Page 36 - Våra rötter

Svedala ligger mitt i det sydvästskånska backlandskapet som skiljer sig starkt mot Söderslätt och Lundaslätten. Slätterna är plana och uppodlade. Backlandskapet har oregelbundet utströdda kullar och höjdsträckningar, talrika sjöar och skogar. Landsvägen mellan Malmö och Ystad går i gränsen mellan backlandskapet och Söderslätt. I nordost ligger Romelsåsens urbergshorst som gräns.

Minst tre nedisningar med mellanliggande varmare och isfria perioder har format landskapet. Geologer menar att isströmmarna har fört med sig och avsatt sten, grus, sand och lera. När isen avsmält har den legat kvar som öar och tryckt ned och ut jordmassorna som har rest sig mellan isöarna. De lågt liggande fuktiga markerna med stor gräsproduktion var goda marker för djurfoder.

Herremännen etablerade sig gärna i backlandskapets obebygda utmarker. Åkerbruket hade mindre eller ringa betydelse för Herremännen som dels slapp skatt mot att de ställde upp med vapen, hästar och manskap till hären dels ägnade sig åt oxuppfödning som krävde fuktig gräsmark för betning. Skogen inhägnades och brukades för ollonbete och jakt. I bokskogen inackorderades böndernas ollonsvin för ollonbete. Skogens värde bestämdes av hur många ollonsvin den kunde föda och ej av virkesmängd.

Bönderna sökte sig till slättlandskapet där förutsätttningar för tillgång till vinter och sommarfoder var goda. Man la gärna sina bostäder i sluttningar mot större sänkor med fuktiga marker. På söderslätt blev byarna så många att byarnas inägor efterhand kom att gränsa till varandra. Man indelade innägorna i tre vångar, varav en låg i träda vart tredje år och då användes för bete där alla byinnevånares djur betade tilsammans. By och Sockennamnet Bara är bildat av bar, i dativ singularis bare betyder ”det bara, den bara eller skoglösa marken”. Fordom var Bara by omgiven av tre skogsbärande marker, i söder Tolrups skogar, i öster en skog mellan Bara och Vinninge byar och i norr på nuvarande Ängagården och Traneberga ägor.

Landskapet kom således att avgöra var Herrgårdar och var byarna anlades.

I byarna, med rötter djupt ned i folkvandringens- och vikingatid, låg böndernas gårdar i en rundel kring en bygata eller i rad utmed denna. Vid kristendomens införande på 1100-talet förenade sig vanligen flera byar om att bygga en kyrka och underhålla en präst. Kyrkan uppfördes ofta i traktens mest betydande by, ett gammalt kultställe eller bygdens centrum. De byar som ”sökte sig” till samma kyrka utgjorde tillsammans en socken. Kyrkbyn gav namn till socknen.

Treskiftesbruket eller vångavänning tillgick så att två av vångarna besåddes årligen med säd, råg och korn medan den tredje vången låg i träda eller vila. Havre var det sädeslag som krävde minst gödsling och som därför såddes i den från byn längst bort belägna jorde, som ej blev lika omsorgsfullt bearbetad som de centralare delarna av åkermarken. Närmast gården låg toften, där lin, humle, bönor och ärtor odlades samt kålhagen med kål och rotfrukter. I byns utkanter låg ängavången och fäladen med jord som ej var lämplig som åker eller äng. Den användes gemensamt som betesmark.

En förutsättning för åkerbruket var ett betydande antal dragare, oxar och hästar. I regel krävdes tre à fyra par dragare för plogen.

I slutet av 1700-talet skriver J.F.Swanander om lanthushållningen: ”Bönderna brukar sin jord på kanske ett mindre gott sätt. Han följer envist sina förfäders vanor. Hans fält är indelade i tre vångar, af hvilka en hvart tredje år ligger i träda. Korn sås först. Därtil uppkör han trädesvången om efterhösten, tvärar den om våren och nedplöjer kornet. Till råg upplöjes kornstubben en gång. Äfven så till havre.

Aldrig uppstiger hos bonden någon tanke att uppodla sina ängar, hvarföre och höväxten nästan öfverallt är kanska klen. Dragarne måste födas med halm och bli naturligen svagare. Detta torde äfven till någon del vara orsaken, hvarföre de bruka så många dragare. På en gräslupen mark sätta de hela fem par.

En upplänning skrattar, när han ser detta. Men jag försäkrar, att den bonde, som på sin åker går med tvenne så mångfaldigt förepända plogar, skrattar väl mer tillbaka åt upplänningens enda häst. Bönderna täfla annars uti den hedern att ha mest dragare för plogen. En nämndeman vid sina fem par går i sina tankar lika stor och uppsvullen, som den Herreman där förbireser i sin sexbespända vagn och beskrattar honom.

Denna bondens högfärd har en stor nytta med sig. Därigenom uppföder han en mängd fäkreatur och hästar. Man får väl medgifva att hans hästar göra mindre gagn, men de hafva blivit honom som en slags nödvändighet, då en stor del äro Herrskapsbönder, skola således göra många äcklor (körslor), och kunna ej köra med fäkreatur i de djupa vägarna. De säljas annars på marknaderna i Lund och i Malmö. En hop till husar-hästar, ja äfven till ryttare-hästar. Fäkreaturen slaktas mäst och förtäras. De öfriga säljas till Herrskapsstuterierna, hvilka feta och skicka dem till Stockholm och Göteborg. Af Gjäss, Höns, Änder, Får, Svin har Allmogen mer än tillräckeligt förråd.

När barnen ärvde/tog över efter föräldrarna delades marken upp i olika kvaliteter. Varje kvalitet delades sedan mellan arvtagarna. Med tiden blev marken så sönderstyckad att man ej kunde bruka den utan att samordna bruket med övriga delägare. Byns bönder fick bilda byalag.

Man upprättade byordningar som innehöll detaljerade föreskrifter om byamännens plikter i förhållande till varandra och regler för hur arbetet på åker och äng skulle bedrivas. Byalagets åldermann, förvarade byordningen, kassabok och byns handlingar som kartor med mera i en byakista. När åldermannen ville sammankalla byamännen blåste han i en lur på bygatan. Dessutom ålog åldermannen att förlika ovänner och stridande parter. På byastämman togs beslut om byns gemensamma angelägenheter, tider för sådd och skörd, upplåtande av mark för bete, underhåll av vägar, stängsling med mera. Åldermanssysslan innehades ett år i sänder och gick om på byarnas bönder. Turordningen följde ofta gårdarnas läge i byn eller de hemmansnummer som sattes i slutet av 1600-talet, sedan Skåne blivit Svenskt.

Vid bytet av ålderman hölls ett gille, som kunde vara i två till tre dagar, först hos den avgående sedan hos den tillträdande åldermannen. På dessa gillen serverades mest stekt gås och riskgrynsgröt, soppa med klimp, pepparrotskött, bruna bönor, sylta och rödbetor. Vid gillet gjordes byns räkenskaper upp, arrendeavgifter och böter mot brott mot byordningen betalades till åldermannen. Andra bystämmor hölls under året, för att t.ex. besiktiga eldstäder, inhägnader med mera, som avslutades med öldrickning.

Prosten Niclas Olof Lönqvist berättelser om livet i byarna i helg och söcken under 1700-talet. Där rådde en sträng arbetsfördelning mellan könen. Mankönet arbetar utom och qwinkönet inom huset. Arbetet påbörjades om somrarna före eller senast vid solens uppgång och lycktades ej förrän efter solnedgången. Om wintertiden står qwinkönet upp kl. 4 à 5 om morgonen, lägger i kakelugnen, sätter sig till spånråcken (spinnrocken), drängarna gå vid samma tid till sitt tröske på logan samt skjöta häst- och fäkreaturen; om aftonen tröskas intet wid ljus, utan tå har mankönet annat för händerna till kl. 6 à 7, tå qwälsmat ätes; sedan lägger det sig, när creaturen först fått nattfoder, men qwinkönet blifwer wid spånråcken långt ut på aftnarna. På de mindre gårdarna hade bonden vanligen som hjälp en fullvuxen dräng, heldräng eller ”helkar”, en gosse 14 à 16 år, kallad ”stöding”, en stor piga och en flicka 10 á 14 år, kallad ”grebba”. De större gårdarna hade dessutom en mindre dräng 16 à 20 år, kallad ”halkar”, och ytterliggare en gosse och en piga. Tjenstefolkets löner bestå mest i sådane saker, som deras egna händer opparbeta. En piga får i lön 8 alnar blågarn, 5 alnar lärft och 9 alnar ofärgad valmar samt ett par skor eller tofflor, en mark ull och fyra daler i penningar. En heldräng får ett par skor eller stövlar, ett par strumpor och vantar, en lärfts och en blågarns skjorta. 3 till 4 skeppor råg sådda, 4 till 5 skeppor korn och en tunna hafre. Då årsväxten blir lyckelig och såden något stiger, är det ej rart, att denne så kallade ehldrängen för sin lön till 50 Rd. och deröfver. Det synes således nog obilligt att qwinkönet, som här i häradet delar nästan alla karlarnas hårda arbeten, får så litet för sitt släp.

En hustrus snällhet mätes efter antalet af de vackra sängtäcken, dynor och åkdynor, som hon tillverkar. Då barnen tillväxa, måste de antingen hemma tjena för den vanliga lönen, eller gifva sig ut till främmande. De äro således aldrig föräldrarna till börda – och har man anmärkt – att en sjelfrådande bonde med många barn alltid är rik.

Dessutom hade bönderna vid sidan av det egna jordbruket skyldighet att göra arbeten vid Herrgårdarna – det så kallade hoveriet som ofta sammanföll i tiden med det egna. Herrgårdens åker skulle skördas samtidigt som den egna åkern!

Den långa och tunga arbetsdagen krävde flera måltider, enligt J.F.Swanader;

1 En sup och bröd, ost och bröd, eller en smörgås till morgonbit

2 Dafre, sill, dricka och bröd till frukost

3 Kokt mat af kål, ärtor, soppa, välling med sofvel, fläsk, kött, fisk o.s.v till middag.

4 Gåseister, fittamatar, smörgåsar, pannekakor, ägg o.s.v med en sup till medafton.

5 Gröt och mjölk eller dricka och bröd till aftonen

6 Dafre (dagvard) under slotter, mejning och torfskäring.

Välkomna avbrott i den grå vardagsrytmen var årets högtider, jul, påsk, pingst och midsommar som firades traditionsenligt med mat och dryck utöver det vanliga, lekar och glada upptåg samt famljehögtider som bröllop och barndop.

Livet gick sin traditionella gång i byarna men vid mitten av 1700-talet började intresset för förbättringar av jorbrukets avkastning tilllta. De sönderdelade ägorna hindrade svårligen ett rationellt jordbruk. Jakob Faggot, överdirektör för lantmäterikontoret, utfärdade en kunglig resolution om storskifte, som innebar, att varje gård fick större, sammanhäng-ande ägolotter på högst nio ställen. I praktiken blev det oftast flera. Sammanslagningen av tegarna till större enheter underlättade och öppnade för större individualism i bruket av markerna. Bebyggelsen berördes inte av resulotionen utan gårdarna blev kvar i byn. Storskftesförordningen var ej tvingande utan pekade snarare på en möjlighet till ett rationell-are jordbruk. Storskiften genomfördes i flera byar under slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Rutger Maclean på Svaneholm och Tage Thott på Skabersjö gick steget fullt ut genom att i partiella enskiften totalt avskaffa ägosplittringen på sina egendommar. Brukaren fick en enda sammanslagen åker.

Överdirektören för lantmäteriet Eric af Wetterstedt föreslog och gjorde en resa i Skåne för att bilda sig en uppfattning om enskiftets fördelar. Han förordade enskiftet med motiveringen att den bördiga jorden i Skåne bar en mager gröda och i stor utsträckning var vanhävdad orsakad av de sammanträngda bylagen och den olämpliga jordindelningen. Med en mer ändamålsenligt jorddelning skulle en bättre avkastning nås. Berättelsen ledde till ett förslag om en enskiftesför-ordning. Den 31 mars 1803 utfärdaded Gustaf IV Adolf ”Kungl. Majt:s Nådiga Förordning angående Ägors fördelande i Enskiften och utflyttning ifrån större Byalag i Hertigdömet Skåne” som i motsats till resolutionen om storskifte var en tvångsförordning.

Med enskiftesförordningen av år 1803 avskaffades ägosplittringen helt och en ny epok inleddes i det Skånska jordbruk-ets historia. Vid enskiftet sprängdes de gamla byhemmanen och gårdarna flyttades ut i markerna där de fick sina ägor samlade på ett enda ställe. Gårdarnas samlade ägor fick kvadratiska eller retangulär form. De gårdar, som var nybyggda och i gott stånd och hade betydande trädgårdar eller andra nyttiga anläggningar, kunde dock få stanna kvar i byhemma-net. De utflyttade bönderna erhöll statligt utflyttningsbidrag, som beräknades efter antalet tunnland. Bidragen var otill-räckliga och betalades sent ut. Bönderna som flyttade, utsattes för stora ekonomiska påfrestningar. Nybyggnad, nyod-ling, dikning, inhägnader och anläggandet av vägar drog stora kostnader och krävde stor arbetsinsatts.

Landskapsbilden förändrades från koncentrerade bybebyggelser med hopgyttrade gårdar och hus till en spridd bebyggelse. Enskiftet förändrade livsföringen. Byhemmet som varit en sluten och enhetlig värld, där livet levdes enligt byordningens föreskrifter och sedvänjor under de äldste i byns auktoriets utövning, slets sönder.

De utflyttade fick en mer oberoende ställning i förhållande till varandra. Livet blev ganska isolerat och den trygghetskänsla och rotfasthet som livet i bygemenskapen skänkt uppluckrades. Mycket av gammal tradition och gemenskap gick förlorat. Men via bland annat hembygsrörelser har man sökt bevara och ta till vara äldre traditioner. Enskiftet torde vara den mest revolutionerande reform som någonsin genomförts i Skåne!

De flesta byarna i Bara, Bjärshög, Hyby och Skabersjö lades i enskifte 1803-1830.

Bara by, som enskiftades 1814, sprängdes helt. Nr 1 som var ett utsocknes hemman under Klågerup och ägdes av kammarherre Nils Trolle var helt ”utan plantering” enligt lantmätarens protokoll.

Nr 2 – 14 var frälsehemman under Torup och ägdes av hovmarskalken G. J. Coyet beskrevs som någorlunda väl byggde men hafva ingen plantering. Nr 15 var prästgård med en vacker trädgård och nr 16 klockaregård utan plantering. De utflyttade bönderna fick en respittid på sex år, under vilken tid de ägde rätt att ligga kvar i byn och ”därmed begagna sina Hustomter och Kålhagar”. Till utflyttningshjälp fick de 1 Rd banco per tunnland av Kungl. Maj:t-

Genom giftermål övergick Torup mot slutet av 1500-talet från Ulfstandska släkten till Grubbe. Sigvard Grubbe, läns-herre på Malmöhus slott och personlig vän till Christian IV, var en av samtidens lärdaste adelsmän. Han hade studerat i Tyskland, Italien och i Spanien. Skrev dagbok på latin som ger intressanta glimtar ur en adelsmans liv på 1600-talet och lämnar värdefulla bidrag till Danmark och Nordens historia. Lät restaurera Torups slott omkring 1630 då slottet fick i huvudsak det utseende det har i dag. Han lät sätta upp flera minnestavlor. En lyder;

”Då detta gods överlämnats åt efterkommande släkten av förfäder, som haft blott en enda omsorg, nämligen den att vilja gagna de sina, är det tillbörligt, att vi med samma iver söka bevara vad vi fått mottaga och så gagna oss själva och de våra. Jag har gjort vad jag kunnat. De gamla byggnaderna har jag med omsorg iståndsatt. Jag har också uppfört nya byggnader och torn, och allt, som dessutom synes värt att taga i beaktande, har av mig blivit ordnat med omsorgsfull flit, och I mina efterkommande, vilka I än månde bliva, söken bevara vad I haven fått. Det är bättre än att vilja skapa nytt. Leven, I efterkommande, i endräktigt sinne, i brödrakärlek och såsom I bäst kunnen; älsken Gud. Till tacksam hågkomst av mina förfäder, åt efterkommande och eftervärlden, om någon bliver. Sigvard Grubbe gjorde detta år 1632.”

Han uppförde ekonomibyggnader, oxstall, lada och loge samt anlade en trädgård. År 1609 köpte han sexhundra fruktträd som han planterade i Torups slottsträdgård. Christian IV och Kirsten Munk gästade ofta Sigvard Grubbe på Torup. Vid ett tillfälle beordrade kungen sina soldater att gräva en sjö runt Torups slott. Vindbryggor uppfördes och i slottets övervåning placerades kanoner, som skulle fördriva anfallande fiender. De kungliga gästerna ha haft sitt sovgemak i ett valv med det kungliga monogrammet C 4 och årtalet 1635. Grubbe skänkte 1000 dalern till Lunds skola 1625.

Efter Sigvard Grubbes död 1636 övergick Torup till Jochum Beck till Gladsax, gift med Sigvard Grubbes dotter Else, död i barnsäng 1631. Deras dotter Hilleborg avled endast 15 år gammal 1645. Efter felspekulationer i Andrarums alunbruk kom Jochum Beck på obestånd och tvingades sälja Torup 1647 till greve Corfitz Ulfeldt, gift med Leonora Christina, dotter till Christian IV och Kirsten Munk.

Ulfeldt tillhörde en av Danmarks förnämsta adelssläkter, och som kungens svärson upphöjdes han snart till riksråd, ståthållare i Köpenhamn coh rikshovmästare. Efter Christian IV:s död anklagades Ulfeldt för förskingring av statens medel. Han flydde från Danmark och gick i Svensk tjänst. Deltog i en rad stämplingar mot Danmark. Var en drivfjäder i Karl X Gustafs krig mot Danmark. Efter Roskildefreden fick han tillbaks sina skånska gods. Ulfeldt kom i onåd hos Karl X Gustaf och dömdes till döden när att han inledde stämplingar mot Sverige. Han lyckades fly med sin hustru till Danmark, där de snart fängslades. Efter att ha fråndömts alla rättigheter frigavs de och lämnade Danmark. Ulfeldt fortsatte sitt intrigspel mot Danmark och dömdes till döden i sin frånvaro. Därefter förde han ett kringirrande liv i Europa. Avled hastigt i en båt på Rhen 1664. Änkan Leonora Christina beskylldes för att vara delaktig i makens intriger och sattes åter i fängelse. Hon fick tillbringa tjugotvå år bakom galler och satt bland annat i det Blå tornet i Köpenhamn. Där skrev hon boken ”Jammersminde” en gripande skildring om sin långa fångenskap, ett av den danska 1600-tals litteraturens främsta verk. Hon fick efter fängelsetidens slut 1685 en fristad i Maribo kloster på Lollan, där hon avled 1698.

Corfitz Ulfeldts gods i Skåne, Bosjökloster, Gladsax och Torup, konfiskerades och indrogs 1660 till svenska kronan. Det sattes som pant dels för lån till svenska fältherrar, först till greve Kristofer Karl von Schlippenbbach och sedna till greve Hans Christpher von Köningsmark, Prags erövrare och dels som löneförmån åt de skånska generalguvenörerna.

Leonora Christina ingav en supplik 1693 till Karl XI med anhållan om att återfå de skånska godsen. Torup återlämnades 1735 efter en lång process till Corfitz Ulfeldts och Leonora Christinas dotterson Joakim Beck-Friis. Slottet hade då länge stått obebott och förfallit. År 1737 uppförde han mellan slottet och ladugården den så kallade mellangården med porttorn och två flyglar åt söder och en åt norr, i folkmålet kallat ”mellomgår” som han bodde i medan slottet sattes i stånd. ”Åhr 1737 är jag af Öfwerste Lieutenanten wälborne Herr Joakim Beck-Fris bygd och bekostad med twå tusende niohundrade dahler silfwermynt contant af egna medel”. Även ladugården norr om slottet sattes nu i stånd. ”Jag är bygd och bekostad åhr 1740 med twå tusende fyra hundrade dahler silfwermyntt af wälborne Herr Öfverste Lieutenant Beck-Fris”.

Friherre Hack Stiernblad gift med Joakim Beck-Friis enda dotter Maria Sophia Beck-Friis övertog 1741 Torup. De lät restaurera Torup år 1748. Det var under deras tid den tragiska drunkningsolyckan hände. Söndagen den 21 maj 1775 drunknade i slottsjön vid Torup fyra unga medlemmar av Skåneadeln.

Kornetten Fredrik Trolle, som låg med Södra Skånska regementet vid Övedskloster, gjorde därifrån ett kort permission-sbesök på Klågerup hos föräldrarna, kammarherre Arvid Trolle och hans maka Magdalena Harmes. Kornetten deltog på Söndagen tillsammans med sin moder och sina systrar i högmässan i Hyby kyrka. De blev rörda till tårar när kyrkoher-den prosten Swanander efter predikan höll ett kort tal över en man, som dött ifrån flera små barn, till texten ur Ruths bok: ”Jag haver låtit eder fara med gråt, men Herren skall giva mig eder igen med glädje evinnerliga”. Efter högmässan lät kornetten övertala sig att först följa med familjen på middag hos Stiernblads på Torup innan han återvände till regementslägret.

Efter middagen på Torup lockades gästerna ut i det vacka vädret och roade sig i det gröna. Kornetten upptäcke en ek-stock i slottsjön och föreslog en liten sjötur. Han steg dristigt ned i ekstocken tillsammans med sin syster Brita Sophia Trolle och mostern, mademoiselle Margareta Fredrika Harmens. Då den yngre systern Augusta Trolle inte ville göra sällskap, lyfte kornetten resolut ner henne i ekstocken, som blev så överlastad, att damernas manschetter släpade på vattnet.

”De voro ej komna mer än 50 alnar ifrån landet, förrän bakstammen, varest de sutto, begynte sjunka och kornetten, som förskräcktes av damernas skrik, lämnade framstäven, varest han stod och rodde, för att giva de förskräckta systrarna handen. Men just detta fullkomnade olyckan, ty båten kastades därigenom baklänges över ända, och alla fyra föllo i vattnet. Vid deras därvid givna anskri samlade sig alla i trädgården befintliga herrskaper och betjänter till stranden. Åsynen var faslig, ty de olyckliga strävade mot döden, och systrarna sträckte sin armar mot brodern, som anropade hjälp av de närvarande, vilka alla voro lika så bestörta som rådlösa. Några raska drängar kastade sig väl i en tillstädes varande gisten ekstock, men hade själva nära fått med livet umgälla sin hjälpsamhet. Lika fåfängt försökte man att i ett stort kar undsätta de nödställda, vilka ömkligen omkommo i åsynen av nästan 100 personer och i så litet vatten, att de knappast voro därav skylda, då det övriga djupet uppfylldes av dy. Det fastligaste var, att modern blev åskådare till detta olycksfall, och der underligaste, att hon ej förgicks av förskräckelse.”

Först sedan man med linne tätat den gistna ekstocken, som drängarna förgäves sökt komma till undsättning med, lycka-des man dra upp de fyra omkomna, den adertonårige kornetten Fredrik Trolle, hans båda systrar Brita Sophia Trolle och Augusta Trolle, sjutton respektive femton år, och mostern Margareta Fredrika Harmens, trettiosex år. Tillkallade läkare kunde ingenting göra.

”Aldrig har jag hört en så allmän förskräckelse, som denna händelse utbredde i hela landet. Höga och låga begräto de olyckligas öde och beklagade de lidandes sorg med ett verkligt deltagande. Den närvarande pastorn, som genom Guds försyn kort förut berett dem till döden, var själv tröstlös och kunde så mycket mindre hugsvala den olycklige modern och mormodern samt de kvidande syskonen, yngre och äldre. Man såg ett vördigt ålderspar, själva av sorg betaget, bjuda till att trösta sina olyckliga gäster. Den lika så hurtiga som förståndiga landshövdingskan Thott saknade all sin vältalighet, alla behövde tröst, där ingen var till finnandes.”

För fadern Arvid Trolle blev olyckan ett hårt slag.

”Den om olyckan okunnige fadern anländer. Pastorn samlade nu sina sinnen för att med alla nödig versamhet förkunna honom detta Jobsbud. På en häftig fråga ”var äro mina barn?” svarades: ”de äro sjuka av en häftig kolik”, och då han begärde få se dem, men detta, i anseende till deras svaghet, nekades honom, frågade han åter, om ”de voro in agone mortis” dödskamp). Men då prästens tårar och allas bestörtning förrådde olyckan, föll han uti all den förtvivlan, som kunde verkas av hans svaga sinnesförfattning, han rev sönder sina kläder och vältrade sitt gråa huvud uti stoftet med de ömkligaste rop efter Sophia och sin svägerska, vilka han mest älskade. Ingen dödlig kunde utan tårar avhöra allt detta, och hela landet försattes uti en verklig desolation”, slutar J.C. Barfod berättelsen i Märkvärdigheter rörande den skånska adeln.

De fyra bisattes följande torsdag i Hyby kyrka, men begravningen skedde först den 8 augusti ”med all den sorgeståt, som familjens förmögenhet tillstadde.”

Sedan Hack Stiernblad avlidit övergick Torup 1783 till sonen, överstelöjtnanten Axel Stiernblad. Tre år senare förvär-vade han Hyby och fortsatte med nybyggnaden av ladugårdarna samt lär uppföra tre längor i gråsten, en i öster med en inskriftsplatta med texten ”Bygd 1789 af Öfwerste=L: och Riddaren Baron Axel Stiernblad för 1470 Riksdaler specie. Bondens tårar utkräfwa här ingen lön”, en i norr med inskriften ”Bygd af Axel Stiernblad 1793” och en i väster med inskriften ”Bygd 1800 af Axel Stiernblad”.

Efter bondeupproret på Klågerup trivdes Axel Stiernblad ej längre i trakten utan flydde till Danmark. 1812 sålde Stiernblad Torup till hovmarskalken, friherre Gustaf Julius Coyet. Samma år sålde Stiernblad även Hyby.

Med Gustaf Julius Coyet inledde Torup sin epok som förlustelseställe och fritidsområde för malmöborna. Coyet upplät gärna sina skogar åt stadsborna, och han anlade också en dansbana i skogen. Torup var i släkten Coyets ägo ända fram till 1970 då Malmö stad genom köp förvärvade det anrika godset.

Genom freden i Roskilde 1658 överfördes det danska kronogodset Hyby till den svenska kronan, som förvandlade Hyby till kungsladugård. 1600-tals byggnaden utdömdes vid en syn 1737 och i dess ställe uppfördes 1761 ett nytt corps de logis av sten, 41 alnar långt och 16 alnar brett. Det nya boningshuset hade en ”Sten Karnise och Front Espis”. Det vill säga; ett listverk av sten och ett gavelprytt parti ovanför taklisten på byggnadens mitt, samt mansardtak av tegel. Utvändigt var byggnaden gulrappad med vita knutar. 1765 fanns dessutom en ladugård, som bestod av fyra korsvirkes-längor. Hyby kungsladugård var utarrenderad av kronan fram till 1786, då den genom köp förvärvades av överstelöjt-nanten, friherre Axel Stiernblad, son till friherre Hack Stiernblad på Torup som var den siste arrendatorn av Hyby kungsladugård. Axel Stiernblad, som var ogift, sålde 1812 Hyby till sin broders svåger, friherre Voldemar Vilhelm Wrangel von Brehmer.

Liksom Torup fungerade Hyby redan på 1800-talets början som förlustelseställe och fritidsområde för stadsbor från Malmö och Lund och till och med från Köpenhamn.

Enligt traditionen har Klågerup ursprungligen legat på en backe i grannskapet, kallad kyssebjersholmen. Vid 1400-talets början ägdes Klågerup av Peder Spoldener, som dömdes från liv och gods, och hans efterlevande ålades att bryta ned hans borg. Måhända härör byggnadslämningar av gångar och tegelstenar på Kirsebersbacken man kunde iaktaga på 1700-talet.

På 1640-talet förvärvades Klågerup av Malte Juul till Maltesholm och övergick till hans dotter Else Maltesdotter Juul, gift med Otte Lindenov till Borgeby. Han kunde inte finna sig i att Skåne blev svenskt, så han avvecklade sina skånska gods och flyttade till Själand efter Roskildefreden, där han avled 1697. Klågerup tillföll 1681 dottern Anne Sofie Lindenov, gift med hovkanslern Wilhelm Julius Coyet. I sin 1700-talsbeskrivning återger J.F. Swanander traditionen att Wilhelm Julius Coyet varit tämligen egensinnig och besvärlig, men att hustrun tåligt burit sitt öde och varit utrustad med mer än en mans styrka. Hon var mycket god mot fattiga och medellösa. Då hon en gång fick tillstånd av maken att åt de fattiga, som levde på allmosor, ge så mycket, som hon på en gång förmådde bära till dem från källaren, tog hon under armarna två fulla öltunnor, två fläsksidor samt bröd och bar upp ur källaren. Hon kunde bryta sönder en hästsko av järn. Det sägs, att hennes make, efter dessa kraftprov förhållit sig något lungnare. Till kroppen var hon stor och kraftig, och om hennes växt motsvarade hennes skor, som ännu i dag är bevarade, har hon varit en jättekvinna.

Wilhelm Julius Coyet och Anne Sofie Lindenov hade inga barn och sedan ”Cancellarinnan på Klågerup” avlidit, övergick Klågerup år 1709 till hennes syster Viveka Lindenov, gift med Hans Ramel till Maltesholm. Deras dotter, Brita Ramel, var gift med överstelöjtnanten Fredrik Trolle till Trolleholm och Trollenäs. 1725 övergick Klågerup till släkten Trolle. Fredrik Trolle inledde 1737 en omfattande nybyggnad på Klågerup, som då var föga ståndsmässigt. Den gamla slutna borgen förvandlades till en öppen anläggning med friliggande byggnader i tidens smak. Den södra längan revs, varvid borggården öppnades. I fonden uppfördes i stället ett corps de logis av sten i en våning under högt, valmat tak. Kvarstående äldre byggnader revs 1742 och i stället uppfördes 1745 i väster en friliggande flygel i en våning. Nyanläggningen kompletterades 1761 med en friliggande flygel i öster i en våning, uppförd av Arvid Trolle, som övertagit Klågerup efter fadern Fredrik Trolle.

För att lära sig tala latin perfekt höll han sig med en egen språklärare.

Han gifte sig med Liboria Magdalena Harmens, dotter till medicine professor Gustaf Harmens i Lund. Arvid Trolles fader ogillade detta äktenskap med en ofrälse, och när han före sin död stiftade sina fideikomiss, förbigick han sin ende son och gjorde i stället sonsonen Fredrik Trolle till fideikommissarie till Trollenäs och Fulltofta. Men han omkom vid den tragiska drunkningsolyckan 1775 i Torups slottsjö.

Till vardags gick Arvid Trolle på Klågerup klädd i gamla, slitna kläder och såg ut som en tiggare. När han skulle tvätta sig, bars en stor balja med vatten ut på gårdsplanen, och han ställde sig framför baljan och lät ösa vatten över händerna.

Vid högtidliga tillfällen tog han fram en garderob, som han beställt i Paris 1746. För att motverka överflöd och lyx i klädskicket hade Kungl. Maj:t utfärdat flera kungörelser angående inskränkning av så kallade yppighetsvaror, och som laglydig medborgare vågade Arvid Trolle inte bära de galonerade kläderna, brun sammetsrock och brokig sidenväst i Sverige. Därför gjorde han varje år en resa till Köpenhamn för att vädra dem. För att noga hålla reda på tiden tog han alltid med sig lika många par handskar, som han avsåg stanna dagar. Varje dag tog han på sig ett nytt par. När handskarna var slut åkte han hem till Klågerup.

En gång åkte han från Lund till Malmö för att låta slipa sin rakkniv, eftersom priset var två styver lägre där. Han betalade aldrig ut några pengar förrän klockan slagit tolv och varenda sedel han skulle ge ut, undersökte han först noga med en knappnål, så att den inte var dubbel. När alla sedlarna var genomgångna, bredde han ut dem på bordet och räknade dem flera gånger, först på svenska, sedan på tyska och därefter på franska. Han lämnade inga pengar till sin hustru, men genom gårdsinspektoren sålde hon säd bakom makens rygg. Om Arvid Trolle frågade vart sädeslasset var på väg, svarade inspektoren att det skulle till möllan för att malas.

Vid Arvid Trolles död 1797 övergick Klågerup till hans tredje son, kammarherren Nils Trolle, som hade bedrivit juridiska studier och tjänstgjort som ämbetsman i olika statliga verk. Han hade praktisk blick och var lyhörd för det nya, som rörde sig i tiden. Det var främst de stora jordreformerna, som präglade tiden omkring sekelskiftet. Rutger Maclean på Svaneholm var föregångsman till enskiftet i Skåne. Liksom Maclean upphävde Nils Trolle hoveriets dagsversskyldighet under herrgården. Efter kartläggning och uppdelning av ägorna i ändamålsenliga brukningsdelar, upplät han jorden till bönderna mot arrende. Han var 1822-27 ordförande i direktionen för Lunds lasarett och nedlade under denna tid ett förtjänstfullt arbete på lasarettets utvidgning.

Skabersjö övergick 1609 till Holger Gregersen Ulfstands dotters, Ele Ulfstand, sonson, Tage Ottesen Thott till Trollenäs och Trolleholm, riksråd och en av Danmarks rikaste och mäktigaste män, kallad ”den skånske kunge”. Efter fyra års universitetsstudier och resor i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, England och Skottland introducerades han vid hovet och kom snart i rikets tjänst. Under 1600-talets skånska krig innehade han i följd de viktiga posterna som länsman på slotten i Laholm, Landskrona, Sölvesborg och Malmö. Som riksråd var han emot krigsförklaringen mot Sverige 1657. I förläning av Christian IV erhöll Tage Ottesen Thott Malmö och Landskrona, Skabersjö, Trollenäs och Trolleholm. Dessutom ägde han Barsebäck, Bjersjöholm, Stora Herrestad och Värpinge med bortåt 400 bondgårdar. Om Tage Ottesen Thott berättas det, att när han en gång gav en fest för Christian IV, bad han denne som gåva mottaga bordsbenen. Förvånade tittade gästerna under bordet och såg då, att bordsbennen var fyra stora tunnor. När värden lät lyfta av bordskivan , visade det sig, att tunnorna var fyllda med silvermynt.

Skabersjö eldhärjades 1623 men återuppbyggdes snart av Tage Ottesen Thot som skapade ett slott i rennässansstil med en skön trädgård och åtskilliga fiskdammar. I likpredikan efter Tage Ottesen Thott, som avled strax efter undertecknandet av Roskildefreden 1658, sa Lundabiskopen Peder Winstrup: ”Tage Thott var inte stolt och högfärdig som en del herremän, som är ringare än han, men som när en fattig prästman eller borgare kommer till deras gård och vill tala med dem, då låter de dem stå länge utanför porten som hunddrängar. De ställer sig mot lägre ståndspersoner, som kallas ofint folk, som om de kunde vara potentater, pfalzgrevar eller kurfurstar, ja, själve storfursten av Moskva”.

Skabersjö tillföll nu sonen Ove Tagesen Thott, som innehade herresätet till sin död 1666, då det övergick till hans son Fredrik Ovesen Thott. Vid son död var Ove Thott, som en gång räknats till Skånes rikaste män, nästan helt ruinerad. Han hade satsat på en lönande storhandel med oxar, men när svenskarna efter Roskildefreden förbjöd all utförsel av oxar från Skåne, blev han ekonomi undergrävd.

Efter tio år nödgades Fredrik Ovesen Thott 1676 överlämna Skabersjö åt svenska kronan, som gav det i förläning till generalguvenören Fabian von Fersen. Redan 1680 återgick emellertid Skabersjö till Fredrik Ovesen Thott och har sedan dess oavbrutet varit i släkten Thotts ägo.

Skabersjö tillföll 1761 Fredrik Ovesen Thotts sonson, Tage Thott, gift med friherrinnan Ulrika Barnekow från Vittskövle, dotter till landshövdingen, friherre Christian Barnekow. Vid sitt tillträde inledde Tage Thott ett omfattande restaurerings- och nybyggnadsarbete, som i huvudsak gav herresätet det utseende det har i dag. Ombyggnaden fullbordades 1774-83.

Tage Thott var 1776-1794 landshövding i Malmöhus län, intresserad jordbrukare och verkade för enskiftet i Macleans anda. I Västra Skrävlinge by ägde han hemmanet nr 4 som han, redan 1786 bröt ut ur byn för att lägga det i ett enskifte. Om detta partiella enskifte skriver Tage Thott i ett brev 1786 bland annat. ”Uti Wästra Skräflinge by af Oxie härad äger jag ett frälse utsockne hemman nr 4 hwars ägor äro indelte i 4 wångar och lagde i flere skiften. En sådan blandning med grannarnes jordstycken hindrar mig från en rictig upodling och utflyttning af hemmanets byggnad. Jag har derföre beslutat, att utsides från byen, på den så kallade ängawången bredwid möllewången, upsätta nödige byggnader till hemmanet och taga ägorne på ett ställe ther omkring.”

År 1792 sammankallade landshövdingen Thott olika intressenter till ett möte i Malmö för att diskutera vad som kunde göras för att stimulera jordbruket i länet. Man enades om att upprätta ”jordbrukssocieteter”. Efter ett regeringsinitiativ bildades 1814 Malmöhus läns hushållningssällskap, som skulle sprida upplysning om förbättrade jordbruksmetoder.

På 1790-talet inrättade Tage Thott och Ulrika Barnkow ”Skabersjö Magazin” där godsets bönder och torpare vid behov kunde få låna säd. Reglementet för magazinet, som inrättades i Svenstorps by, omfattar 16 paragrafer skrivna av Tage Thott. Reglementet innehöll stränga regler om hur den lånta säden skulle återgäldas. Vidare sägs att ”Ingen eho det vara må skall äga att af Capital eller intresse säden i detta magazin disponera eller använda det ringaste till annat bruk än havd i detta förordnande stadgas”. Det stod klart för Tage Thott att nöd och fattigdom bottnade i jordbrukets dåliga avkastning. En bättre avkastning skulle höja folkets levnadsstandard och skingra nöden. De fattiga, som inte själva ägde eller hade råd att köpa utsäde, måste ges möjlighet att få låna sådant. Men det skulle återgäldas med ränta. Ingenting gavs till skänks.

1799 gjordes Skabersjö till fidiekommiss. År 1826 tillträdde greve Tage Kjell Thott, sonson till landshövdingen Tage Thott Skabersjö. Släkten innehar Skabersjö i dag.

Kom 1664 från Christian IV till och blev utgård och änkesäte till Skabersjö fideikomiss. Corps-d-elogiet i empir är uppfört 1855 av greve Tage Kjell Thott på Skabersjö.