Page 157 - Våra rötter

Johan De Vall antas ha kommit till Sverige i början av 1620-talet och blev då snidverksmed vid myntverket i Säter. Han noteras i man-talslängden för Säter först år 1641, då med 3 personer i hushållet samt för år 1643 med 2 personer i hushållet. Han följde med vid verkets flyttning 1644 till Avesta. I Säter tillverkades så kallade klippingar vid snidverket där, som omtalas redan 1624. Vår Johan De Val har nog varit med om att tillverka klippingar både i Säter och Avesta såväl som tenare och runda mynt som började tillverkas år 1627 i Säter samt kanske även klippt koppar till den plåt som be-lagts som tak till Stockholms slott och slottet i Versailles.

En medlem av den tyska släkten de Waal, Arthur de Waal, utgav 1935 boken ”Geschichte des Gesclechtes de Waal” i vilken han säger: De Waal heisst, wie wir sahen, der Wale oder der Wallone. Die Wiege der ganzen Famillie stand in Flandern, speziell in Gent, wo die de Waal´s shon im Jahre 1345 als altes Gescheicht bezeichnet werden, das an der Spitze der mächtigen Stad Gent gestanden habe. Namnet de Wahl skulle således betyda vallonen. ”De” är ej den franska prepositionen utan den nederländska bestämda artikeln! Släktens ursprung skulle således vara att söka på nederländskt – vallonskt mark. Den har flyttat till neder-ländskt-flamländskt mark, där beteckningen uppstått och blivit ett familjenamn. Flyttningen har gått vidare till Tyskland och därifrån har en gren kommit över i början av 1620-talet till Sverige.

Myterna kring ”Vallonerna” är många. Vid tiden för deras invandring till Sverige i början av 1600-talet fanns dock inget landområde som hette ”Wallonien”. I furstbiskopsdömet Liège, som sträckte sig som ett bälte tvärs över Spanska Nederländerna från Holland i norr till Frankrike i söder, fanns både romaner och germaner. Romanerna talade romanska dia-lekter som picard i väster, orrain och champenois i söder. Germanerna talade tyska i öster och högtyska i sydöstra delen av furtsbiskopsdömet. Det romanska språk-et ”walonicam” förekom vid vissa kloster redan vid 100-talet. De som talade ”walonicam” kom att kallas av germaneran för ”Vallon” eller ”Walhö”. Själva tycks de ej ha använt namnet, troligen då ordet Wallon endast betydde ”icke-german”. Beteckningen Wallon syftade då mer på en språklig grupp i den romanska kulturkretsens utkant än på ett territorielt område. Det är först i modern tid som Vallonien har uppstått som benämning på ett landområde i Beligen. Domaren Grandgagnage talde på 1840-talet om Vallonien (La Wallonie) men först 1971 skapades regionen Vallonien officiellt genom den förändring som då skedde av den Belgiska konsti-tutionen. Beteckningen Vallon åsattes även för personer som bodde på 1600-talet i områden som idag räknas till Frankrike.

Furstbiskopsdömet Liège var trots fortsatt ekonomisk tillväxt i inre konflikter. Den folkliga regeringen, som stöddes av Frankrike och de som stödde prinsbiskopen drog åt olika håll i motsättningar som hade bottnar i religiösa motsättningar. Den folkliga regeringen stod nära protestantismen medan de som stod prinsbiskopen nära stödde de katolska strömning-arna. De katolska prästernas mo-ral och livsföring under 1400- och 1500-talen med frånvaro från tjänsten, älskarinnor, dryckenskap och våld hörde till den allmänna bilden av prästerskapet som under 1580-1630 drev häxprocesser för att visa kyrkans makt över folket. Även om förhållandena var fredliga i Furstbiskopsdömet hördes kanonernas muller på nytt. Det trettioåriga kriget inleddes år 1618. Möjligen var det ”hoten” och ”löftena” som fick så många att emigrera under den tillfälliga fredsperioden 1609-1621, som kan ha inneburit att man under lugn och ro kunde förbereda sin avfärd. Var levnadsstandarden då bättre i Sverige än i Furstbiskopsdömet kan man fråga sig? Den 4 maj 1624 förbjöds all fortsatt emigration till Sverige från Spanska Nederländerna!

Kanske kan vi finna De Valls ursprung genom att följa Silentz öden. Silentz kom via Lübeck åter till Sverige. I ett brev daterat den 19 december 1619 skriver guvenören över kopparkompaniet och ståthållaren över Kopperbergslagen Filip von Scheiding bland annat på tyska till Govert Silents:

”Vidare kan jag icke undanhålla Eder, att Hans K. Maj:t har i sinnet att här i landet uppbygga några kvarnar, på vilka man kan gar-göra kopparn, sådan som I redan för ändamålet låtit förfärdiga. Emellertid har han för två dagar sedan diskuterat saken med mig, varvid jag funnit anledning att erinta om eder person och att omständligt redogöra för hela saken inför H. K: Maj:t (saken torde gälla Stockholms magistrats ärekränkningsmål mot Silents). Därpå har H. K. Maj:t svarat mig, att han nådigast ville befalla hovärtten att förfara rättvist och slutdöma saken. Och då jag bland annat berättade, att I besitter god kunskap i konsten att gara koppar och även själv äger en kopparkvarn, har H. K. Maj:t hjärtligen önskat, att han hade en sådan man här i landet, vilken han kunde anfötro detta verk, och därjämte tilagt, att om han kunde få Eder, skulle han giva Eder stor frihet på några år. Och fast jag underdånigst svarat H. K. Maj:t, att jag högeligen tvivlade på att I skulle vara benägen att bosätta Eder i dessa trakter, så har dock H. K. Maj:t nådigst befallt mig att skriva till Eder om denna H. K. Maj:ts mening och att förnimma, vilken Eder åsikt vore. Och om I varken kunde eller ville bryta upp ifrån eder ort för att flytta hit, så såge likväl H. K. Maj:t gärna, att Edra förhållanden tilläte Eder att komma hit för en kortare tid, och att i gåve H: K: Maj:t underrätelse därom. Det finnes åtskilliga här, som redan inrättat några kvarnar, men man tvivlar på att de rätt begripa saken och skola sköta den. Vad I än i denna sak är sinnad att göra, så utbeder jag mig underrättelse därom med första lägenhet. Låt dock ingen få veta något om detta! Därför anhåller jag, att detta mitt brev icke måtte komma i någon annans hand. Personligen tyckes det mig icke vara orätt, att I avräknade så mycket på Eder handel (med Svenska regeringen), att I kunde komma hit på någon kortare tid för att befordra Eder sak. Resan kunde ju företagas på en månad eller två. Då ville jag också hoppas, att Eder sak så mycket fortare och bättre kunde föras till ett gott slut.”

I arvstvister hade Govert Silentz tyckt att rådhusrätten i Stockholm hade dömt partiskt och föfördelat honom, vilken åsikt han ut-tryckt klart och tydligt och samtidigt brukat otillbörliga skällsord och till och med kallat rättens ledamöter ”lögnare” i skrivelse till Filip von Scheiding och sin sakförare Nicolas Sabancoro.

När han kom åter till Stockholm, för att anta konungens order, arresterades Gover Silentz för att svara för sina skällsord mot råd-husrättens ledamöter. Troligen blev Silentz lösgiven på sensommaren genom ingripande från högre ort. Han fick pass den 11 sep-tember 1620 till Bergslagen och i instruktionen för skattmästaren Jesper Matsson Kruse av den 13 sep-tember 1620 sägs: ”Skall skattmästaren samt med Filip Scheiding handla med Hubert Silentz, att han hit in i riket flytta vele och är boendes bliver.” Silentz var således uppe vid Kopparberget i Falun eller troligare i Säter när Silentz genomförde en garing med den tilldelade kopparn som utföll så väl att det sägs i ett kungligt brev av den 6 september 1620 till Peder Falk i Holland: ”Vi förnimma, att kopparhandelskom-paniet här i riket haver begynt att låta tillverka gårkoppar så god och fin, som han någonstädes i Tyskland skall kunna tillverkas, varutav provet Eder med det första skall tillsändas.”

Om flyttningen till Sverige säger Silentz själv: ”Haver alltså jag efter dess (konungens) försäkring och min trogna loven tagit både hustru och barn med mitt hela bo hit med mig och alldeles där i Lübeck och i Hamburg och annorstädes övergivit min handel, van-del och näring, jämväl mitt eget kopparbruk och hamrar platt nederlagt och förstört, vilka mig stora penningar kosta, nu till ingen nytta, och det som mest är, efter jag kopparmakeri dem i deras handel där ut i Tyskland så väl som mig själv ifrån kommit, är mig mycken händelse och skade händat, jämväl mycket förbannelse önskat både av förmännerne och borgerskapet i städerna, både för koppartullarna och själve hele handeln.”

Trots klagandet återkom han till Sverige sommaren 1621!

Govert Silentz kan vara född i Furstbiskopsdömet Lübeck i Tyskland och är troligen uppvuxen i Sverige. Han skriver en svenska så god och rätt stavad som någon annan Svensk. Hans far, med samma namn, Govert Silentz, flyttde från Ned-erländerna under her-tigens av Alba förföljelser, vilka pågingo 1567-1573. Han blev borgare i Stockholm. Nämnd i våg-böckerna 1580-1588. Köpte ett stenhus vid Söderport i Stockholm år 1587. Troligen avliden omkring 1589. Modern Lennika, avled 1603 i Stockholm. Govert Silentz (sonen), flyttar troligen i slutet av 1500-talet (kanske efter faderns död) från Stockholm till Lübeck där han blir borgare och han-delsman år 1592. Gift där med Kristina von Freden. 

Hans karriär i Sverige blev kort. Redan 1642 fick Silentz överlämna ledninge av kopparverket i Avesta till Markus Kock. Govert Silentz avled 1652 i Säter. (Jean Yermaux besrkiver i artikelserien retour sur notre passé industiel 1858 familjen Kock som en dynamisk entreprenörfamilj från Liège och framhåller hur Markus år 1627 erhöll monopol på att utveckla de svenska skärverken samt hur han etablerade flera myntverk. (Nedan Markus Kock).

Utsnittet är från en avritning av Eric Geislers karta från 1759.

Olof de Vall född den 28juli 1624 i Säter – avliden den 18 arpil 1715 i Romfartuna, var klensmed i Västerås och bodde senast från 1685 i Torp, Romfartuna socken, men var skriven i mantalslängderna för Västerås tillsammans med sin son Johan intill år 1698! Gift (2?) 24 februari 1658 i Romfartuna med Britta Bengtsdotter född i oktober 1627 i Millingby, Romfartuna socken. Död den 4 oktober 1716 i Romfartuna. I personalierna efter dem sägs: ”Klensmeden Mäster Olof Devall är född i Säter stad den 28 juli 1624. Kändt sina christendomsstycken wähl. Åhr 1644 (1?) ingick han ächten-skap med sin efterlåtna maka hustru Brita Bengtsdotter. Med henne aflat sina barn,5 söner och 2 döttrar. Blev död den 18 april 1715, 90 åhr och 9 månader gammal. Testamentet till kyrkan är betalt med 4 daler kopparmynt.” För henne sägs att de hade 8 barn. Av dessa barn är säkert kända endast en son, Johan född den 2 februari 1658 i Västerås, samt döttrarna Anna, Brita och Margeta född den 12 februari 1766 i Slotts-vreten, Västerås.

Johan de Vall kallades ofta för ”Johan de Vall junior” eller ”unge Johan de Wall”. Till kyrkan i Avesta erlade han bänkplatsavgift den 9 oktober 1659. Testamentespengar efter honom erlades den 25 januari 1661 (han avled således före sin far), och testamentes-pengar gavs efter hans ”änkan” den 18 november 1683. Inga parets eventuella barn är kända.

Marcus de Vall var kol- och materialskrivare vid Avesta bruk 1661-1669 och åter från 1677. Däremellan tjänstgör han som upp-bördsskrivare. Han är nämnd i mantalslängderna 1662-1678. Åren 1667-1677 har familjen en piga samt för åren 1669 och 1672 noteras en dotter i mantalslängderna. Testementespengar efter honom gavs den 14 juli 1678, samma dag som han begrovs. Hans änka är nämnd med 1 piga i mantalslängderna för Avesta 1680 och 1681. De hade bänkplats i Avesta kyrka.

Kollgillaren var egentligen en lägre tjänsteman, jämställd med bruksprofossen, de olika vakterna och övriga arbetare. Markus Devall tjänstgjorde som sådan från 1661 till och med halva året 1669 och efterträddes då av Mats Michelsson, men han kom igen 1677 vid mitten av bruksåret. Markus Devall kallas i kämnärsrättsprotokollet den 13 november 1672, uppbördsskrivare, varför han torde ha fått anställning hos befallningsmannen i Näsgård län. Den 10 februari 1669 erhöll gästgivaren Peder Larsson Gahm och vågaren Petter Hansson Brehmer kongl. Maj:ts fullmäktige och direktörer för tobakshandeln rätt att ”utan någons tubation och in-trång fritt och obehindrat bemälte handel emottaga, idka och bruka.” Året därpå kom Hans Persson ifrån Stockholm, och framvis-ade att han var beordrad att utspana, om å någon ort här i bergslagen handel med tobak, förseginge. Han hade redan hittat fem skålpund hos uppbördsskrivaren Markus Devall, som påstod sig ha köpt sin tobak hos handlanden Adam Grot i Säter.

Efter Markus Devalls död gavs den 14 juli 1678 17 daler till kyrkan och 2 till fattigkassan. En vars storlek visar att Markus hade en viss ställning i samhället. Den 30 september 1669 infordrades skomakaren Lars Stoltz och tilltaltes för gjord hemgång på sin svär-fader Johan murmästare, vilken av Markus Devalls dräng, Olov Danielsson berättades vara så tillgånget att..... Markus hade således en dräng i sin tjänst.

Prästerna ägde få ersättning för sina förrättningar som följer; Om en bonde ägde minst sex kor, skulle kyrkoherden efter honom eller han hustru ha en ko eller dess värde som likstol. Ägde bonden mellan fyra till sex kor, fick kyrkoherden nöja sig med 2 daler silvermynt, och för den, som hade mindre än fyra kor, minskades likstolen till 1 daler silvermynt. Efter barn lämnades 16 öre silver-mynt och efter ”gemene” 6 öre silvermynt. Tionde skulle alla med jord ge, men ”gångande ämbetsmän” och andra jordlösa måste i stället lämna 2 daler silvermynt. För lysning för brudfok lämnades betalning efter behag och förmåga; för vigning 12 öre silver-mynt; för barndop och kyrkotagning tillhopa 24 öre silver-mynt; för sockenbud gavs ersättning efter behag eller ock ett dagsverke på kyrkherdens kost. Påskpenningar för nattvardsgäster erlades med 1 öre om året.

Peter de Val erlade bänkplatsavgift i Avesta kyrka den 16juni 1662 och är nämnd i mantalslängderna i dammkvarteren 1667-1676. Troligen avliden 1676. Nämnd i domboken vid majtinget 1700, som tidigare ägare till en kålgård i Avesta och kallades då ”Petter Devall, mynteknecht i snydwärket”. Denna kålgård sägs till för ett år sedan ha brukats av murar-mästaren Ingewall Larsson, som fått den med sin hustru, tidigare gift med Petter Devall. Ingewall Larsson nämns i mantalslängderna i Avesta 1677-1700 och antas vara gift redan förstnämnda år. Efter 1700 omnämns hans änka. Parets son, Johan Devall är noterad i mantalslängderna åren 190, 1685-1697 samt 1699 i dammkvarteren. Parets son, Olof Dewall, är noterad som gift i mantalslängden för dammkvarteren tillsammans med sin äldre bror år 1699.

Den 20 mars 1704 stod bruksdrängen Erik Elg inkallad för kyrkorådet att stå till svars för att han dominica seagesimina sålt öl under aftonssångspredikan till Erik Eriksson i Grabbo, Lars Ersson i Myrsjö, brukskomakaren och dennes son Karl. Det var kyrkvakten, be-stående av Lars Andersson sågare, Erik Eriksson skomakare, Daniel Kees och Johan Dewall, som pliktmätigt angivit saken. Johan Devall, som tjänstgjorde som kyrkväktare, är ett av Peter de Val´s barn.

I dödboken för Avesta sägs den 13 januari 1761; ”Bruksarbetaren Petter Devall omkom ömkeligen i kvarnrännan; under det han gick där och isade, brast isen undan, att han föll i vattnet, blev streckan förd under dammbordet och upptogs död nedanföre.” Med honom dog den sista manliga grenen av De Val i Avesta. Han var född den 25 september 1704 troligen en dotterson till Petter de Val.

Erik De Vahl nämns i mantalslängden för Avesta 1663-1686 som ”snewärksmed”. Som sin far och bror Petter arbetar han i snid-verkstaden. Han flyttar till Färna bruk i Gunnilsbo socken. (Mer om honom längre fram)

Johan Devall noteras första gången i 1641 års mantalslängd för Säter stad. Då sonen Olof uppges enligt personalierna i dödboken år 1715 för Romfartuna socken vara född den 28 juli 1624 i Säter stad, kan man kanske förvänta sig att Devall skall finnas nämnd i de tidigaste mantalslängderna för Säter stad. Men han nämns ej där åren 1637, 1638, 1639 eller 1640. Först 1641 noteras Johan Devall (3 personer) i längden. Kan han vara en son till en av de som omkom vid översvämningsolyckan den 1 maj 1625 i Säter och ha vuxit upp hos sin mor, som i så fall var enka? 1744 flyttar Johan Devall till Avesta, Där noteras han utan hustru 1755 samt med hustru åren före och efter. Kanske var han omgift 1756. Kanske är de sju kända sönerna halvbröder? Två av barnen, Olof och Erik har ursvenska namn. Kan namnet Markus vara inspirerat från Markus Kock? Är det troligt att någon som immigrerat till Sverige redan något år därefter antar en svensk namntradition och döpter sitt barn till Olof? Var Johan gift med en svenska eller hade han en hustru med sig när han immigrerade? Är han kanske rent utav född på svensk botten och är en ättling till en tidigare invandrad generation, på likartat sätt som Silentz? Möjligen/troligen hette han ej De Wahl före immigrationen utan tog sig namnet här i Sverige. I mantalslängderna 1648 och 1650 finns ej Johan Devall men väl en Johan Gewald bland myntsmederna.

Stamfadern Johan de Val gav testamentespenningar efter sitt sonebarn den 28 december 1660 och efter sin hustru den 3 april 1665. Troligen avliden kort därefter enligt Hellström då han ej mer förekommer i kyrkoräkenskaperna eller man-talslängderan. (De förra har dock inga personuppgifter 1665-1679 och de senare har en lucka 1665-1667).

Enligt mantalslängderna saknar stamfadern Johan de Val hustru år 1655. Kanske var Johan de Val gift två gånger med barnkullar i bägge giftena?

Anders de Wahl skriver i sin bok ”Mormor och morfar” att ”våra förfäder på pappas sida lär ha flyttat till Sverige från Flanderna antag-liden från trakten av floden Waal – under Gustaf II Adolfs tid. Det var två bröder, den ene blev en av de första borgarna i det nyanlag-da Göteborg, den andre kom till Örbyhus och Dannemora för att lära svenskarna smida vapen på vallonvis. Det är ifrån honom vi här-stammar. En av våra förfäder var med Karl XII som livdrabant i Bender, där han synnerligen lär ha utmärkt sig vid kalabaliken.” 

Anders stammar från Olof i tabellen ovan medan vår gren kommer från Erik Devall.

Erik noteras i mantalslängderna för Avesta med sin hustru i kyrkokvarteren åren 1666-1670. Mantalslängder saknas åren 1665-1666. Erik är ej noterad åren 1671-1673 i längderna men noteras 1674 – då tillsammans med ett annat ej namngivet par. (Kan Erik vara återinflyttad till Avesta?). Paret Dewall redovisas sedan i kyrkokvarteren 1675-1678. För 1679 saknas Avesta i mantalslängden. Från 1680-1687 finns paret i de nya brukskvarteren och hade där troligen en bättre bostad än innan. År 1686 noteras en deras son i man-talslängden. 1687 flyttar de till Färna i Gunnilbo socken. Sonen Daniel Ersson Dewall blir kvar i lägenheten i de nya kvarteren i Avesta.

I Avesta kämnärsrätts protokoll för 1670 omtalas, att Lars Persson garmakare anklagat Erik Devall för att denne påstått, att Lars hus-tru ”skulle kunna göra efter det, som bortstulet är och sådant igenom vatten i en så uträtta (spå i vatten). Samma beskyllning hade framställts tre år tidigare och då måst skriftligen återkallas. Nu blev det nio mark silvermynts böter.

Redan år 1667 reducerades Avesta kopparverk till kronan och förpantades därefter på 20 år till bröderna Cronström. Stora Koppar-bergs Bergslag erkändes dock som rätta ägaren till Avesta Bruk men tilläts inte återtaga detsamma förrän de 20 förpantningsårens slut. Ett bolag med bröderna Cronström som delägare tog nu hand om Avesta. Men 1686 råkade det ånyo ut för reduktionen, och i samband därmed mister Avesta stad sina stadsrättigheter. Vilket tillsammans med nedgången i kopparanvändandet gör att borgarna får lämna Avesta och många förlorar sina arbeten i Avesta kopparveerk och i mynteriet.

Johan de Vall född 20 mars 1662 avliden de 16 mars 1747 vid Högfors bruk, Karbenning socken. Se mer nedan.

Catharina De Vall född 1664 gift före1689 med Carl Larsson, då deras son Lars kristnades den 18 juni 1689 i Garpen-berg prästgård. Den 24 december 1732 begrovs Corporal Carl Larsson, född 1639, rusthållare i Pålsbenning, Garpen-bergs socken av ålderdom, minst som han var berättas 93 år gammal vid den död den 10:e december. Även hans hustru Catharina Devall begrofs samtididgt med sin make den 24 december 1732 sedan hon avlidit af håll 68 år gammal den 20:e december och var därtill alltid frisk!

Abraham de Val född ~1666 – avliden den 23 januari 1726 vid Färna bruk, Gunnilbo socken. Flyttade till Avestafors den 10 oktober 1689. Verksam som klensmed vid Färna bruk, Gunnilbo socken. Gift med Anna Ersdotter född 1661 – avliden den 24 februari 1734 vid Färna bruk, Gunnilbo socken. Paret hade 2 söner och 3 döttrar. Sönerna, fjärdings-mannen Erich Abrahamsson Devall och bro-dern, klensmeden Abraham Abrahamsson Devall, drunknade den 26 december 1733, 33 respektive 27 år gamla.

Daniel Eriksson Devall. Nämnd i mantalslängderna för Avesta 1687-1706 som kopparsmedsgesäll vid bruket. Tvistar flera gånger med grannarna. År 1702 klagar han inför tinget, att en person försmädligen sagt om hans far, som för 14 år sedan är död vorden, ”att han warit wärd hänga i högsta galgen och Daniel samma straff förtient.” 1700 nämns hans hustru Kierstin Ersdotter med svär-fadern Jöran Dufwa. Han hade barn som dock ej är kända.

Nils myntsmed hade stått i intimt men olagligt förhållande till Annika Simonsdotter i Avesta. I behaglig tid hade han hunnit draga sig undan till Stockholm, men Annika, som tydligen hörde till de resoluta, reste efter, och resultatet blev en förlikningsskrift, som ännu idag finnes kvar bland kyrkans handlingar. Den har följande lydelse:

”Att jag Nils Persson, smed, arbetande här på myntet i Stockholm, haver förlikts med Annika Simonsdotter, hos vilken jag i lönske-läger legat haver, att hon ej i någon måtto mig därföre haver mer att tilltala och därföre givit henne 35 daler kopparmynt. Trettio daler haver hon nu precise bekommit, de resterande fem daler förobligerar jag mig utan gensägelse att leverera nästkommande mårsmässa, och till mera säkerhet, så framt jag detta ej gör, skall hon hava makt att förbjuda hos Lars Vatk, bruksmästare vid Avestafors, föreskrevne fem daler penningar utav de, som han mig skyldig är, att hon om dem skall vara försäkrat. Till mera visso haver hon begärt desse gode män (att) jämte mig och henne underskriva, vilken vittnen dertill hava varit;

Actum Stockholm den 17 Augsuti anno 1668

                Olof Håkansson Nils Persson            Silvermästare Daniel Deval           Niklas Forsh Annika Simonsdotter

Daniel är nämnd bland fattiga i Avesta som får understöd.

Isak de Vall nämnd i husförhörslängd i Gunnilbo 1688 och uppges då vara 14 år gammal. Kom efter föräldrarnas av-somnande 1689 i tjänst vid påsktiden hos sin morbror? Erick Mattsson i Holsbo. Men är ej noterad där i mantalslängd-en. Flyttar snart vidare till Avestafors. Säkerligen identisk med den Isaac de Val, för vilken gavs testamentespengar i Avesta den 2 april 1693.

Margareta de Vall nämnd som ogift i husförhörslängd i Gunnilbo 1688. Kom efter föräldrarnas bortgång vid påsktiden 1689 till Gösta Hansson vid Färna bruks mellanhammare. Är ej noterad i mantalslängden hos honom. Troligen gift med Hindrik Hindriksson från Nickelbo, Karbenning socken, smed vid Färna bruk. Barn: Hindric född 19 december 1704, Erik född 12 april 1707 – båda i Nickelbo, Karbenninge socken.

Jacob Devall nämnd som gift i mantalslängd i Avesta 1671 och 1672 boendes i Myntkvarteret (blott då).