Page 156 - Våra rötter
Huvudmeny:
Geografiskt > Ångermanland
Avesta
I början av 1600-talet var området kring Avestaforsen obebott. Bönderna i trakten hade några lador, skvaltkvarnar, hammarsmedja och kolbodar vid Salomonsån, ett biflöde till älven. Kaplanen Moklinus säger i kyrkans ”Matricula” 1669 att platsen var en öde skogstrakt, sumpig och våt, och att ”älven efter gammal sägen uti urminnes tider skall hava haft sitt pass och framlopp söder om kyrkan, där nu gravarna (kanalerna) äro upkastade.
År 1636 förvärvar Kopparhandels Compagnie av bönderna skattegrunden för den blivande bruksmiljön. Därefter påbörjades bygg-andet av kopparförädlingsverk i Avesta. Initiativtagare var Govert Silentz. Garamaeariet och hammar- smedjorna i kopparverket kommer igång 1638. Lennart Hansson skriver till kammarkollegium den 18 oktober.
”Vid Avesta fors nya bruk går allt lyckligen och väl till, så att över 550 skeppund äro där alleredo gargjorde (renade) för kompaniet, som nu dagelig sändes till Västerås.” Detta är dock en skönmålning. Uppbyggnadsarbetet av det nya bruket hade så stora svårig-heter att Govert Silentz avsattes innan bruket var fördigbyggt. Goverts, som var född 15(62), var då en gammal man (omkring 74 år) och trängdes undan av/överlämnade ansvaret till ståthållaren Peter Mattson Kruse och inspektören Erik Johansson.
År 1642 fick Stora Kopparbergs bergslag överta ledningen och bli ägare till Avesta bruk. Bruket arrenderades ut till Magnus Kock. Under honom utvecklades bruket under 1600-talet till ett av Europas förnämsta kopparverk. Råkopparn, som mest kom från Falun, renades först i gårmakeriet. Därefter fördes det garade (renade) kopparen till stora smidet för att slås ut till kopparplåt. Av plåten tillverkades t.ex. kittlar och tacktäckningsplattor. Taken till många slott och kyrkor i både Sverige och utomlands belades med kopparplåten. Mest berömt är slottet i Versilles.
Ett brukssamhälle på den låglänta planen väster om bruket, mellan älven och den gamla landsvägen Brunnbäck – Hede-mora, växte hastigt fram. Den norra kraftkanalen drogs fram under 1640-talet, ”en stor grav igenom hälleberget av nyo bränd är, genom vilken vattnet till hamrarne föres med en dubbel hålldamm väl försedd, nock en grav igenom holmen, såsom och en bigrav från älven.” 1641 får det vildvuxna samhället stadsrättigeter som ett slags annex till Falun. En s.k. kämnarsrätt tillsätts för att administrera samhällets vidare utveckling: ”Avesta skall med Falu stad participeras av stadsprivilegier och rättigheter.”´
1642 skriver man till landshövdingen och begär lanmätare till Avestafors, som ”die Strassen ordienieren möchten” (måste ordna gator). Redan 1646 talas om revning av en del av Dunder-Jörans gård för att kunna lägga ut den nya planen och i 1653 års man-talslängd finns samhället dokumenterat i bestämda kvarter. I östra delen av området, närmast bruket, uppfördes myntmästare- och inspektorsbostäder vid ett torg. Söder därom anlades en storståtlig stenkyrka vilken stod färdig 1655. Intill kyrkan fanns även gäst-givaregården. En skola inrättades redan 1642! Det första myntverket i Avesta brann ned 1653.
I västra och södra delarna byggde arbetarna vid bruket sina enkla kojor, grå, ofärgade timmerstugor med nävertak, täckta av grova bräder eller torv. Flertalet hus bestod av endast ett rum där hela familjen skulle rymmas. En efter tiden utmärkt bostad kunde en arbetare få för en årsinkomst. Den som behövde större utrymme, byggde flera hus i stället för att föra ihop alla rummen till en större byggnad. Nattstugan, där sådan fanns, var alltid ett annat hus. Ibland var den uppförd över en bod eller ett lider där ovanpå. Stallet och fähuset syntes mestadeles ha inrymts under samma tak. Hemlighuset stod ofta isolerat för sig självt. De flesta husen hade ingen annan färg än den grå, tiden givit dem. Värme fick man från öppna spisar med så väldiga rökgångar att en karl ledigt kunde krypa upp genom dem. Därmed gick all värme förlorad. Så när på utstrålningen i rummet från stockbrasan. Det gick åt mängder med ved till de kalla och dragiga stugorna, Man bäddade med skinnfällar för att hålla värmen. Väggarna vore nakna och man hade inga andra pryd-nadsföremål än de många koppar- och tennkärlen. Möblerna vore väggfasta och obekväma. Sängarna hade krans, pall och förhängen. Köket var samlings- och sovrum för de enklare familjer. Gårdarna grupperades fritt och man kan tänka sig ett myller av små stugor och uthus på små gårdstomter. Man hade ladugårdar och höll kor, grisar och höns. Gatorna var sumpiga och besvärliga.
Folkmängden växte snabbt från de ursprungliga beräknade 175 (73 mantalsskrivna) inbyggarna år 1641, till över 500 år 1650 och nådde kulmen 1655 med över 900 invånare. För sitt arbete i verket fick man ej betalt i kontanter utan ”in natura” från av bruket hållen bod. Den låg i torgets nordöstra hörn vid bruksporten. Iden var att bruksarbetarna skulle ”klara sig” med vad bruksboden kunde tillhandahålla. Enligt 1642 års förordning hade bruksförvaltaren rätt att uppköpa spannmål, smör, ost och fläsk, strömming och salt, saltad och torr fisk jämte blaggarn och vadmal för bruksfolkets behov och tilll att byta med allmogen mot varor, som bruket behövde, såsom järn, ved, kol, hö och halm, m.m.. dock utan att skada städernas handel. Ofta tog arbetarna ut mer varor än vad de förtjänade, vilket genererade en ständigt växande skuld till bruket. Flest är målen vid kämnarsräten där brukets före-ståndare söker sina arbetare för obetalda skulder i bruksboden.
Hantverkare av skilda slag, gästgivare och post samt handlare med icke öppna bodare och torghandlare fanns. Minst 1/3 del av stadens invånare var borgare.
År 1644 präglades på grund av kommarkollegii kontrakt med Markus Kock av den 26 januari världens största plåtmynt – ett 10 daler silvermynt. De var omkring 70 x 30 à 37 centimeter med en dryg centimeter i tjocklek och vägde 19,715 kilo. För en sådan kunde man köpa en förstklassig ko eller en god oxe, ja, till och med en häst. Av tiodalersplåten lär endast tvenne felfria exemplar finnas i behåll i dag (2003).
Brukssamhället med arbetarbostäder, kyrka, bruksherrgård och verksbyggnader förstördes till största delen vid en omfattande brand 1803, med undantag av ett tiotal byggnader i områdets sydvästra hörn, som till exempel Bessemer stugorna. Gamla byn byggdes upp efter den gamla stadsplanen under de närmaste årtiondena och har sedan dess bevarat sinn karaktär. Kyrkan, som uppfördes 1652-1655 med tvåskeppigt långhus och en serie torn, förstördes vid branden och genomgick en omfattande ombyggnad 1851-1853. Då fick byggnaden sin nuvarande medeltidsinspir-erade ytterarkitektur med högt västtorn.
Markus Kock hade på egen bekostnad även anlagt år 1644 ett mynt- och manufakturverk som låg avskilt inom eget plank och upptog en fyrkantig yta vid älvenstranden i Avesta för prägling av kopparmynt.
Stora Kopparberget, som nådde toppnoteringen i sin brytning med över 20.000 skeppund 1650, hade antagit en mer industriell karak-tär. Enligt dagbladet till Thomas Christerssons karta samma år (1650) är berget nu inhägnat och utanför inhängnaden fanns många bodar.
Drottninggruvevinden (K), Johannisgruvevinden (G), Regeringsschaktsvindarna (QQ), Hectorsvinden (T), Mellanrumsschaktsvindar-na (ZZ), Hårdmalmsvinden (9), Takvinden (10), Bondvinden (11), Pumpegropsvindarna (12), Gamla (5) och Nya Kistvinden (6), samt den andra Bondvinden (14). Upptill vid AE en gams över Anders Mattssons gruva, till vänster en hästpump Hectorsschaktet. Längst uppe till höger (OÖ) vattenreservoiren i Skärsgruvan, varifrån driftvattnet i pipstockar (1) ledes till hjulhusen. Uppe till vänster vid (O) hålldamm för södra vattenledningen. (P) Regeringsschaktet, (S) Hetorotsschaktet och (X) Mellanrumsschaktet. I mitten vid (R) ses klockstapeln, ovanför vid (W) Klas Reinichs igenfallna gruva. Intill Bondestöten ses bergsmännens staklödjor, där gruvveden insattes (8) och trappvägen ner till Bondestötens botten (13). Kungliga Biblioteket.
En inventariumförteckning som upprättats 25-27 januari 1669 ger en bild av anläggningarna kring myntverket i Avesta. ”Oppå Åfwestadh Mynt och Manufacturwärk medh alle inom samma planck liggiande byggningar huustompter, ägor, dammar, grafwar, jembwähl hwariehanda wärck medh dess redskap och tillbehör af hwadh nampn dett helst wara kunde och hafwer med sådant efter noga besichtigande och annotation befunnits som föllier.”
Enligt förteckningen är Myntverksområdet avskilt med ett plank som är 206 alnar långt (1 aln = 0.593802 meter) och 80 alnar brett eller 122 meter långt och 47,5 meter brett. Det låg vid älvstranden där den stora kraftkanalen nu går in och öster derom.
12 vattenhjul drev ”wärckene”. En stor damm var anlagd i älven och i själva forsen. Från dammen ledde två rännor vattnet till hjul-en. Vattenmängden reglerades i rännorna med sex dammlockor vardera. Mellan vattenrännorna låg Stoore Myntehuuset som var 77 x 15 alnar stort eller ~46 x 9 meter. Det var en korsvirkesbyggnad, vars grund sades vara lagd i forsen och älvbotten. Det innehöll 1669 bl.a. ett ”dubbel wärck” som drevs av två stora vattenhjul jämte ett ”Snijdwärk” för skärandet av kopparplåten, två stora valsverk för utdrgandes av ”Penningeteenarne”, redskap och instrument, myntstampar med mera, en stor ugn för glödgande av koppar och järn, en mindre ugn för glödgande av tenare, ett mindre vattenverk för ”slätning och jembnande” av tenar, ett tryckverk för uttryckning och valsning av mynt.
Förteckningen räknar upp alla byggnader som finns på området, inklusive vilka wärck som finns i dem samt alla verktyg, redskap och instrument som användes. Häribland nämns den stora myntbyggningen, som 1669 sades vara ”ett hus i två våningar för alle-handa arbeten”.
Mantalslängden för år 1645 redovisar 5 snidverksfolk. En av dessa är vår Johan De Vahl.
Nils Rubenius skriver i sin dagbok från år 1662; ”Men öresplåtarna föres till snidverket att där klippas till tenar och därifrån under välvarna eller trycket att där bättre utplanas och tillika stämplas och så omsider till klippesaxerne ute klippestugan.” De under hamrar-na färdigsmidda myntplåten överfördes till justerkammaren där de i stora, med handkraft drivna bomsaxar sönderklipptes i lämpligs stycken. Den mer än manshöga inrättningen såg ut som en vanlig plåtsax med korta käftar och långa skalmar eller skänklar. Den ena av dessa var fästad i golvet eller i en jordfast stabbe, så att den stod lodrätt. Med en emot väggen eller en annan stabbe ledande lång hävarm eller bom drevo två eller tre karlar den andra skalmen inemot den förra, och därvid klipptes den tjocka kopparplåten, som hölls och inpassades i saxkäften av en annan vid saxen stående man. Med vikten var det synnerligen noga, varför varje plåt vägdes och justerades i en mindre, likaledes upprättstående och med ena skänkeln i en jordfast stabbe fästad sax genom avklippning av en kant eller ett hörn. Varje sådan sax sköttes av två karlar. De justerade plåterna fördes sedan med en skottkärra till stämpelhammaren i den östra delen av det stora skär- och valsverkshuset vid älven.
| A Stora saxen med thes Stabba B Ritjens Stabba C Oklipte plåtar D Utklipte plåtar E Bommen till stora saxen F Jourster saxen med thes Stabba G Jouster vågen och bordet dertill H Taket till Jouster Kammaren I Wägga K Fönstren | L Jousterade plåtar M Jousterplåten som alltid ligger på vågen N Slägge O Handhammare P Yxa Q Skrotkiärror 2 st. R Tråg till skrots utbärande 4-5 st. S Skrothackor 2-3 st. T Twenne karlar som skiuter på bommen U Then 3:die karlens rum |
Under verkets byggande samlades en stor grupp utlänningar, mest tyskar. De vore mästare och satte därför genast sin prägel på samhällslivet. Hit kom öven finnar och en och annan vallon. Några av Sveriges landsändar sände sina förlorade. Soldaterna, som lär ha arbetat med grävning och bränning av kanalerna alltsedan anläggandets början, påverkade av krigståg, var ett annat inslag i folkloret. Under de första årten hörde snatteri av kopparsmulor och stölder grannar emellan till ordningen för dagen. Allt flyttbart var begärligt från sidenband till oxar och gärdesgårdar. De verkliga stölderna i bruket företogs av dess eget eller före detta folk. Tjuvnadsbrott har alltid ansetts mycket nesliga och straffats hårt i vårt land. Stölder i kronans bruk hörde till de svåraste försynder-na och straffades därefter.
”Eftersom Adam tillstod tjuvnaden och han en övermaga var, som intet hade att böta med, fälldes han att löpa gatlopp och bliva dubbelt hårdare hudstruken, än han tillförene haver varit för sitt tjuveri, och förvisas härifrån staden.” Hem och föräldrar måste han lämna efter gatloppet för 30 stycken poletter, Några av faderns kamrater med hustrur ömkade sig över Adam, som ännu ej nått femton år, och ”efter han var en garmakares barn”, behöllo de honom kvar en enda dag för att utrusta honom för färden ut i det okända. För sin olagliga människovänlighet drogos de inför rätten och dömdes att böta tre mark silvermynt vardera.
Någon antagonism mellan arbetare och borgare eller mellan stadens innevånare och lantbefolkningen märkes ej i domböckerna. Tvärtom tycks de ha trivts bra samman som supbröder, vilket ej kan sägas om finnar och svenskar. De tyskar som Silentz fört med sig från Säter, försvenskades så hastigt, att intet annat utmärkte dem som främlingar än en och annan sådan hänvisning som”tyska hustrun”, vilket binamn antagligen kommit därav, att det fanns blott en tyskfödd hustru! Av vallonerna, som ansågs sig hålla avskil-da från svenskarna, bebehållandes sitt språk och seder och ogärna blandade sig med andra, fanns det så få av i Avesta att de ej kunnde bilda någon separat grupp!
Kopparpriserna sjönk kraftigt mot mitten av 1600-talet när kopparproduktionen vid Falu gruva blev högre än någonsin förut eller senare. Ett ankare komunionvin kostade 1655, 30 daler kopparmynt, 1660 30-45 dr kmt, 1660-681 60-90 dr kmt. Den enskildes köpkraft minskades kraftigt då lönerna låg i det närmaste stilla.
1687 fråntas Avestafors sina stadsprivilegier och läggs under kronan då Västerås klagar över uteblivna inkomster från kopparn och Hedemora för att Avesta borgarna köper upp varor producerade av traktens bönder.
Avestaborgarna blir ”bortvisade och förständigade att söka sin hemvist och utkomst på annan ort.” Ingen fri handel till-åts mer än för öl- bröd- och brännvinsförsäljning. Endast bruksboden står till buds för bruksfolket där varje arbetare har sin motbok. Inga andra än brukets folk får bo i samhället vilket har gällt allt intill vår tid.
Bruksledningen (Markus Kock) hade, innan Avesta kyrka kom till, förmått domkapitlet att beordra prästerna i Grytnäs att ibland hålla en enkel Gudstjänst utan mässa och nattvardsfirande först i en ligen stuga i själva samhället och sedan i ett litet kapell inne i bruket som invigdes den 28 november 1647. Avestaborna slapp så om söndagarna färdas den besvärliga kyrkovägen till Grytnäs som var mäkta farlig för älvövergångens skull.
I kapellet skulle nu herr Ericus Matthiae Schedviensis predika på apostladagarna och att läsa för Avestas barn. Enligt kontraktet från 1643 skulle ”var och en som så stort barn haver, att det kan gå i skola, det vare sig pojke eller pigebarn, skulle necessario sättat till disciplin och i skolan och preceptor för sitt omak giva om året ne veckokost och en riksdaler. Men de, som inga barn hade, skulle till hans uppehälle kontribuera en riksdaler för den tjänst han gör på apostladagarna med predikande vid Avestafors.
Några av församlingsborna ogillade och till och med förtalade läsandet för onyttigt och påtvunget varför Ericus besvärade sig vid rätten den 23 november 1844 ”att några icke allenast det intet vilja fullgöra utan och understår sig att illudera och begabba och visa honom av med snöpeliga ord, då han besöker dom om kost eller annat. Och emeden som året då omgånget var, begärde han antingen vid ordningen måtte handhavas och bliva med samtycke komma därifrån.
Rättens resolution belv: ”Oppå detta hans besvär vart honom till svar givit, att han skulle göra sitt flit med barnen, och då lägenhet förefaller, skulle hans kontrakt företagas och de beswär, han hade, bliva examinerade och rättade, då myntmästaren och Daniel Kock hava lägenhet att där övervara, och vart honom därhos lovat med Kockarnas samrådan att tillse, i vad måtto hjans kondition meliorerars kunde, skull det intet förgätas
Frågan kom upp på nytt i rätten den 4 september 1648 då prästerskapet klagat, att det var svårt att få ut lönen av bruksfolket.
”Och emedan det gemene folket besvarade sig, att de icke förmådde giva skolmästaren 2 riksdaler, som förr beslutat var, om året för vart barn, han informerar, och fördenskull nödgas taga barnen utur skolan, varför efter sakens betänkande på deras begäran om förmedling vart avsagt, att ½ riskdaler skulle eftergivas, och för vart barn, som herr Erik informerar, skall han hava fordra 1 ½ riksdaler eller 6 daler kopparmynt, Samma penningar skola bliva honom betalda på två terminer, hälften om jul och andra delen om midsommar.”
Av det husfolk och de familjer, som inga barn hava i skolan, vart avsagt, att de skulle giva till herr Erik för hans arbete med predik-ande på apostladagarna ½ riksdaler om året, men en dräng eller löskarl giver 1 daler kopparmynt. Oppbörds-män till samma pen-ningar tillförordnades Jöns Larsson och Per Nilsson.
Om när året skulle begynna, vart avsagt, att det skulle bliva därvid, som förr i denna sak var slutit, nämligen Simonis Judae tid (den 28 oktober), de herr Erik först kom till tjänsten.
Vart och avsagt, att ingen skulle hava makt taga sina barn utur skolan, förrän ett halvt år förbi är åtminstone och där han för sär-deles orsaker sådant måste göra, skall fäderna vara förpliktade en månads dag tillförene giva skolmästaren därom till känna och barnet uttaga med kyrkoherdens samtycke, med föregångne examine och förhör, vad barnet på den tiden haver lärt, och betalas för halva eller hela årstiden, som de hava varit i skolan till.
Den, annorlunda gör, vare fallen till böter efter förr upprättat kontrakt, daterat Avesta den 25 januari 1646, som då uti hela men-inghetens närvarelse gjort och stadgat var i denna handel.”
Bakom dessa regler stod den kloke och kraftfulle justitiaren Erik Erlandsson, som gav uppslag till och styrde om allt, som borde gö-ras och gjordes i Avesta samhället. Skolan kom att bestå i 21 år utan ringaste bidrag från andra än föräldrarna genom den breda ekonomiska grunden och uttaxering efter bärkraft av hela menigheten. Här fanns ej någon större mängd valloner, som behövde sammansluta sig om en egen skola för att få sin religiösa åskådning rent inplanterad i sina barns sinnen, som var för handen vid många andra bruk, ingen adlig meccenat, av vilkens familj skolan blev beroende, och ingen drivande prästman, genom vilken skolan gjordes till en kyrkans angelägenhet. Om stor människokännedom och förutseende vittnar åtgärden att göra skolgången obligatorisk med plikt för de försumliga.
Skolåret började således den 28 oktober och pågick till Julhögtiden som var ledig tid med 20 dagar, påsklovet hade 8 dagars ledig-het och Johannes döpare 4 veckor samt 8 dagar under Michaelis. Skoldagen började klockan 7 på morgonen och pågick till kl. 11.00 och under eftermiddagen från 13.00 till 16.00. Det vill säga 7 timmar. Alt enligt den skol-ordning som antogs för Avseta skola den 9 april 1660.
Ericus barns skola hade tre klasser. Första klassens kurs var blott bokstavskänning, stavning och läsning av abc-boken innan och utan. I den andra klassen lästes katekes med förklaringar samt andra böcker som bibel och psalmbok. Dessutom skulle barnen lära känna predikotexterna och almanackan, börja att skriva brev och läsa brev samt räkna något litet. I Tredje kalssen ”sitta de, som till det latinska språket tänka.” Man läste visserligen kristendom i tredje klassen men det skedde nu på latin i katekesen. Salomons ordspråk och Laurelli ”Synopsis”. (Trons artiklar). Som ett resultat av undervisningen kunde en stor del av barnen sina Christen-domsstycken, och dessutom vackert skriva och räkna.
