Page 158 - Våra rötter

Det tycks vara lite si och så med datat i denna Karbenning dödboknotis. Om Abraham vore född 1703 och avliden 1788 skulle han vara 85år gammal och ej 95 som sägs. Även hans uppgivna födelsdata, som är hämtat ur husförhörslängden är förvanskat från att böra vara den 21 maj 1708 till den 4 juni 1703. Le Roy´s kommentar.

I början av år 1650 fick Isaac Kock, son till riksmyntmästaren i Avesta, Marcus Kock, överta förvaltningen av ett flertal av faderns järnbruk i Dalarna och i Norberg socken. Med hjälp av fadern köpte han dessutom för egen räkning Seglingsberg i Ramnäs socken. Vidare köper han samma år av Matts Hansson i Horndal dennes hammarställe och kvarndamm samt av Matts Hansson och fyra bönder i Horndal ”så mycket rum han behöver till smedja och vad till nödige tarv fordras kan, på bägge sidor om ån.” Övertog förvaltningen av Nisshyttan i Säter, Davidshyttan i Hedemora, Larsbo med Saxhammar i Söderbärke samt Håkansbennings masugn i Norberg, Vidare förvärvar han under 1650-talet Skommarshyttans masugn och Gammelstilla hammare i Torsåker i Gästrikland (båda sålda år 1670), Billsjö masugn i Söderbärke, stålbruket vid Davidshyttan, Hammarby i Ovansjö socken i Gästrikland (såld 1670). Han gifter sig med en klädeshandlardotter i Stockholm, Christina Hanssen. Myntmästaren Marcus Kock avlider i Avesta den 20 november 1657, efterlämnande tre söner och en dotter gift med brukspatronen och köpmannen, den store och då ännu stenrike Jakob Momma-Reenstierna. Marcus Kocks äldste son, David som var utsedd att ta över efter fadern, hade avlidit redan år 1650. De näst äldste sonen, Abel, blev överhopredikant och kyrkoherde i Solna och den yngste, Abraham, företog vidsträckta resor utomlands. Han blev myntmästare i Stockholm och i Avesta.

Efter faderns död tog Isaac Kock med ett allt fastare grepp hand om ledningen av företaget. Nya kontrakt och privilegiebrev ord-nade förhållandet till kronan. År 1659 utnämndes Isaac Kock till myntmästare i Avesta. År 1667 adlades han och hans bröder till namnet Cronström, som för tankarna på mynttillverkningen och strömmen i Avestafors. På 1670-talet köper han Grönsinka masugn och Oppsjö hammare i Österfärnebo och får dessutom 1679 tillstånd att vid Oppsjö smida järnmodeller för skeppsbyggeriet. År 1675 gör han gällande att hans bror Abraham är skyldig honom hela 95.000 daler kopparmynt. Följden blir att större delen av Abraham Cronströms bruk och egendomar hamnade hos brodern Isaac. Det gällde förutom Davidshyttan i Hedemora, som Abra-ham tydligen hade ärft efter sin far, även Bällsta gård i Bromma och Sundsör i Turinge jämte det närbelägna Nykvarns bruk. Dessutom ägde Isaac Cronström fyra hus i Stock-holm. Isaac Cronström avled i augusti 1679, 59 år gammal. Änkan, Christina Hanssen fick ensam stå rycken under re-duktionen och den stora räfsten med alla dem som haft affärer med kronan. Efter hårda förhandlingar, rättegångar och uppgörelser lyckades fru Cronström änteligen att i november år 1685 få till stånd ett slags ackord med kronan.

Det fanns vid den här tiden en stor oro för att skogen och kolandet ej skulle räcka till åt alla hyttor och bruk. Hammarkommissioner tillsattes, vilka 1687 och 1688 reste omkring i bergslagsområdena och undersökte varje särskilt bruk och varje särskild hammare. Undersökningarna resulterade i en relation till K. Maj:t av år 1688. Ambitionen var att alla hamrar, som på ett eller annat sätt överträtt förut givna förordningar, såsom förbud mot olaga kolköp, förbud mot reparation utan tillstånd, produktion över beviljad nivå etc. skulle obänhörligen ödeläggas och sådanna hamrar och hyttor, som av någon anledning ansågs olämpliga inlösas.

Indragningarna i Norbergs bergslag blev relativt få. Endast 6 hamrar indrogs helt. Fem av dessa (Nordansjö, Snytsbo, Fragg och Kråkebo) låg redan öde på grund av lokal skogsbrist. Endast en av Karbennings verksamma hammare in-drogs. Dessa sex hamrar hade en härd vardera. Vid ytterliggare 6 hamrar indrogs den ena härden, så att antalet härdar reducerades till en vid varje ham-mare. Så förfors vid Persbo, Semla (2 hamrar), Örbäck, Prästhyttan och bergmans-hammaren vid Enlikebänning, Genom reduce-ringen av smidet borde hyttorna klara sig med egna hemmaskogar.

Bergsmannshamrarna förmanades att ej utöka sitt smide utöver det vanliga, då sådant endast skulle medföra avbräck av kol för tackjärnsblåsningen. Endast det tackjärn, som blåstes vid den egna hyttan, skulle få utsmidas vid sina hamrar. Då förvärv av nya skogar inom bergslagen var så gott som uteslutet hade man i praktiken satt ett tak för hur mycket smide som kunde utföras. Ett tak som bestämdes av hur mycket kol egen skog kunde ge.

Köpmanshamrarna, som ofta köpte kol, förbjöds vid stränga böter att köpa kol ur bergslaget.

Norberg bergslag kom dock ganska lindrigt undan. Efter år 1675 anlades inga nya hamrar vare sig i eller utom bergslaget! Men kommissionens ambition att främja den lokala skilsmässan mellan hyttor och hamrar resulterade i en nedgång av hamrarnas antal i bergslaget.

Värre var kolbristen utanför Norbergs bergslag. Särskilt de stora bruken Bockhammar och Färna i Gunnilbo hade svårigheter. Vid Färna var kolfrågan så svårlöst, att bruksägaren såg sig nödsakad att anhålla om 3 härdars ödelägg-ande, vilket också beviljades av K. Maj:t den 14 april 1712 och den 12 december 1716.

Bergskollegiets och K. Maj:ts skogspolitik hade således resulterat i en förskjutning av stångjärnstillverkningen från bergslagen till bruksbyggden, med en stark koncentration av hammarsmidet till socknarna strax söder om bergslaget med skogsbrist som följd!

Reinhold Tersmeden anställdes 1678 vid bruket och blev ensam arrendator år 1682. Han avled 1698. I slutet av 1600-talet privileg-ierades Larsbo bruk för 1600 och Saxe hammare för 600 skeppund. De var vid den tiden Dalarnas största producent av stångjärn. Sonen Jacob Tersmeden tillträdde år 1708 förvaltningen av Larsbo bruk som då fortfarande ägdes av enkan Elisabeth Hansdotter.

Under 1600-talet koncentrerades hyttorna och då kronan ej hade någon nytta av osmundsjärnet, som ej var smidbart, uppmuntrades bergsmännen att i stället producera tackjärn. Av tackjärnet tillverkade smedjorna stångjärn som kunde säljas både inom landet och på export. Även stångjärnshamrarna övergick från att ha vari en hammarsmedja med 3-4 medhjälpares hantverksmässiga framställ-ning av stångjärn till sammanslagningar till större och mer industrialiserade bruk. År 1711 slog bergsmännen i Vibberbo samman sin produktion med bergsmännen i Saxe så att all järnframställning kom att ske i Saxe hytta. Bruksägaren på Larsbo protesterade, utan resultat, emot detta inför bergsrätten med moti-veringen att vattnet ej skulle räcka till åt dem bägge då Saxe hytta och Saxe ham-mare, som låg efter varandra, låg i sam-ma å. Motsättningarna mellan Tersmeden på Larsbo bruk och bergsmännen i Vibberbo och Saxe om vattendragets an-vändning fördjupades med åren till den grad att Tersmeden år 1719 instämde samtliga åbor i Saxe till årets bergsting. Vår Devall lämnade dock sin anställning vid Saxe hammar redan år 1711.