Page 137 - Våra rötter
Huvudmeny:
Geografiskt > Värmland
Mangskog kapell
Genom en till Stockholm uppsänd representant, Hindrick Andersson Mannien född ~1665 från Slobyn, framförde åborna en enhällig anhållan inför det kungliga rådet att få på egen bekostnad uppföra ett kapell vilket både de och deras förfäder åstundade.
Till Brunskogs kyrka hade de en lång och besvärlig väg över berg, mossar och sjöar. Deras gamla och även övriga kunde nästan aldrig komma att höra Guds ord. De späda barnen dog i bland på väg till kyrkan och präst. Därtill kom svårigheten att föra liken till deras sista vilorum. Konsistoriet i Karlstad fick i ett brev daterat den tredje juli 1703 rådets uppdrag att närmare undersöka saken. Man fann att de angivna förhållandena var riktiga, det fanns exempel på barn som dött under vägen, men av vad orsak kunde ingen säga. Inom området fanns sjottio hjonelag (=hushåll), vilka brukade jord och svarade för skatt och utlagor, eller innemot 400 personer om man räknade samman stora och små ”av desse är de mestadeles av finskt folk, som sig på skogen uppehålla och dem efter deras förmåga vilja bruka.”
Då moderförsamlingen Brunskog var stor och de sista tiderna blivit ”mycket förökad genom bruksfolket” var kyrkoherden och kyrkovär-darna positivt inställda, särskilt som ingen kostnad skulle åläggas dem, då allmogen i Magne- skogen själva skulle svara för kyrko-bygget. År 1705 kom beslutet och år 1707 stod kyrkan färdig, Invigningen skedde år 1709. Den var 16 meter lång och 7,5 meter bred helt uppförd i trä och hade plats för 200 personer. Svåra ekonomiska problem gjorde att utsmyckning och en del inventarieköp fick skjuta på framtiden. Det var ofred. Karl den XII:s krigs-företag krävde att många av de manliga vuxna måste lämna hembyggden för långa och ödesdigra färder. Mellan åren 1705-1718 begrofs nästa bara barn och äldre personer. De vuxna männen dog i Livland, Polen och Ryssland. Man hade inte råd med torn och kyrkklockar, endast en liten klocka som man inköpt från Arvika församling som var upphängd på en ställning vid portuset. Under en lång följd av år synes kyrkan ha stått tämligen ofullbordad. Trots detta var det dock en stor glädje när kyrkan i den av Grytterud som idag benämns Rinnen stod så färdig att man kunde använda den. Mangskog-borna hade fått ett eget kyrkrum och kyrkogård.
Porthuset, byggt tidigt (se ovan), var placerat invid kyrkan, inom kyrkogårdens område i nordvästra hörnet. Det var ett slags väntrum för de kyrkobesökare som väntade på att få kyrkeliga förrättningar utförda, såsom dop, vigsel med mera.
År 1710 fick kyrkan en ny predikstol som ersatte den urspungliga tillverkad av Johan Matthesson i Slobyn.
1724 års visitationsprotokoll säger ”De tänka att nästkommande år timra upp det som fattas på kyrktornet och det så be- fästa, att klockorna kunna där upphöjas under tak och spets, som de bäst med sin kyrkoherdes råd kunna finna vara görligt.” Men medel härtill tycks ha saknats.
Först kring 1739-1741 kompletterades kapellet i Mangskog genom färdigbyggandet av tornet, 4 x 4 meter, med en mindre kyrk-klocka gjuten i Karlstad 1724 och en större från Stockholm 1739. Kyrkan blev tjärad och rödfärgad, dock bara på norra och östra sidan – de sidor som syntes mest. En bänklista fördes fram tills den nya kyrkan byggdes.
Någon präst fick inte Mangskog förrän 1871. Enligt traditionen red prästen i Brunskog från Stommen vid Brunskogs kyrka eller Prästfösked till Stallbacken vid sjön Mangen. Vid Ropåsen ropade prästen efter båt för att bli rodd på sin färd mot Mangskog kyrka. Då fanns ingen bebyggelse på andra sidan sjön, så båt måste tillkallas från gården ”där framme” tvärs över viken. Enligt mang-skogboken ålåg det klockaren att ro prästen till kyrkan.
Det berättas att Brunskogsprästen, som åkte släde på vintern från Fösked över Mon till kapellet i Mangskog, hörde hur det ringde till gudstjänst i kapellet kommen till sjön Mangen. Prästen lär då ha fällt följande ord: ”- Ho tror du Svarten, må vi kan komme för sent?”
Den enda väg i Mangskog som före 1832 var allmän landsväg var prästvägen mellan kyrkan och Åstenäs bro. Vägen från kyrkan förbi Takene till Slobyn och Övre Fjäll och vägen från kyrkan förbi Tobyn till Bjurbäcken var endast by-vägar som underhölls av byborna. När byborna begärde vägdelning 1832, vägrade några av Humsjöborna att deltaga.
När byborna ånyo begärde vägdelning 1838 vägrade Humsjön och Salungen att deltaga på grund av att de själva saknade väg och nästan omöjligen vore i stånd att sådan röja, varför de icke kunde deltaga i andra hemmans byvägar! Först på 1840-coh 1850-talen började de omgivande skogsbygderna något så när få drägliga körvägar: År 1880 inrätt-ades vid Hagen, mitt i Tobyn, en gästgivare med skjutsstation. Hemmansägaren Olof Nilsson i Hagen fick ett entrepre-nadkontrakt härför daterat den 5 november 1887. I en handelskalender från 1887 uppges att man kunde få skjuts till Byn (14 km), Finnebäck (17km) och Södra Västerrottna (14 km) från Hagen. På 1840-talet genomfördes laga skifte.
Det var här vid Mangskogs kapell som vår Per Anderssson född 1691 i Löfnäs noteras vara klockare vid visitationen år 1721, då 30 år gammal. Han stod som klockare i Mangskog socken till sin död år 1774.
Socknens första egna komminister blev Bengt Johan Warodell gift med Charlotta Alstermark. Han verkade först något år som vice komminister från 1871 och från 1872 ordinarie. Han var kusin till Gustaf Frödings far. Warodell gav Gustaf Fröding en fristad under dennes svåra depressioner. Fröding gick ofta mellan Slored och Mangskog.
Matilda Fröding ägde Slorudsborg åren 1881-1888. Siri Fröding, en kusin till Gustaf Fröding, läste för pastor Warodell och vistades ofta under somrarna därefter i Mangskogs prästgård. Gustaf Fröding kom ofta på besök hos sin syster Matilda och kusinen Siri. Det berättades att han gick den omkring 13 kilometer långa vägen mellan Slorudsborg och Mangskogs prästgård. När Matilda sålt Slorudsborg tog sig Warodells hand om och stödde Gustaf Fröding i hans svåra stunder. Fröding bodde helt och hållet i prästgår-den 1888-1889. Kammer-Kajsa och Gustaf Fröding, som alltid var mycket goda vänner, klagade ibland att det var så besvärligt att städa hans rum. Det värsta var att han skrev så mycket, att hon fick bära ut den ena papperskorgen efter den andra! Ett minnes-rum har inrättats i Mangskog prästgård som minner om Gustaf Frödings tid där.
På den här tiden fanns det inte något nöjesliv i Mangskog. Ungdomarna fick roa sig själva. Om lördagskvällarna dansa- des det i korsvägen vid Rinnån, och då brukade ungdomarna från prästgården gå dit och stå ett stycke ifrån och se på dansen. Det var om detta Fröding skrev i sin bekanta dikt. ”Det var dans bort i vägen i lördagsnatten.” Om kvällarna gick ungdomarna ner i köket och satte sig på fållbänken för att få en pratstund med Kammer-Kajsa. Hon var allt i allo i prästgården, och hon var kvick och slagfär-dig, och aldrig rädd för att säga sin uppriktiga mening. Där fanns också Lell-Kajsa, som skötte trädgården (syster till Johannes Hagströms mamma Anna Andersdotter) och Laggårds-Kajsa samt köksan Maja-Kajsa.
År 1867 inköpte Mangskog församling de tre hemmanen Där Öste, Där Nere och Där Väste för att där uppföra en präs- gård. Mangårdsbyggnaden stod klar för inflyttning år 1871. Här bodde Gustaf Fröding under några av sina svåra år 1888-1889 efter det att systern Mathilda hade sålt sitt Slorudsborg i Brunskog socken.
Tobyn
Tobyn
Namnet kommer troligen av att Tobyn tidigt delades i två gårdar, Östra och Västra Tobyn. Vid 1600-talets början var Tobyn ½ skattehemman med en areal om 4989 hektar. Nils Rasmusson och Erik Andersson var de som var skatteskyldiga. De sålde på 1620-talet Bjurbäcken till finnen Lasse Månsson Laitinen för 10 riksdaler, enligt lagfartsbevis från 1629. Humsjön styckades av på tidigt 1620-tal, men lagfartsbevis blev inte upprättat förrän 1630. Köparen var finnen Henrik Andersson Mannien, Han som fram-förde Mangskogsbornas önskan att få ett kapell. Av Tobyn återstod efter dessa avstyckningar, 1883 hektar.
I domboken förekommer vid mitten av 1600-talet Jöns Nilsson i Tobyn, som troligen är son till Nils Rasmusson. År 1646 tränger Jöns sig in på tinget i Ingersbyn och klagar på ett redan avgjort tvistemål. För detta får han böta 6 mark. Värre går det för honom strax före påsk år 1653. Han är på skogsarbete tilsammans med grannen och svågern Anders Olufsson tisdagen den 5 april. Anders tycker att Jöns gick in på hans marker och avverkade, varför han klagade till Jöns och hotade med att avverka lika mycket på svågerns mark. Plötslig fick han i ögonvrån se Jöns komma svingande med sin yxa. Han motade då slaget med sin egen yxa, och råkade i samma rörelse träffa Jöns över örat med hammarsidan. Jöns föll så olyckligt, att han slog huvudet i en sten och avled.
Anders rymde till Norge, men vid rättegången i Västra Sund i juli 1655 blev han ändå friad från anklagelsen om dråp. Anders, som förresten var handikappad i sina fötter, hade båda sina söner med sig i skogen som kunde vittna om att Jöns var den som anföll först. Anders dömdes dock att betala 60 daler silvermynt för den skada han förorsakat till Jöns änka.
Tobyn befokades med åren av allt fler bönder och torpare.
Fjell
Slobyn Tobyn
Takene
Fägnesamme och ärlige Staffan Johansson, begrofs den 28 oktober 1734 i Tobyn, 47 år gammal. Han var gift med Ingrid Bryntes-dotter som begrofs i Tobyn den 13 mars 1763, 78 år gammal. Parets barn (3-8 är döpta i Tobyn).
Anders Staffansson döpt 1710 begravd 26 december 1715 i Tobyn
Brynte Staffansson (vår ana) född ~1713 okänt var
Erich Staffansson kristnad 1715 avliden den 8 juli 1715 i Tobyn
Anders Staffansson kristnad 24 mars 1717
Kirstin Staffansdotter kristnad 22 mars 1719
Marit Staffansdotter kristnad 12 december 1721
Johan staffansson kristnad 25 februari 1724
Marit Staffansdotter kristnad 23 mars 1726 gift med Anders Mattsson
Anna Staffansdotter kristnad 2 februari 1730 gift med Anders Johansson
Takene
Takena är ett gammalt bondhemman. Namnet kommer av Intaka – Intaget. Första gången Takene nämns i jordeboken är 1654, då bonden Erich står som ägare. Vid Älvsborgs lösen till danskarna år 1613 är bonden Oluf ägare av Takene. Enligt 1659 års dombok hette Olufs hustru Karin. Sönerna Sone och Knut Olofssöner skrivs i mantalslängderna 1630- och 1640-talen. Sones son Anders Sonesson fick 1641 fasta på en del av Takene.
Knuts barn förekommer även de i protokollen: Kerstin Knutsdotter – en gammal och sjuk änka – förekommer i domboken 165. Hennes make Erich noteras i mantalslängderna fram till 1630-talet. Två av deras barn nämns; Anders Ericksson och Gyri Erichsdotter (db 1656).
Kerstin och flera delägare säljer 1654 sina delar i Takene till Bengt Olufsson i Berga, Brunskogs socken. Bland delägarna fanns Jon Knutssons barn i Toltan, Brunskog socken samt Elin Knutsdotter.
I domboken 1671 nämns dessutom Böret Knutsdotteri Takene, ytterliggare en syster. Samma år säljer Sonesson sin ¼ del till Elof Andersson i Mölnerud, vilken senare sägs bo i Grytterud. Elof dör 1693 i Takene och anges då som född ~1611 i Skattebol, Ny socken.
År 1691 får paret Sven Andersson 1651-1719 och Gyrn Andersdotter fasta på 1/3 av ½ Takene. År 1694 nämns en Olof i Dombok-en, som torde vara Olof Elofsson – död 1728, 73 år gammal och son till tidigare nämnde Elof Andersson i Grytterud.
År 1695 köper Erich Andersson och Kerstin Bengtsdotter 1/6 i Taken.
Huvudfastigheten i Takene låg ungefär vid nuvarande hembygdsgården Nereagata enligt en ekonomisk karta från 1641. Då låg byn helt i socknens västra dalgång, Numera är ju Takenes geografiska utbredning ganska speciell med utsräckningen mellan Mang-skogs båda dalgångar och en skogshöjd (Taknehea) däremellan. Man får då komma ihåg, att höjden emellan inte är särskilt hög och för kanske bara hundra år sedan ej täckt av skog. Älven har varit utsatt för uträtningar på 1870-talet som Slobyälven senare blev kring 1912.
Bondhemmanet Takene hade inte mycket plats för torpare. Den bördiga jorden kanske är orsaken till att här funnits så få torp. Någon näringsfattig jordbit till en torparfamilj var inte lätt att hitta.
Olof Andersson begrofs den 16 december 1750, 59 år gammal i Västra Takene. Han var gift med Anna Svensdotter som begrovs den 23 november 1756, 64 år gammal i Takene. Kanske är hon dotter till Sven Andersson och Gyrin Andersdotter som får fasta år 1691 på 1/3 av ½ Tekene? I så fall bodde Sven och Elin vid Neragata. Parets barn:
Elin Olofsdotter kristnad 22 september 1719 i Takene. (Vår ana).
Jöns Olofsson kristnad 15 augusti 1722 i Takene. Soldat, Tjänte kronen i 31 år. Gift med Gjertrud Jonsdotter från Fjell.
Sonen i familjen från Tobyn, Brynte Staffansson född 1713 vigdes den 1 juni 1746 med dottern Elin Olofsdotter i familjen ovanför. Paret fick i Tobyn barnen:
Anna Bryntesdotter kristnad 25 juli 1746
Johan Bryntesson kristnad 13 december1747
Olof Bryntesson kristnad 20 december 1750
Anders Bryntesson kristnad 25 augusti 1753
Staffan Bryntesson kristnad 13 mars 1756
Marit Bryntesdotter kristnad 28 juni 1759 – vår ana
Sven Bryntesson kristnad 28 december 1762
Ingrid Bryntesdotter kristnad 5 augusti 1764
Dottern Marit Bryntesdotter kristnad 28 juni 1759 i Tobyn vigs 1.0 den 4 maj 1778 med Anders Nilsson döpt den 13 november 1576 i Slobyn som son till Nils Bryntesson och hans hustru Anna Kiählsdotter. Marit och Anders bor först några år i Slobyn. Därpå flyttar de till Marits föräldrar i Tobyn och bor där 1783-1784 för att flytta till hans föräldrar i Slobyn. De får i byn Slobyn barnen:
Karin Andersdotter kristnad den 24 oktober 1779 gift med Per persson född 18september 1774
Olof Adersson kristnad 9 december 1781 gift med Marit Nilsdotter född 1774
Kjersti Andersdotter född 2 oktober 1785 V 24 juni 1803
Anna Andersdotter kristnad 21 mars 1788 V 27 juni 1788
Maken Anders avlider den 27 november 1788, drygt 32 år gammal i Slobyn.
Det är denna änka, Marit Bryntesdotter, som vår Anders Adnersson född 1753 i Löfnäs, äktar. Han blir Bonde i Slobyn, som är 1 skattemantal och noteras först i husförhörslängden i byn Slobyn. Han får med sin hustru i Slobyn barnen:
Maria Andersdotter kristnad den 7 februari 1790 gift med Anders Olsson född 1787, Bägge drabbas av gikt enligt en notering ihusförhörslängden1805-1809.
Per Andersson kristnad 16 november 1792
Anders Andersson kristnad 9 arpil 1797.
Slobyn
Slobyn har fått sitt namn efter det fornsvenska egennamnet Slodhe. Slobyn skulle således betyda Slodhes by. Den hör till Mang-skogs äldre byar, och nämns redan som ett av fem hemman i 1503 års skattelängd. Vid 1600-talets början ägdes enligt mantals-längden Slobyn av Erich Hindricksson som på 1620-talet följdes av sonen Hindrick Erichsson. De var troligen svenskättade men sålde sina ägor omkring 1640 till svedjefinnen Jöran Simonsson. Jöran brukade därefter halva slobyn tillsammans med sin bror Anders och möjligen en tredje broder vid namn Per.
Andra halvan av Slobyn ägdes troligen av bonden Anders Olsson som skymtar fram i arkiven tillsammans med sonen Olof Anders-son. De var bägge gifta med varsin syster Wibelia. (Anders var då änkeman), döttrar till kyrkoherden i Brunskog och Mangskog, Sveno Andrea Wibelius. Vid mitten av 1600-taet sker ytterliggare ägarebyten, varefter Jöran Simonsson äger hela slobyn inklusive Salungen. Salungen säljs 1649 till finnen Jöns Bengtsson ”Jurmoinen”. Trots avstyckningen var Slobyn fortfarande en omfattande fastighet om 1316 hektar.
Här i Slobyn bodde vid 1700-talets början finnen Hindrich Andersson Mannien som var den drivande kraften bakom tillkomsten av Mangskog kapell.
Slobyn är bland annat känt för sina granna mangårdsbyggnader. Stolta och högresta ger de intryck av en burgen bondebygd, där man tydligt märker bondestoltheten hos de som en gång lade första timmervarvet. Kenneth Larsson säger i Finnemangens årsbok 1998 på sid 99 att han har dragit slutsatsen av gårdarnas geografiska benämningar som där oppe, där sör, där väst och så vidare att Slobyns första bondgård låg någonstans i trakten av Rybacken – Nystuga.
