Page 32 - Våra rötter

Genom de två frederna i Roskilde 1658 och Köpenhamn 1660 avträddes Skåne till Sverige. De erövrade provinsernas ständer skulle förbliva ”vid deras vanliga rätt, lag och gamla privilegier och friheter oturberades och obehindrade, så vida de icke löpa eller strida contra leges fundamentales av Sveriges krona”. Det vill säga emot Sveriges grundlagar. Denna skrivning i Roskildefreden bekräftades åny i Köpenhamnsfreden 1660. Den danska adelns rättigheter och pri-vilegier var på många punkter bättre än den Svenska adelns vilket skapade ett stort motstånd mot den tänkta inkorporer-ingen av Skånelandskapen. Carl XI´s förmyndareregering, 1660-1672, fick acceptera detta då man var nödd att omgå-ende sluta fred.

Under det andra danska kriget 1676-1679 konfiskerades 2/3 delar av den danska adelns godsbestånd. Dessa gods för-länades till svenskar, men kom efter en kort tid att återlämnas till sina tidigare ägare. Mer varaktiga var de förläningar, som den svenska kronan gjorde av de gods man erhöll av den danska kronan vid återlämnandet av Bornholm år 1660. Genom dessa förläningar kom svenska ämbetsmän och militärer att få hand om skånska kronogods. Den svenska adeln var naturligtvis intresserade av att som skånska godsinnehavare få tillgång till de bättre danska privilegierna. Till riks-dagen 1664 kallades ständerna i Skåne, Halland och Blekinge samt efter viss tvekan även bönd-erna. De ofrälse stånden i gemen var dock ej intresserade av en sammanblandning av privilegierna då dessa skulle kunna bli till nackdel för dem. Intressekonflikten kom snarare att bli ett viktigt moment i ståndsstriderna under förmyndarregeringen än en fråga om svenskt eller danskt privilegiebruk.

Adeln i Skåne hade i många församlingar patronatsrätt, det vill säga rätt att välja präst som dock skulle insättas i sitt ämbete av biskopen. Vidare medförde patronatsrätten förfogandet över kyrkotiondet och ofta även av kronotiondet.

Vanligen hade en adelsman/kvinna med birkeprivilegier rätt att tillsätta domare, birkefogden, birketingsskrivare och stockemännen. Birkeområdet kunde bestå av några socknar upp till ett helt härad.

Han kunde uppbära böter samt verkställa domar.

Skattefrihet för sina bönder i den socken där deras huvudgård låg. Detta var en förutsättning för att adelns bönder skulle kunna utföra sin arbetsplikt på säterierna.

Privilegierna kom att bilda säradministrerade öar i det skånska landskapet. Svedala var en sådan ö och kom att förbli det under de första tjugo åren under svenskt styre. Befolkningen levde vidare med dansk predikan och danska psalmer hörandes i de skånska kyrkorna med enstaka undantag. Biskopen Peder Winstrup hade inför den skånska kommissionen på lantdagen i Malmö år 1662 i spetsen för sitt prästerskap anhållit om att få ”leva i ren kristendom” vilket innebar efter den danska kyrkoordningen från 1537 och de danska kyrkolagarna.

Den spannmålsodling och oxuppfödning som adeln bedrev försåldes via städernas borgerskap som hade hand om den direkta utrikeshandeln. De svenska tulltaxorna var dock högre än de danska vilket mer drabbade spannmålshandeln än oxhandeln som förblev ganska ostörd av exportförbud och behandlades relativt välvilligt i tullhänseende. Priserna i Skåne kom genom denna tullpolitik att hållas låga till båtnad för svenska uppköpare. Tullpolitiken drabbade indirekt även adeln som kom på obestånd och ibland fick gå i konkurs. Genom att köpa upp adelns skuldebrev fick svenska ämbetsmän möjlighet att lösa in de konkursdrabbade adelsgodsen. Detta var en av de vägar man följde för att genomföra försvenskningen. Först 1715 reviderades dessa tullar.

För bönderna innebar övergången till Sverige inga omdelbara förändringar. Hoveriet fortsatte. Den ursprungliga skatte-friheten för insocknes veckodagsbönder vidgades till att alla veckodagsbönder befriades från skattebördan oavsett om de bodde i den socken godset låg i eller ej.

Det fanns ett uttalat missnöje med hoveriet vid 1660-talets slut. Våren 1669 vägrade bönderna i Greve Gustav Karlssons, son till Karl X Gustav, förläning Börringe och skytts härad att utföra plöjningsarbeten vid Börringe och Lindholmen. De uteblev Onsdagen den 14 april trots avtal. Inspektor Eckman skickade ut både ladufogden och flera andra, ”som dem skulle utdriva”, men förgäves. De utsända fick av bönderna veta, att de ”slett intet ville göra”. Enligt Elias Eckman var det de förmögnaste bönderna, som hade ”sig sammanrotat”.

Man kan förstå att bönderna ej var hågade att lämna sina gårdar på Söderslätt när det egna vårbruket stod för dörren specielt som Elis Eckman beskylldes för att behandla två gårdar som tillhörde Espö kyrka som om de låg under Börringe. Även Skivarps bönder klagade över att Eckman pålade dem ”ett bessuerligt aull” till Börringe kloster som de ej tidigar haft varken under dansk eller svensk tid. Vidare skulle Eckmans fogdar uppburit hel skatt av såväl fattiga som välbärgade hemman.

Likartade klagomål framfördes av Anderslövs sockenmän.

Även kronans skatteindrivare var utsatta för böndernas klagan. År 1673 behandlade en kommission de besvär som Börringe klosters bönder och deras inspektor Magnus Eckman hade mot befallningsmannen.

När bönderna i Håslöv protesterade mot att de skulle betala de så kallade herredagspenningarna framhöll de att deras husbonde, Magnus Eckman, sagt till dem att de var fria från denna skatt. Sören Sommers hade svarat dem. ”Skit må han vara och iche eders husbonde, hafde ieg fatt på honom eller ieg kunde komme til hand ieg schulge gifue ham af en klinge”.

Det fanns många motsättningar av olika art som inte var enkla att hantera för den svenska förvaltningen. Mycket av motsättningarna bottnade i avsaknad av tillräcklig kunskap om vilka författningar som var tillämpbara i provinserna och av att det danska och svenska mantalet för en gårds storlek ej var jämförbara. Man såg över skatteläggningen av åkerjord med mera vilket innebar en mildring av skattebördan som uppskattades av bönderna. Men soldaternas och ryttarnas löner miskades i motsvarande grad för mark vars ränta tilldelades militärväsendet. Vid 1660-talets slut hade t.ex. det skånska ryttarregementet råkat i misär.

Först efter det skånska kriget 1676 – 1679 uppphörde provinsernas särrättigheter. Under Karl XI´s envälde kom på 1680-talet en radikalare försvenskningspolitik till stånd.

Hösten 1679 låg stora delar av Skåne öde och obrukade efter det Skånska kriget 1676-79. I Landskrona var landskapet förhärjat av de många striderna och av att Karl XI beordrade i december 1676 att alla byar inom en mils omkrets från Landskrona skulle brännas för att försvåra för Dansken som hade Landskrona som sin replipunkt. De värst drabbade områdena låg i västra Skåne.

Ett program för att uppodla ödegårdarna drevs av Johan Gyllenstierna som utnämts i oktober 1679 till generalguvenör över Skåne. Allmogen i varje kronofogdedistrikt indelades i rotar om sex bönder. En av bönderna uttogs till knekt, men han skulle inte göra krigstjänst. I stället skulle han med hjälp av roten uppta en ödegård. Roten skulle om möjligt bidra med kreatur, utsäde och plöjning. Knekten kunde efter ansökan få två års frihet från de ordinarie och extraordinarie skatterna. En gård fick nu endast hysa två bönder. Övertaliga bönder blev skyldiga att ta emot en ödegård.

Många bönder försökte undgå utskrivningen genom att uppta gårdar mot sedvanliga frihetsår som gav bättre skatteför-måner och frihet att välja gård trots att kronan krävde borgen av två bofasta bönder för att hålla kronan skadeslös.

Hit flyttades ”knektar” från Söderslätt då de lokala knektarna ej räckte till. Befallningsmannen Nils Skåning på Lindholmen klagade i november 1681 över att roteböndernas egna gårdar blev osådda när de var vid sina ödegårdar långt borta från hemmen. I Svedala socken utskrevs 1680 femton rotar som skulle upptaga ödegårdar i Oxie och Skytts härader. Man löste sig från sina skyldigheter genom att var rote betalade 60 daler.

Våren 1681 inlämnade veckodagsbönderna till Lindholmen, Per Jönsson och Sven Olsson i Stora Svedala, en supplik (klagoskrift) till generalguvenören Rutger von Ascheberg i Malmö. Bönderna var ”skrefne i rote att upbyggia twenne ödhe gårdher till tvenne knechtar, samt plöye ock giöre jorden till för dhem”. Då de endast hade ”hwar et paar dålige öck (hästar) och inga stutar (oxar)” sade de sig ej kunna utföra de ålagda uppgifterna. De hade ”redan warit uthi arrest” i fyra dagar och bad nu att som andra rotar få betala rotepengar. Om de skulle tvingas till ödegårdarna ”kan de intet arbete på deras egne hemmanom” utföra. Aschbergs resolution av den 29 april 1681 var att bönderna skulle förbliva vid de anvisade ödegårdarna men man skulle dock se till att bönderna gjorde ”en billig (rimlig) handräckning med cultiverandet och byggnaden”. Aschbergs jämkade beslut visar dock på hans förståelse för böndernas situation även om de fick finna sig i sina öden.

Bönderna i Skåne fick även hjälpa till med att bygga upp och reparera kronans raserade och förstörda sätesgårdar. Svedalabönderna fick göra äckor till Börringe och Torup, som behövde reparation och takhalm. De klagade i mars 1681 över dessa åligganden, som tillsammans med arbetet på Lindholmen tryckte dem alltför hårt. Nu skulle endast Svedala, Lilla Markie och Lilla Alstad, tillsammans 47 ½ gårdar utföra samma arbete som man tidigare hade varit 112 ½ bönder om att utföra. Krigskommissarien Ehrenflycht menade att ”bonden oskäligt klagat” men i augusti månad 1681 befallde Karl XI på inrådan av Generalguvenören Ascheberg att ödegårds-rotarna helt skulle upphöra. Ödegårdarna skulle förses med goda åbor genom frihetsår. Duktiga och främst svenska drängar skulle tilldelas ödegårdarna som ett led i försvenskningspolitiken av Skåne.

I Rönnebergs, Onsjö och Harjägers fögderier var ännu 1683 ca hälften av all jord obrukad medan socknarna i Vemmenhögs, Herrestads och Ljunits fögderier sluppit lindrigt undan krigets härjningar.

         1. Ödejorden uttrtyckes som ödeavkortningen av kronotionde i % av den taxerade kronotionden i respektive befallning.

         2. Ödemantalet uttryckes i % av hela mantalet i respektive befallning.

Men försvenskningspolitiken var på väg in i ett nytt skede. Aschbergs inställning var att skåningarna var bäst skickade för jordbruket i Skåne. De skånska bönderna fick stanna kvar på sina gårdar. Under 1680-talet återhämtade sig land-skapet successivt. Antalet personer, som kunde betala mantalspenningen om tre mark, sexdubblades mellan åren 1679 (561 personer) och 1680 (3456 personer). Även ödejordarna minskade under 1680-talet. Se tabell ovan.

Vid ett möte med generalguvenören Aschberg i maj 1681 anhöll ombud för prästerskapet om uniformitet. Fjorton dagar senare begärde städernas representanter samma sak. Adelns särrättigheter kördes över. Svenskt rättssystem infördes den 1 juli 1683. Den skånska adeln hade bara att samtycka till förändringarna. Gudstjänstlivet reformerades och Guds-tjänsten förrättades på svenska och efter svensk ritual. Prästerna använde svensk dräkt och i undervisningen användes svenska ABC-böcker, katekeser och bönböcker. Ungdomen vande sig vid att sjunga svenska psalmer. Ljus fick inte brinna under Gudstjänsten och orgeln skulle endast spelas vid psalmsången eller när prästen gick upp i predikstolen. Klockarna skulle förteckna de präster som bröt mot reglerna och efter dessa listor skulle böter tas ut. Två tredjedelar av böterna skulle användas till svenska böcker, som skulle delas ut till barnen i socknarna. Biskop Hahn rapporterade vid slutet av 1680-talet att det fanns många tusen barn, som kunde sin svenska katekes och sjöng de vanligaste psalmerna. En stor del kunde dessutom läsa i bok och började kunna skriva. På många ställen skulle barnen ha ryckt de vuxna med sig. Det bör dock framhållas, att Skånes befolkning ingalunda skiftade språk. Det var överhetens och kyrkans språk som förändrades. I Svedala socken kunde endast vart femte barn läsa år 1687. År 1705 kunde alla barn läsa, men endast var fjärde invånare kunde skriva.

Förändringen av det gamla jordbrukssamhället i Skåne och influenser från revolutionen i Frankrike var bidragande orsaker till en ökande spänning mellan olika samhällsklasser. Från Malmös stora rådhus hörs musik och glam. Det är de rika i Knutsgillets celebra sällskap som dansar i en väl upplyst sal medan torget ligger i mörker och endast svaga olje-lampor lyser upp enstaka fönster i de små husen. Ilskan från de mindre besuttna samhällslagren, som står utanför råd-huset övergår till handling. Man stormar uppför rådhusets höga trappa, knuffar omkull förskräckta vakter och rusar in i överhöghetens stoltaste boning. Man bryter ner väggen in till arrestlokalen. Med triumferande tjut fritas en i häktet insatt dräng, som förs i en väntande båt över sundet.

Det går långsamt upp för festdeltagarna att fara hotar. Folkmassan på torget blir allt fler och den börjar skandera ”bröd, bröd, bröd”. Rådmannen Nordlindh möter modigt på rådhustrappan den upprörda, hungrande massan och under tiden kan festdeltagarna i stillhet lämna rådhuset och nå sina hem. Detta bröduppror i Malmö en decemberkväll 1799 är en enda händelse i Malmö stads historia men dock ingen isolerad händelse. Oroligheterna poppade upp i Göteborg, Norrköping med flera svenska städer. Det var det så kallade enkla folket som protesterade.

Kung Gustav IV Adolf beslöt år 1801 att reducera befogenheterna för landshövdingarna i de två skånelänen. En generalguvenör, Baron J. C. Toll, utsågs som Skånes högste militärbefälhavare och som Skånes högste civile styrelse-man. Vid ett av Toll´s första besök i Malmö som generalguvenör kom uppgifter om bondeoroligheter i Löddeköping by, som ligger mellan Malmö och Landskrona, att en frälseinspektör hade blivit överfallen av uppretade bönder.

Kronofogden Sandberg från Malmö begav sig till platsen för att arrestera upprorsledarna. Bönderna beslagtog då färjan över Lödde å och jagade bort kungens man. Toll beordrade genast fram en grupp av de Mörnerska husarerna. Bönderna lät byahornen ljuda och budkaveln gå för att samla fler bönder att möta husarerna men husarerna återtog färjan.

Jacob Faggot hade redan den 5 april 1757 utfärdat en förordning om hemmansägors läggande i storskifte innebärandes att varje delägare skulle få sina ägor på ett ställe och ej som nu var splittrade på många små tegar. Skiftesmetoden som byggde på ägogradering blev misstrodd av bönderna. Rutger Maclean på Svaneholms gods införde en ny skiftetsmetod i slutet av 1700-talet som kom att kallas Enskiftet. Den metoden gick ut på att samla all mark till ett ägostycke samt att bonden skulle flytta ut från sin by till sitt ägostycke. Enskiftet som infördes år 1803 i Skåne kom att dels kraftigt att förändra lantbefolkningens levnadsförhållanden, främst genom sprängningen av de gamal byarna och dels medföra en kraftig utveckling av jordbruket. Sammanförandet av de spridda ägostyckena till större enheter och bytvångets hävande möjliggjorde tillämpning av jordbrukets framsteg.

Kväsningen av bondeoroligheterna i Löddeköping by blev ej utan inflytelse på enskiftets genomförande.

Europa blev genom den Franska revolutionen en världsdel i brand. Sverige och Danmark sökte länge att undgå kriget. Bland annat ingick man en flottallians som stadgade att varje land skulle låta åtta linjeskepp och fyra fregatter patrullera Öresund och Nordsjön. Efter det att Napoleon år 1799 övertagit makten i Frankrike blev Engelsmännen mycket intresserade i de Nordiska farvattnen. För både den Svenska och Danska regeringen kändes hotet allvarsamt. Norden, Ryssland och Preussen ingick ett väpnat neutralitetsfördrag. Östersjön skulle ej få inkräktas av varken Franska eller Engelska styrkor. Engelsmännen sände i mars 1801 en stor flotta in i sundet mot Köpenhamn. Därigenom tvingades Danmark, Sverige och Ryssland att avstå från neutralitetspakten.

1807 anföll Engelsmännen Danmark utan föregående krigsförklaring. Danmark tvingades att lämna drygt 160 skepp till Engelsmännen efter några veckors intensiv kanonad av Köpenhamn som metodiskt hade malt sönder staden. Danmark vände sig motvilligt till Frankrike. Napoleon krävde att krig skulle förklaras mot Sverige i februari 1808 samtidigt som ryska trupper gick in i Svenska Finland. Utan att många förstod hur det hela hade gått till var Sverige i centrum av ett storkrig!

Den Svenska regeringen var skakad. En förstärkning av armén måste snarast ske. Den 14 mars 1808 påbjörds att ett lantvärn skulle uppsättas av alla vapenföra män mellan 18 och 25 års ålder. 30.500 soldater skulle rekryteras på detta sätt och bli en behövlig förstärkning av krigsmakten som skulle öka till c:a 100.000 man. Verkligheten var mer bekymmersam. Nästan all beklädnad och vapen saknades till de nya. De fick använda sina egna vapen när de hade några. Bristen på skor var så stor att vissa bataljoner fick föras fram i vagnar, ej marscherande! I Skåne sattes upp sex lantvärnsbataljoner. Många bondesoldater hamnade i Malmö som galärroddare i de kanonslupar som låg förlagda vid det gamla slottet Malmöhus. Fältsjukan härjade och i övervåningen av Malmö rådhusrätt inreddes ett provisoriskt sjukhus. Medan de rika dansade i bottenvåningen dog de ”tappra” i stora mängder i övervåningen av rådhuset! Samma bedrövliga skeende pågick i hela landet. När amiral Puke ankom till Karlskrona på nyåret 1809 fann han inte mindre än 800 obegravna lik!

Lantvärnet blev under mycket lång tid i var mans mun ett mycket värdeladdat ord med fadd och otäck smak.

Kung Gustaf IV Adolf avsattes år 1809 och den 61-åriga, barnlöse prins Karl (sedermera Karl XIII) insattes som ny regent. Till ny kronprins adpoterades Christian August. Han drabbades strax därefter av en hjärtattack på manöver i Skåne och föll död av sin häst. Den nye kronprinsen blev en fransman vid namn Bernadotter. Hösten 1810 landsteg han i Helsingborg och begavs sig genast till Stockholm. Under tiden roade sig Skånes nobless kungligt. Vintern 1810-1811 blev en glanstid för Malmös inneliv.

Den 5 februari 1811 lämnade kung Karl XIII instruktioner om den extra rotering, som enligt riksdagens beslut skulle drabba alla icke tidigare roterade jordar. I skåne var vid denna tidpunkt ingen jord roterad. Jordägarna här fick i stället erlägga en roteringsskatt. Kungen insjuknade den 17 mars 1811 i bröstfeber och överlät då åt kronprinsen Carl Johan Bernadotte att under sjukdomstiden sköta regeringsbestyren. Samtidigt kom ryktet i svang att den engelska flotten, som hade ett antal örlogsskepp i Kattegatt, skulle angrippa Köpenhamn. Den 23 april 1811 beslöt kronprins Carl Johan Bernadotte om att ytterliggare 15.000 man skulle skrivas ut som ”Förstärkningsmanskap”.

Riksdagsbeslutet om extraroteringen innefattade herrgårdarna, godsen och storbönderna.

Kronprinsens beslut om förstärkningsmanskap drabbade drängar, husmänn och åboarna, d.v.s. i stort sett allmogen.

Åtgärden blev ej populär bland allmogen, Det började jäsa kraftigt och oroligheter blossade upp i bygderna. Tankarna gick tillbaks hos gemene man till lantvärnet och dess hemska öde.

I juni 1811 samlades 800 bönder och drängar i Helsingborg för att protestera. De mötes av framsprängande husarer som högg in på de obeväpnade.

Samtidigt protesterande allmogen i Ystadstrakten, som även den slogs ned av husarer. I Luggude härad samlades 500 drängar och husmän och anhöll att få slippa lottning mot att de i stället lejde förstärkningsmanskap. På Österlen ställdes samma krav. Landshövdingarna i Malmö och Kristianstad svarade med att skingra skarorna med husarer.

En desperat folkhop tog sig före att besöka Svaneholms slott där godsägaren Maclean påtvingades att underteckna en skrivelse om att han själv skulle skaffa fram erforderligt förstärkningsmanskap. Enligt traditionen lär kyrkoherde Erichsson ha uppmanat Maclean att inte reta de upproriska utan skriva under intyget. Maclean vägrade emellertid och gav kyrkoherden en skarp tillrättavisning.

Generalguvenören Toll beordrade landsbygdens representanter till ett möte i Malmö den 27 maj 1811. På mötet skulle bland annat bestämmas hur uttagningen till förstärkningsmanskap skulle gå till. I Hyby socken togs beslutet den 19 maj 1811 om vilka som skulle representera Hyby socken vid mötet i Malmö.

Efter Malmömötet stod det klart att uttagning av soldater skulle ske på frivillighetens väg, genom lega karl eller genom lottning. En viss rörelse bland allmogen i Hyby, Bara och Skabersjö socknar förnams.

Sockenstämmorna i Hyby och Bara utlystes till den 9 juni 1811 för godkännande av de av prästerna uppgjorda lottningslistorna. Drängarna i Hyby och Bara byar samlades därför en dag för diskussion. De var väl medvetna om bakgrunden till kronprinsens beslut såväl som att bondeståndet i riksdagen hade yrkat på ”att utskrivning av förstärkningsmanskap ej fick ske förrän den extra roteringen var slutförd.”  Drängarna befarade att utskrivningen till den extra roteringen fördröjdes av godsägarna och storbönderna så att allmogen skulle få bära en större börda. Under mötet berättade drängen Hans Olsson från Bara att drängarna från Brodda gods ämnade sig till Ystad med förhoppningen att bli befriade från utskrivningen via samtal med landshövdingen.

Ett nytt möte utsattes till den 9 juni 1811 i Bara efter gudstjänstens slut. Vid mötet vid Bara kyrka hade kyrkoherden sällskap av baron Stjärnblad på Torup slott. Man fick även hålla ett möte samma dag vid Mölleberga kyrka. Prästen Olof Borup skriver: ”Jag hade ej förmodat annat än lydnad och undergifwenhet för Kongl. Majts befallning, men till min häpnad måste jag erfara den störtsa motspännighet då bägge församlingarnas drängar med sturskhet yttrade, att ingen skall understå underskrifwa längderna, tilläggandes, att de beklaga dem som wågade underteckna sina namn, då de tillika försäkrade att de alldeles inte underkastade sig den anbefallte Lottningen, utan om så påfordrades wille de mangrant gå åstad."

"Jag sökte öfwertyga dem, huru lindrig denna utskrifwning blef och att de hade rätt att Lega Karl; och då de fortsatte i sin hallstarrighet, gaf jag dem tillkänna, att jag woro nödsakad rapportera deras uppförande för Konungens Höga Befallningshafwande, då påföljerna måste blifwa för dem ganska wådeliga, men allt mitt bemödande woror förgäfwes att få dem ur sin fattade föresatts. Härwid måste jag likwäl ödmjukast anmärka att Mölleberga drängars wägrande skedde utan minsta oljud och owäsende; Men wid sockenstämman uti Bara Kyrka woro drängarnas uppförande så rysligt, att det närmade sig till uppror.”

(Olof Borup tillträdde som kyrkoherder i Bara socken omkring 1782 och innehade detta till sin död 1819. )

Det är på detta Möte i Bara som en 26 årig dräng, Mårten Bengtsson, för första gången stiger fram på den historiska arenan. I ordstriden var det han som var den mest aggressive. Efter sockenstämman i Bara kyrka samlades drängarna på bytorget för överläggningar. Man enades om att uppvakta baron Stjärnblad för att få tillstånd en lindring i utskrivningen. I samlad tropp begav man sig till det närbelägna godset Torup. Just som drängarna kom fram såg de baronen med hela sin familj brådstörtat lämna slottet i vagn. Några av drängarna med Mårten Bengtsson i spetsen försökte genskjuta honom genom att springa genom trädgården, men misslyckades. Mårten Bengtsson skulle bli den som personligen skulle få komma att statuera exempel vid den slutliga uppgörelsen av detta uppror.

Folk från Hyby, Wärby, Skamarp och Vinninge anslöt sig till mötet den 9 juni 1811 vid Hyby kyrka. Hans Olsson kunde endast rapportera att Brodda drängarna hade kommit i väg men stoppats och avvisats utanför Ystad av militären utan att ha fått tala med landshövdingen. År 1810 hade Anders Erichsson tillträtt som kyrkoherde för Hyby socken. Tidigare hade han varit bataljons-predikant vid Konungens eget värvade regemente i Landskrona. I stämmoprotokollet som signerats av pastor Erichsson sägs;

Innan förteckningen upplästes, frågade Pastorn drängarna:

Någon i hopen svarade: ”Då kunna vi gå vår väg,” varpå drängen Lars Nilsson som tjänar hos frälseåboen Hans Olsson i Yddinge svarade: ”Jag har lust att blifva qvar och se om min husbonde vågar att förskriva mig, jag är icke såld, utan om jag vill kan jag flytta till Michaeli.”

Pastorn kommenterade; ”I kunnen jerna blifva qvar och afhöra förteckningens uppläsande, ändast i hollen eder still och tysta.”

Drängen Anders Påhlsson i tjänst hos frälsebonden Ola Nilsson i Hyby by yttrade: ”Wi underkaste oss aldrig någon lottning och ingen af oss går ut förr, än adelsmännen hafva uppsatt sina rotekarlar, hvilka först böra utgå, och om det behöfves så gå vi alla” vilket större delen instämde med.

När de två drängar från Hyby protesterade mot den kungliga kungörelsen om utskrivning av förstärkningsmanskap genom lottning, som Anders Erichsson uppläst från predikstolen i Hyby kyrka, anmälde han de båda drängarna för Landshövdingeämbetet.

Det var inte endast i Bara, Mölleberga och Hyby socknar som det jäste. I Lemmeströ församling nära Svaneholm längre in i landet hade prosten Nibelius upprättat manbarhetslistor som endast greve Beck-Friis och inspektorn Tengvall granskade. Övriga bönder och åboar hade helt enkelt uteblivit från sockenstämman! Prosten lät då sända till respektive rotar eller lottlag en förteckning över de som var skyldiga till lottning, såvida det ej kunde ”lega karl”. Samtliga svarade att de varken ville lotta eller laga karl.

Under natten mellan den 13 och 14 juni 1811 infångar husarpatrullen de två eftersökta drängarna från Hyby och Yddinge. Man för dem till Malmö och landskansliet för att sätta dem i förvar på Malmöhus fästning i väntan på rannsakning. Denna natt sprider kunskapare budskapet om arresteringarna till drängstugorna i en hel bygd. I nattens mörker upptänds nu upprorslågor av sällan skådad lyskraft. Budskapet når byarna Dalby, Genarp, Häckeberga, Hässleberga, Börringe, Nevitshög, Brågarp med flera.

En stor hop bönder och drängar från Genarp och Lyngby väcker omkring klockan 2 på natten folket i Hässleberga, Bökesåkra och Kalthus. Åldermännen tutar till samling i byhornet och allmogen får besked om att samling skall ske vid Torup slott. Den som ej åtlyder varnas med att kunna bli ihjälslagen och få sin egendom nedbränd. Denna uppviglargrupp beger sig vidare till Vismarlöf, där trumning blir anbefald och samma budskap givet.

Vägen går nu mot Hyby. Inne i byn trummas det ånyo. Det är ingen fredlig syn som möter de yrvakna Hybyborna i gryningsljuset den 14 juni 1811. Bygatan är fylld av människor som beväpnat sig med hötjuvor, liar och påkar. I Hyby sammanstrålar drängar från Värby, en by nära Bara, med den stora hopen. Från byn går nu färden till den strax norr därom liggande Klågerups gård.

Klockan är mellan 6 och 7 den 14 juni 1811 när inspektor Wiberg kommer in i kyrkoherde Anders Erichssons kammare och berättar för den yrvakne att en hop allmoge anlänt till Klågerups gård. Prästen klär sig hastigt och går folkmassan till mötes vid den östra porten.

Under färden gick diskussionen. Någon i hopen säger; ”Wi woro i går hos prästen i Lemmeströ och han fick så mycket han behövde för sin tid.”

Anders Ericsson skriver vidare; ”Wid Bara by stannade hela hopen sedan någon bland dem högt ropade halt! Några sprungo in i byen och prästgården för att taga prosten Borup med sig. Efter någon tids väntan utanför byn gick jag in och vid min ankomst i Prästgården mötte jag prosten tillika med dess Comminister omgifne af en stor hop mänskor. Prosten yttrade så sin oro och billiga ledsnad öfver dessa händelser.”

Väl framme vid det gamla ståtliga slottet Torup uppstod bland drängarna oenighet om hur man skulle gå vidare. Till sist stannade man vid att två bönder tillsammans med prosten i Hyby skulle gå med ett brev till Konungens Höga befallningshafvande som både Eriksson och Borup tvingades underteckna. I tilltvingade hästar och vagn forsatte färden mot Malmö. Eriksson säger vid avfärden till allmogen. ”Nu reser jag i ett ärende, som säkerligen gör att jag blir satt i arrest!” varvid allmogen svara: ”Om pastorn bli satt i arrest, så skola vi komma och taga ut honom.”

Skrivelsen löd:

Genom en list lyckades Borup komma undan. Han förklarade sig villig att träda i spetsen för tåget och i Malmö framföra böndernas krav inför landshövdingen. Under vägen fick han tillfälle att fly och undkom äventyret oskadd.

Kyrkoherden Erichsson sändes halvnaken och under eskort med skrivelsen till Malmö, där emellertid både kyrkoherden och eskorten omdelbart arresterades. Enligt anteckningar i C. C. Hallings minnen var kyrkoherden ”glad att få anses delaktig i uppstudsigheten och att såsom nyss till orten ankommen och obekant själv få vinna säkerhet i länshäktet.”

Från olika håll tillströmmade folk till Torup. Lars Andersson från Nevitshög ledde en hop från Brågarp och Nevitshög. När denna hop passerade Grevie torvmosse på vägen mot Vinninge fick de syn på några män som var sysselsatta med torvupptagning. Dessa uppmanades, under hot om att bli nedslagna följa med till Torup trots att de var borgare från Lund.

I Skabersjö by strax söder om Torup tutade åldermannens dräng Ola Olsson för att samla folket som begav sig mot Torup. Cirka 1.500 – 2.000 människor beräknas efteråt ha deltagit i mötet vid Torup. Herrskapet likväl andra ståndsper-soner på herrgårdar i orosbygderna hade flytt till städerna. Förvaltare och inspektorer fick ta över ansvaret för godsen. Lars Andersson begärde fram mat och brännvin ur slottets källare som hade vid denna tid en av Skånes mest berömda vinkällare. Turerna till vinkällaren blev många och allmer vingliga som dagen framskred.

Bland Hyby borna syntes sadelmakaren Hans Nilsson Engström styra och ställa. Han delade ut brännvin och mat och uppmanade folket att ställa upp sockenvis. Det var han som tog den gamle husmannen Jöns Hansson Brodd från Hässleberga i kragen när Brodd försökte avvika från Torup.

I Malmö var både myndigheter och befolkning oroliga. Ryktet förtalte att en allmoge om ett par tusen man var på väg mot Malmö. Den stora diskussionsfrågan var hur Malmö skulle kunna försvaras. En kurir från Malmö nådde general-guvenören Toll som var på resa i Ystad som genast befallde att Herr Grefve Hampus Mörner skulle få befälet över den beridna delen av Husarerna. De tog vägen över Östra Skräflinge och Sallerup till Torup men väl framme vid Torup efter en någon lite hvila (nattsömn) upptäcker man att hopen gått vidare till Klågerup. Mörner skriver:

En samtida person berättar om händelsen i sina memoarer:

183 personer infångades och 106 arresterades som följer :

          Inne på gårdsplan efter blodbadet      32                               I en bakugn                                 1

          I flykten                                             8                               I trädgården                                4

          På höghällen                                               56                    I betjäntkammaren                       2

          I höspänne                                                   1                    Bakom en stengärdsgård      2

          I ladan                                                        36                    I en grop                                     1

          I uthus                                                        16                    På ängen                                     4

          I avträdeshus                                                3                    På marken                                   6

          I stallet                                             8                                I en rågåker                                 1

          I en hästkrubba                                  1                               I ett hänge                                   1

         Arresterade i hemmet                                 82                    Inställt sig själva                  2

         Arresterade i Malmö                                     4

Senare samma dag som massakern skedde, utgick från landskansliet i Malmö order om att de dödsskjutne skulle samlas upp och nedgrävas på ett avsides ställe. Så blev gjort på en plats på Hyby ängar mellan Klågerup och Hyby kyrka som döptes till ”döängarna”

Fångarna fördes till Malmö fästning i ett förfärligt skick, utmattade genom flera dagars kringstrykande, utan annan egentlig förtäring än brännvin, bundna tre och tre tillsammans med händerna på ryggen i en lång kedja med hamptöm-mar. Sjuka och sårades förvarades hopträngda i slottets källare utan någon vård med urusel hygien. Rödsot och febrar började grassera. När läkaren Munk af Rosenschöld i Helsingborg nåddes af ryktena reste han på eget bevåg till Malmö för att erbjuda sin hjälp. Men han nekades tillträde utanför slottsporten. Genom hovkansler Wetterstedt fick han kronprinsen Carl Johans fullmakt att ta hand om de sjuka.

I Hyby begravningsbok står: Den 15 juni (1811) om morgonen blefvo nedanstående personer död-skjutna vid Klågerup i ett uppror, som en förvillad allmoge anställt i afsight att hindra uppsättandet af en af Riksens ständer beviljad och af Konungen anbefald förstärkningsarme, hvilket uppror ej kunde dämpas genom alfvarsamma föreställningar utan genom krigsfolkets åtgärd blefvo de olyckligt förvillade och från flera socknar samlade återförda till ärkänsla af sina medborg-erliga pligter öfver hela Malmöhus län var detta uppror allmänt bland folkhopen; hvilket på flera ställen genom krigs-makten blef dämpat. Allt är nu åter stilla och lung och en alfvarsam undersökning förehafves till utrönande af upphofs-männen härtill. En särskilt berättelse härom skall af församlingens pastor uppsättas och som vid kyrkan kan förvaras.

     1. Frälseåboen Nils Larsson från Winninge torp 52 år gammal f 16 nov 1759, gift, son, dotter.

     2. Drängen Jöns Månsson från Winninge 30 år gammal, f 4 feb 1781.

     3. Skomakargesällen Lars Fagerberg på Grönljung 24 år gammal, 14 mars 1787.

     4. Drängen Håkan Bengtsson från Winninge 38 år gammal, f 13 feb 1773.

     5. Husmannen Lars Sörensson från Österledshusen 52 år gammal, f 28 jan 1759, gift, dotter.

     6. Husmannen Ola Jönsson från Prästholmen 50 år gammal, f 14 mars 1761, gift, son, dotter.

     7. Mölnaren och Rusthållaren Otto Nilsson vid Stridsmölla 43 år, f 26 jul 1768 gift, 3 barn.

     8. Husmannen Jacob Hansson från Hyby 49 år gammal.

Alla dessa personer blefvo enligt Konungens höga befallningshafvandes order afsides begrafne utom Otto Nilsson som genom undersökning befanns mindre bråttslig.

En lång rad förhör verkställdes med de intagna. Från våra socknar dömdes 41 personer av Malmö Rådstufve rätt, däribland;

      2 Mårten Bengtsson i Bara att mista högra handen, halshuggas och steglas.

      3 Lars Larsson i Bara att mista högra handen, halshuggas och steglas

      4 Hans Olsson i Bara att mista högra handen, halshuggas och steglas

      5 Hans Nilsson Engström i Hyby att mista lifvet och halshuggas.

    13 Sören Persson i Värby Lottning – 40 par spö

    19 Ola Olsson i Skabersjö Lottning – 40 par spö och 6 års fästningsarbete

    21 Lars Larsson i Värby Lottning – 40 par spö och 6 års fästningsarbete

    28 Hans Persson Spött i Värby Lottning – 40 par spö och 6 års fästningsarbete

    29 Göran Nilsson i Vinninge 16 dagars fängelse vid vatten och bröd

    32 Per Göransson i Skabersjö Lottning – 40 par spö och 6 års fästningsarbete

samt vid:              Herrestads Härads ting 15                                      Wemmenhögs Härads ting 49

                           Torna Härads ting 9                                               Luggude Härads ting 18

Av de dömda frikändes senare 210 personer av hovrätten. Inte mindre än 60 hade blivit upptagna till Lottning som betyde att den dömde skulle dra lott om sitt öde. En vinstlott lät han avtjäna angivet straff medan en nitlott innebar att straffet blev halshuggning. Var tionde man skulle drabbas av nitlott i denna makabra tombola.

Nådeansökan ställdes omdedelbart till konungen efter domarna. Den 4:e januari 1812 kom Karl XIII beslut. Han upphävde all lottning och ändrade flertalet dödsdomar. Endast tre dömdes till döden. Mårten Bengtsson från Bara, Per Ottasson från Hjulstorp i Slimminge och Per Hurtig från Lemmeströ. Övriga fick fängelse eller spöstraff.

Under bondeupproret höll sig godsägarna i allmänhet gömda i Malmö, medan godsens inspektorer och församlingarnas kyrkoherdar fick ta emot den första stöten från de uppretade bönderna. Sedan upproret kuvats, frigavs kyrkoherde Erichsson och fick återvända till Hyby. Obehagligheterna för kyrkoherden var emellertid inte slut. När Mårten Bengtsson, den ene av de båda drängarna, som protesterade mot den kungliga kungörelsen i Hyby kyrka, skulle avrättas i Dalby 1812, var der kyrkoherde Erichsson, som höll skriftermål med den dödsdömde och utdelade nattvarden. Drängen skall därvid till kyrkoherden ha viskat ”några ord vilka ej äro passande att anföra”, och kyrkoherden skall härefter ha blivit underlig till sinnet av ånger över att han anmält de båda drängarna för Landshövdingeämbetet. Anders Erichsson avled 1831.

Man har spekulerat i om bondeupproret i Klågerup hade kunnat fått ett annat förlopp. Hade kammarherren Nils Trolle, som vistades på Trollenäs när upproret ägde rum, kunnat ingripa då han åtnjöt ett stort förtroende bland de anställda? Den frågan lär vi ej kunna få besvarad. Den tragiska utgången får dock till stor del tillskrivas brännvinnsdrickandet. I nyktert tillstånd hade de upproriska troligen varit mer resonabla. Noterbart är att av de c:a 2.000 personer som samlats vid Torup hade endast c:a 800 följt med till eller inställt sig vid Klågerup!

När kronan via den juridiska rättvisan bestraffat de upproriska följde överhöghetens dom. Man kan inte bortse ifrån att jordbrukets reformering med enskifte och laga skifte för de byar varifrån upprosmakarna hade haft sitt viste drabbades hårdare av skiftesreformerna än övriga byar. Vissa byar sprängdes helt. De upphörde helt enkelt att existera!

Vinninge by enskiftades år 1806 och undergick laga skifte 1843. Hade ursprungligen 20 gårdar varav alla utom nr 15 och 19 blev flyttade från den urspungliga byplatsen vid dessa två skiften.

Byplatsen är fortfarande (1980) igenkänlig på en samling hus kring Vinninge mölla och smedja. Ett hemmansnummer i Vinninge med nr 18 tillhör av gammalt Bara socken och blev vid enskiftet förlagt nordväst om Vinninge by i anslutning till Bara socken. Större delen av Vinninge by lydde fordom under Klågerups gods.

Bara by, som fick sin gamla byplats helt utplånad vid enskiftet år 1814-18, bestod då av 16 nummer. Nr 1 var utsocknes hemman under Klågerup och ägdes av kammarherren Nils Trolle. Nr 2 – 14 var frälsehemman under Torup som ägdes av hovmarskalken G. J. Coyet. Nr 15 var prästgård och nr 16 klockaregård.

Holmeja by enskiftades år 1817 då bestående av 5 frälsehemman under Skabersjö. Holmeja 1 blev sågverk med brädgård.

Värby by enskiftades omkring år 1825. En stor del av byn (300 tunnland) lades under Torups eget bruk och Värby nr 1, 3 och 11-24 blev en ny arrendegård under namnet Spångholmen. På Värby mark anlades en station vid järnvägens tillkomst år 1894. Då Bara härads centralpunkt ansågs komma att växa upp här runt stationsbyggnaden föreslogs att stationen skulle få heta Bara härads station men namnet avkortades till Bara Station. Värby by blev Bara stationssamhälle!

Hyby by består av, sedan byn genomgått laga skifte år 1859, av Prästgården, Klockaregården och några hus och bostäder för hantverkare och arbetsfolk vid gården.