt gick väl, ungdomarna klarade studierna och skötte sig, och i dag kan fru Petersson nöjd slå sig ned i sin finrumssoffa under sitt och makens ungdomsfoto, omgiven av hela barnskocken i student- och realexamensmössor. De marke-rar etapper i en utveckling mot vidare utbildning och nya examina, och i dag kan Elvira Pettersson med glädje konstatera att målet är nått och att mödorna burit frukt.

Nu finns i barnaskaran en fil. doktor, en tandläkare, en ingenjör, tre folkskollärare, som läser vidare för att få under visa på hög-stadiet, en examinerad tandsköterska, en tandtekniker och en dotter med kontorsutbildning.

- Ja, de har skött sig och det har varit en glädje att följa dem, konstaterar fru Pettersson och glömmer inte att tala om att hon också har de snällaste och mest omtänksamma mågar och svärdöttrar. Och barnbarnen - deras fotografier fyller en hel fönster-bräda! Väl utspridda är de unga familjerna vid det här laget, så mor har många tillfällen att resa runt och hälsa på - till Malmö, Köpenhamn, Västerås och Umeå - och resten har hon mer nästgårds för ett ständigt umgänge.

Men på julafton är det mor som bjuder. I år kommer sonen Sture, lärare vid tandläkarhögskolan i Umeå, med fru och yngsta barn-barnet, dottern Maj med Make, ingenjör vid ASEA i Västerås, med två pojkar, dottern Estrid med make, bokförare vid Mo och Dom-sjö, med två barn, dottern Lisen, chefstandtekniker, med man och tre barn och dottern, Anne-Marie, folkskollärare, med dotter. Men bland gästerna är också enligt gammal tradition en fostersyster till Elvira Pettersson och hennes make, dotter och måg och tre barnbarn - 26 personer med värdinnan. Men ibland har det varit ännu fler som kalasat kring julbordet - förra julen var det 29 personer. Året förut 31. Att komma hem till mor och jula går på sätt och vis på tur, och de som inte kommer då infinner sig till påsk och midvinterlov och vid andra tillfällen.

Dagen börjar med lunch med dopp-i-grytan eller lutfisk, och framåt kvällen kommer det allra roligaste, julklappsut- delningen, då man läser upp de många verserna på paketen och skojar med varandra alltefter infall och läggning. Det tar tid innan alla hunnit byta klappar med alla, och tid tar det också när man festar på skinka, syltor i alla de former, små kalasköttbullar, fatost och ris-grynsgröt.

Barnens bord dukas i köket. En julgris med namnet i vit kristyr visar var var och en skall sitta, och framför varje kuvert har mormor - eller farmor - vilket det nu är - ordnat de behändigaste julhögar med en apelsin utklädd till tomtegubbe och allehanda godsaker. I år blir julhögarna speciellt spännande - det kan ÖA:s medarbetare intyga, som sett de godsaker mormor köpt på färjan från Köpenhamn vid resan dit helt nyligen.

Men även den roligaste fest har en ände, och till sist återstår bara jättedisken efter det stora släktkalaset. Men den är inget pro-blem, ty med den hjälps man åt. I fjol var det filosofie doktorn och tandläkaren, som körde ut alla de andra ur köket och inte öpp-nade dörren igen, förrän allt var på plats i skåpen. Mor fick av nåd och på egen enträgen begäran sätta undan maten. När allt är klart har det hunnit bli midnatt, men det hindrar inte denna vitala familj från att jul- dagsmorgonen mangrant bege sig till julottan i Själevads kyrka.

Utan att förråda några hemligheter måste vi till sist förtälja att det är mycket personliga och många självtillverkade ting Elvira Pettersson lägger in i julpaketen. Det kan vara egenhändigt vävda mattor, där väften är ordentligt sammanslagen och färgerna väl valda, och det kan som i år vara utsökta broderier med mönster som hör till familjetraditionen.

- Men hur hinner man och hur orkar man ordna detta jättelika julkalas och förfärdiga så många julklappar år efter år? Elivra
  Pettersson ler och ger receptet:

- Jag börjar i tid med förberedelserna. Och när vi firat julafton hos mig och ätit av skinkan nära nog intill benet, är det bara för mig  
  att fortsätta helgfirandet hos barnen. Och med julklapparna börjar jag i januari,

I Örnsköldsviks Allehanda från den 5 maj 1965 berättar Elvira:

Den 14 november 1894 stävade bogserbåten Storerik ut från Domsjö kaj följd av en pråm, där Johannes Hagström, född i Mang-skog i Värmland, och hans hustru Kristina, född i Köpmanholmen och dotter till dalmasen Hans Persson från Utmedland i Mora, stuvat in alla sina ägodelar och de tio barnen, åtta pojkar och två flickor. Destinationen var Norrbyskär och familjen var bland de första, som flyttade till de vid den tidpunkten karga skären i Öreälvens mynningar i Nordmaling.

Bara yngsta flickan, 4-åriga Elvira, kom med tiden att återvända och på nytt bli bofast i Domsjö. Där hon sedan många år är känd som fru Elvira Pettersson, mor till nio barn och farmor och mormor till arton barnbarn. Det är hon som berättar om den händelse-rika och ödesavgörande flyttningen i en annorlunda födelsedagsintervjuv för ÖA, en berättelse, som ger den mänskliga aspekten på ett ur företagssynpunkt tämligen kort kapitel industrihistoria. Elvira Pettersson, som den 8 maj 1965 fyller 75 år, hör till dem som minns och som kan berätta.

Att familjen Hagström kom med bland de första nybyggarna på Norrbyskär berodde till stor del på barnrikedomen, främst på att det fanns åtta pojkar i barnskocken, de som avsågs att i en framtid befolka den nya industriorten. Att Norrbyskären med tiden kom att blomma upp till ett trivsamt samhälle, att gamla ”skärare” nu talar om tiden däruppe med stor uppskattning och att hela anlägg-ningen fick anseende som en mönsteranläggning och konsul Frans Kempes skötebarn, hindrar inte att flyttningen den gången kändes som en tvångsförflyttning.

ÖA:s medarbetare gjorde tillsammans med historieberätterskan en av de sista dagarna i april, en regnig, gråkall dag, då isflaken guppade i sunden, en färd upp till de på bofast befolkning nu så fattiga skären och kunde rätt väl sätta sig in i den stämning, som måste ha gripit de första nybyggarna vid ankomsten.

- Nu kan jag säga till mina barn att så roligt som vi hade under ungdomsåren på Norrbyskär, där vi alla blev som en enda familj,
har Ni aldrig haft, men jag glömmer aldrig mors förtvivlan då hon stod utanför sitt nya hem med min yngste bror på armen, berättar fru Pettersson. Vi kom fram till en kall bostad, där isen täckte fönsterrutorna och tolv personer skulle stuvas in i ett rum och kök. Första åtgärden blev att tina bort isen från rutorna och sätta in innan- fönstren.

Själva resan ditut blev en mardröm. Vi råkade ut för ett oväder, som gjorde att den tog fyra dygn, och jag minns att jag en gång gick i land med far för att köpa en kanna strömming, åt alla hungriga ombord. Om återfärden till båten minns jag dock ingenting - förmodligen somnade jag så att far fick bära både mig och strömmingen. 22 bostadshus, likadana trähus i en lång rad, sågen, skolan och en ”snusbod” var allt som fanns, när vi kom fram till vår nya bosättningsort. Min äldste bror, då 21 år, grät av vantrivsel och vånda var kväll sedan han gått till sängs, och hans känslor delades den första tiden av den övriga familjen. De 22 husen inne-höll alla fyra exakt likadana lägenheter, och de befokades så småningom av ditflyttade Domsjöfamiljer och av arbetare som över-fördes från den i samma veva nedlagda gamla vattensågen vid Mo bruk. På grund av att vi var en så stor familj fick vi efter en tid disponera rummet i lägenheten ovanför för pojkarna, medan köket användes av de ”löskarla”, som kom som anläggningsarbetare och i andra jobb. I januari 1895 drogs sågen på, och far och de äldre bröderna hade varit i arbete från första dagen vi kom dit. Också en del flickor ”gick till sågen”. Så fort skeppningen började togs också de mindre pojkarna från skolan och fick gå ut och märka bräder och plank. En av mina bröder kom på det sättet att inte vara med om en enda skolavslutning sedan vi flyttat till skären.

En likadan räcka bostadshus som den på Långgrundet byggdes på Stuguskär, men där blev det stenhus. Där uppfördes också herr-gården för förvaltaren med stallänga och där anlades en mycket vacker och välskött park. Far blev efter en tid kusk och skötte de sju hästarna och vi fick flytta till stuguskär. Pappa var en duktig hästkarl, som älskade sina skyddslingar och steg upp klockan 3 på mornarna för att hålla dem i bästa trim. Många långresor fick han göra för att köra chefen och andra höga herrar vid denna tid, då färden ned till Domsjö gjordes med häst och släde, och hästarna fick bytas ut ett par gånger under vägen. Han erbjöds pension på äldre dar, men tackade nej, och skötte kusksysslan ända tills han gick bort, 69 år gammal.

Elvira Pettersson född Hagström på besök hos sin brors hustru Wanda Hagström,
på hennes 80 års-dag den 5 november 1969. Foto i släkten Hagströms ägo.

Vattenförsörjningen var ett problem. Den bästa brunnen fanns intill vårt hem, och dit samlades man för att hämta det vatten, som ofta måste ransoneras. Det gick så långt att man måste sätta lås på brunnen, då vi kom underfund med att en av grannarna bruka-de fylla sitt vattenbehov under nattens mörka timmar. Vatten till tvätten fick vi genom att vintertid ge oss ut på isen och samla snö i stora tunnor, och det blev en tävlan bland ungdomarna om vem som kunde packa ihop mest. Snön smältes och vattnet silades gen-om handdukar, innan det var klart för bruk i tvättstugan. Längre från våra dagars helautomatiska tvättmaskiner kunde man knapp-ast vara! På vårarna öste man smältvatten ur klippskrevorna och bar hem.

Försök gjordes från företagsledningens sida att lösa vattenproblemet genom djupborrning, men då stötte man på rena ”saltlaken”. Först 1963 kom med den nya tiden tillräckligt med vatten över till ön i en plastledning från Norrbyn på fastlandet.

Fru Elvira Pettersson, född Hagström, Domsjö, avled den 12 mars1975 i en ålder av 84 år. I nekrologen berättas; ”Hon växte upp på Norrbyskär och var bosatt där tills hon vid 25 års ålder ingick äktenskap med kapten Tyko Pettersson och flyttade till Domsjö. I hemmet fostrades nio barn. Den bortgångna har varit en utåtriktad person och synnerligen verksam i Själevads södra husmors-förening, som hon var med och grundade. Hon var också en av dem som bildade Kyrkliga kvinnoföreningen i Domsjö. Dessutom har fru Pettersson som folkpartiledamot tillhört Själevads kyrkofullmäktige”.

I boet efter Elviras mamma Christina Hansdotter, som avled den 17 mars 1916, förtecknades:

1 fingerring i guld, 1 celindeur i silver, 12 nysilver matskedar, 12 nysilver kaffeskedar, 2 ost och 2 smör knivar i silver, gafflar med ställ, 1 kaffeservis af nickel, 1 kaffekanna, 1 brödskål av nickel, 1 ströskål, 5 slevar, 3 frukknivar med ställ, 1 smörskivare, 3 brickor, 1 par ljusstakar, 1 par ljusstakar till, 1 skrivbordsljusstake, 1 skrivställ, 1 bords-borste, 1 kopparså, 1 kopparämbar, 5 kastruller, 3 kaffepannor, 1 skopa, 2 aluminium kokkärl, 3 grytor, 2 stekpannor, 1 plättpanna, 1 råjärn, 1 väffeljärn, 4 strykjärn, 1 pressjärn, 1 betsman, 1 köttkvarn samt diverse saker av bleck.

3 sängar, 1 divan, 1 soffa, 1 chefonier, 1 bokskåp, 1 byrå, 1 skrivbord, 1 orgel, 1 rundbord, 1 matbord, 1 kommod, 12 stolar, 6 stolar, 1 symaskin , 1 dunbolster, 8 dunkuddar, 3 tagelstoppbolster, 5 halmmadrasser, 9 stopptäcken, 7 filtar, 5 dagböcker, 3 sofföverdrag, 32 lakan, 8 dukar, 15 servietter, 53 handdukar, 4 kuddöverdrag, 8 kulörta ser-vietter, 12 luftgardiner, diverse vävstuvar, 5 byrådukar, 1 japansk kaffeservis, 12 koppar, 2 the kannor, 6 the koppar, 6 kaffekoppar, 1 soppterin, 48 tallrikar, 18 assietter, 3 tillbringare, 1 såskopp, 9 karotter, 11 fat, 4 spillkannor, 6 syltkrukor, 4 glaskannor, 24 dricksglas, 6 vinglas, 2 sockerskålar, 1 bordställ, 1 smörkopp, 1 konfektask, 3 geleskålar, 1 fruktskål, 1 emaljerad kanna, 4 saladjer, 2 gräddkannor.

Kvinnogångkläder och böcker, 2 speglar, 2 hyllor, 2 konsoller, 2 väggur, 1 sockerskrin, 4 lampor, 4 puriskor, 14 tofflor, diverse toalett prydnadssaker, 1 spjellband och bordsmatta, korkmattor i 2 rum, 16 blomkrukor, 1 kopparbalja, diverse laggkärl, 5 dragdon, oarbetat lin och diverse bakdon, 1 stickstol, 1 spinnrock, 4 kuddar, diverse väf och väfgrejor, 5 korgar, 4 rullgardiner, 1 parti ullgarn, 1 parti mattor, 1 väska, 1 kappsäck, 1 kokreatur.

1 aktie i Norrbyskärs och 1 aktie i Norrbyns handelsaktiebolag, konto hos Stockholms Handelsbank 1.502:80, revers af Henrik Hag-ström i Norrbyn 400:-, fordran och kontanter vid dödstillfället 250:-, sjukkassa och begravningshjälp 25:-, nykterhetsfolkets sjuk- och begravningskassa 300:-. Boets tillgångar värderades till 3.454:- kronor.

Som framgår av bouppteckningen hade Johannes och Christina en egen ko. Bolaget hade låtit uppföra vid tiden för första världs-krigets inledning några ladugårdar som gratis fick disponeras av dem som ville skaffa sig egna kor. På så vis blev ett 25-talet ”skärare” koägare. Mjölken kom väl till pass då kriget gjorde det svårt med livsmedel. Men det var mycket slit. Kon skulle mjölkas före arbetets början för dagen vid sågen. Med lie slogs det gräs som växte omkring husen, i skogen och på gräsmattorna på öarna. Mest var det mjölkört som man kunde bärga sommartid. En person med god lokalkännedom anställdes av bolaget för att resa runt i Arnäs och Örnsköldsvikstrakten och köpa upp buntat hö för att klara hösten och vinterns foderbehov. Höbalarna lastades i pråmar och fraktades till Norrbyskär.

I varje lägenhet om kök och kammare bodde en familj så varje hus var beräknat för fyra familjer.

Vidare visar bouppteckningen att Christina både spann, stickade, vävde och sydde, bakade bröd, syltade bär, förde dagböcker och fostrade och födde upp 7 barn till vuxen ålder. Men hon fick även uppleva smärtan av att förlora 6 barn under deras uppväxt. På Skäret bodde de i en arbetarlägenhet om 1 rum och kök. Om vi ”möblerar” lägenheten med de möbler och husgeråd som omnämns i bouppteckningen ser vi att det har varit mycket ”tätt” mellan möblerna och litet utrymme för barnen att leka och växa upp i. Trots ”trängseln” har Christina kunnat driva ett hushåll som snarare liknar det självhushåll en torpare- eller bondhustru drev än en stadsbo-fru. De och Hellströms hade stora barnkullar som också var tradition i den agrara kulturen. Redan nästa generation av dessa familjer anpassade sig till trångboddheten och hade ”bara” två barn. 
I familjen Hagströms hem kring 1908/1909 på Norrbyskär. Elvira vid pianot, Rudolf, Minni - fosterbarn, Johannes, William, Kristina och Henrik. Foto i släkten Hagströms ägo.
 
Tillbaka till innehåll | Tillbaka till huvudmeny