Page 71 - Våra rötter
Huvudmeny:
Geografiskt > Västmanland (Bergslagen)
Innehåll
071 Krig som Sverige deltagit i och det yngre indelningsverket
Anders Andersson Abborre
Bergslagen (Norbergs)
Digerdöden
Utsnitt ur år 1371 års skattelängd för Westmanland
Norbergs bergslag i äldre tider
072 Siurd i Söderbo
Hans i Starbo
Tolvsbo - Söderbärke socken
Hennika Bengtsson i Vad, Söderbärke socken
073 Generation 2 i Vad efter Hennika Bengtsson
Västra gården i Halvarsbenning
Om Rosendal i Norberg socken
Om Nordansjö i Norberg socken
074 Generation 3 i Vad efter Hennika Bengtsson
Några i generation 4 i Vad efter Hennika Bengtsson
Hans Holstenssons barn
075 Kyrkoherden
076 Nåra notiser ur länsmannen Nohrmans dagbok
Länkar mellan Hennika i Vad- och Bengt i Lifsdal-släkterna
Lasse Svensson i Hagge, Norrbärke socken
Byn Gläfse
Lars Persson
Kerstin Larsdotter gift till Västerby i Söderbärke socken
Släktskapsöversikt
077 Mats Jonsson, skräddare i Noor
Anders Matsson från Gläfse
Lasse Persson och Karin Persdotter
Halfvard Matsson
078 Hemshyttan (hemmingshyttan)
Anders Larsson i GläfseÅrliga räntan i Fragg
079 Lars Rafvalsson
Klenshyttan i Grenze socken
Karin Larsdotters rötter
080 Norbergs bergslags centrum
Norbergs bykärna
Den jordbesittande adeln
Stamväglednät
1600-tals karta över Västmanland och Dalarna
081 Lifsdal en by i Norberg socken
Västerås recess
Germund Bengtsson ~1480 - ~1557
Bengt Germundsson, bergsfogde
082 Johan och Olof Germundsson
Johanna Jermundsdotter
083 Hästbäck
Hästbäck i skattelängderna
084 Erik Persson i Hästbäck
Anna Ersdotter och Tidik Ersson i HästbäckHerman Ersson i Hästbäck
Hans Ersson i Hästbäck
Germund Esson, Jospeh och Tidik Tidiksson
Olof Hansson
085 Västerfärnebo socken
Norr Hörende
Östra gården i Norr Hörende
Erik Larsson gift med Johanna Jermundsdotter
Erik Larssons bror Olof Larsson och syster Marit Larsdotter
086 Germund Ersson gift med Malin Tidiksdotter
Clara Ersdotter. Olof, Johan Germundsson och Johanna Germundsdotter
Johanna Jermundsdotter gift med Erik Larsson samt sonen Lars ErikssonsRättegångar
Deliatorpet
Blåsningsbygd
Ösby – länsman
Jacob Pontusson De la Gardie (1583 - 1652)
087 Wästraby i Västerfärenbo socken
Västergården i Norr Hörende
088 Catharina Persdotter 1733-1809
Smedsbo i Fläckebo socken och Stäfra i Västerfärnebo socken
Tvärhandsbäcken
Norr Sahlbo i Västerfärnebo socken
Våra rötter går ihop i Bergslagen. Dessvärre går det ej av praktiska skäl att här redovisa detta. En större bild med motiv från Stockholm där husen har fyllts med våra rötter återges här men på grund av den stora förminskningsgraden blir bilden svårläst. Längre fram i texten framkommer dock när och var våra rötter möts.
Krig som Sverige deltagit i 1521- 1814.
Det yngre indelningsverket
Vid riksdagen 1682 genomfördes på Karl XI:s förslag det så kallade yngre indelningsverket – även kallat ständiga knektehållet. Kontrakt uppgjordes mellan konungen och varje landskap som förband sig att sätta upp och bistå med ett regemente, vilket utan avkortning skall bestå av 1200 man med korpraler och gemene, som allmogen ”på sig tagit detsamma riktigt och ovägerligen att fullgöra, såsom indelningen, vilket efter gårdetal däröver är gjord, det uttryckeligen föreskriver.”
Konungen förband sig å sin sida ”att allmogen, dess barn och folk, vilka till gårdarnas kultur och bruk samt till ersättning av manskapets avgång nödvändigt kunde behövas, för utskrivning och alla därvid hängande besvär vad namn de helst hava kunna samt fördubblingar och våldsamma värvningar nu och i tillkommande tider skola vara alldeles kvitte och befriade.”
Genom dessa knektekontrakt mellan konungen och landskapen tillkom våra i hela världen gamla och unika landskaps-regementen, som bildade en stående armé, vilket krävdes då alltfler kringliggande makter mer och mer sneglade mot Sveriges gränser.
För att förstå hur genialt Karl XI:s ständiga knektehåll var bör man se tillbaka på hur landets tidigare krigsmakt skapades.
Under medeltiden fastställde Magnus Erikssons landslag kungens rätt att ta ut krigsfolk genom utskrivning sockenvis i proportion till i socknen boende vapenföra män.
Gustav Vasa (död 1560) fann att riket i den nya tiden hade behov av en stående armé utrustad och utbildad på ett mer omfattande sätt än den gamla bondehären som ej mer kunde göra sig gällande mot riddartidens krigsmakt. Han följde därför seden med värvade trupper bestående av yrkesfolk, företrädesvis tyskar. Därtill kunde Vasakungarna öka krigsmakten genom utskrivning av inhemska soldater. Denna värnplikt vilade på kungens rätt att tvångsutskriva knektar.
Prästerna i socknarna och andra konungens tjänstemän upprättade listor över alla utskrivningsskyldiga män. Av dessa uttogs vid utskrivningen var 20:e, var 15:e eller var 10:e man – allt efter behov – till soldat. Den utskrivne förblev knekt för återstående delen av sin tjänstedugliga levnad med hemförlovning mellan fälttågen. Kronan hade rätt att när som helst åter inkalla knekten i tjänst
Under sista hälften av 1500-talet och under så gott som hela 1600-talet var Sverige nästan ständigt i krig. Behovet av soldater var stort. Att värva utländska krigsmän var dyrt. Kronans största tillgång var jorden och därför beslöts att knektarna liksom befälet och de flesta civilanställda i Kronans tjänst skulle erhålla sin lön i jord. För en ”gemen” menig soldat bestämdes år 1621 underhållet till 1/8 dels kronohemman.
Men de alltmer ökande förläningarna till adeln av kronojord minskade i hög grad Kronans tillgång på jord så kraftigt att endast ett litet antal soldater kom i besittning av 1/8 dels kronohemman. Protesterna från de som ej fick något hemman var omfattande och missbelåtenheten tog sig sådana uttryck som exempelvis rymningar ur tjänsten. Missnöjet kom även att rikta sig mot att adeln, prästerna och högre ämbetsmän som var befriade från att ställa upp med soldater vilket ledde till att socknarna ensamt fick ställa upp med soldater. Då socknarna utarmades genom att de förlorade många goda män i krigsföretagen började de i stället för att sända goda män smyga in de minst värdefulla drängarna, lösdrivare och odågor i soldatleden.
Genom det ständiga knektehållet blev underhållet av knektar överfört från Kronan till de jordägande bönderna. Som ersättning för denna kostnad befriades bönderna från vissa skatter och andra pålagor, som tidigare åvilat deras jord. Knektehållet blev med andra ord en form av skatt – vilande på jorden. Och knekten tog frivilligt tjänst och anställdes mot ett ömsesidigt kontrakt.
År 1682 skrev konungen kontrakt med bönderna i Västmanland om uppsättandet av ”Vestmanlands regemente”. Den 19 februari 1684 mönstrade kungen på Kungsängen vid Västerås det nyuppsatta regementet som var indelat i 8 kompanier, vart och ett uppsattes inom en viss del av landskapet – som benämndes kompaniets ”stånd.” Ståndet omfattade ett antal socknar – ej sällan ett helt eller huvuddelen av ett härad.
Inom socknen var de knektehållsskyldiga skattehemmanen indelade i rotar, som var och en hade att hålla kompaniet med en soldat. Roten bestod normalt av två hela hemman, men den kunde också bestå av flera smärre hemman. Byar, som bestod av flera hela hemman kunde bilda flera rotar och rotar kunde också bildas av hemman ur flera byar.
Bönderna på rotehemmanen kallades rotebönder eller rotehållare och bonden på det största hemmanet rotemästare – han var ansvarig för rotens åliggande. Rotarna hade till en början endast nummer, men kom så småningom att benämnas efter rotemästarens hemman.
När Karl XI organiserade sitt ”ständiga knektehåll” rådde det svenska stormaktsvälde, som under och efter Gustaf II Adolf byggts upp i 30-åriga kriget. Detta var en vagel i ögat på de kringliggande makterna – Ryssland och Sachsen – Polen och Danmark. En mot Sverige riktad anfallsallians ingicks mellan tsar Peter i Ryssland, kung August i Sachsen-Polen och kung Fredrik i Danmark. I februari 1700 gick alliansen till anfall mot Sverige. Kung Karl var dock inte den, som satt och väntade på att bli anfallen på Svensk botten. Han beslöt ”att först avgöra saken med den ene och sedan med den andre” - och så började ”det stora Nordiska kriget” eller ”den stora ofreden” - ett krig som kom att vara i 22 års tid.
Den 29 mars 1700 kom uppbrottsorden till Västmanlands regemente. Man marscherade mot Skåne vilket tog drygt 3 veckor med en marschhastighet om omkring drygt 2 mil om dagen, för att först göra upp med Dansken. Men kungen hann under tiden med hjälp av femtusen karoliner som skeppats över till Danmark tvinga kung Fredrik till fred – en fred som kom att vara i nio år.
Under tiden hade tsar Peter och August den starke infallit i de Svenska östersjöprovinserna.
Västmanlands regemente var bland de trupper, som från Karlshamn överskeppades till Pernau ”för att tala med” angriparna. Svenskarna vann flera segrar i Narva, Düna, Kliszow, Fraustadt och Holovszyn men så kom katastrofen vid Poltava. Genom kapitulationen var armén förintad och Västmanlands regemente fanns ej mer. Tsar Peter firade sin viktoria (seger) med en stor parad i Moskva och befallde att alla Svenska fångar skulle föras dit för att visas upp.
När kung Karl fick bud om katastrofen, gav han från Bender i Turkiet, ditt han räddat sig undan med en spillra av den ursprungliga Svenska armén, order om att de indelta regementena skulle nyuppsättas. De av kriget hårt pressade rotebönderna fyllde sin kontraktsenliga plikt och redan före 1709 års slut stod på nytt Västmanlands regemente fulltaligt på rotarna.
Efter slaget vid Poltava bedömde danskarna sina konjunkturer vara goda. Den 2 november 1709 landsatte man fjortontusen man vid Råå, söder om Hälsingborg och besatte snart Hälsingborg, Ängelholm och Lund. Snart var det nyuppsatta Västmanländska regementet på marsch mot Skåne vars försvar hade anförtrotts åt general Magnus Stenbock som i det kommande slaget vid Hälsingborg, jagade den danska hären ut ur skåne. Men Sverige befann sig alltjämt i krig med Ryssland, Sachsen-Polen och Danmark. Stenbocks armé skeppades över år 1712 till Pommern för att fylla på den vid slaget vid Poltava förlorade svenska huvudarmén. Stenbock vann en lysande seger den 20 december 1712 vid Gadebush över danskarna - den sista stora segern under Sveriges storhetstid. Den 5 maj 1713 tvingades Stenbock, som led av stor livsmedelsbrist, till kapitulation i Tönningen. Fyra år efter Poltava hade en andra karolinsk armé förintats och med den var Västmanlands regemente återigen helt försvunnet!
Det är svårt att finna information om soldaternas öden under denna tid då hela fältarkivet med alla rullor och andra redovisningshandlingar helt gick till spillo i Petrevolotjna 1709 och vid kapitulationen i Tönningen 1713.
Indelningsverkets system gjorde emellertid regementena odödliga och på rotarna började man på nytt att organisera ett nytt Västmanlands regemente. Under de sista åren av det stora Nordiska kriget deltog Västmanlands regemente bland annat i fälttågen i Norge 1716-1718. Generalmönsterrullan från 1721 visar att alla vakanser var täckta samt att många soldater återvänt till sina torp för att ställa undan musköten och istället bruka jorden under den följande nittonåriga fredsperioden.
Åter kom kriget. Västmanlands regemente kallades ut 1741-1743 mot Ryssland under Fredrik I och Pommern 1757-1763 under Adolf Fredrik
Anders Andersson Flagga
Soldat på 1730-talet i Västerfärnebo socken för roten Rosshyttan nummer 150 i 7:e eller Bergs kompani av Västman-lands regemente. Gift med Greta Johansdotter. Parets barn: Soldaten Anders Andersson Abborre född 2 december 1729 troligen i Rosshyttan, Västerfärnebo socken, Per Andersson född 27 maj 1732 i Rosshyttan, Johan Andersson född 8 augusti 1735 i Rosshyttan avliden den 27 april 1745 i Rosshyttan drygt 9 år gammal, samt tvillingarna Margareta och Cathrina födda den 12 december 1737. Margareta avled den 30 januari 1738 och Cathrina avled den 23 februari 1738 – bägge i Rosshyttan.
Sonen Per Andersson vigs 1767 med Catrina Ersdotter född i januari 1728 i Norr Salbo avliden den 27 maj 1773 i Hebo, Västerfärnebo socken. Per gifter sig 2.0 den 9 oktober 1774 i Hebo, Västerfärnebo socken med Margta Jansdotter född ~1745. Per avled den 21 maj 1803 i Islingby, Västerfärnebo socken.
Barn i första giftet: Anna Persdotter född 12 oktober 1768 i Hebo, Västerfärnebo socken samt Cathrin Persdotter född den 21 december 1770 i Hebo.
Barn i andra giftet: Catharina Persdotter som senare tog sig namnet Sahlstedt född den 30 juni 1776 gift med Johan Niclas Jungstedt den 9 augusti 1801 i Jacobs församling i Stockholm avliden den 14 mars 1813 i Jacobs församling i Stocholm samt Margta Persdotter född 5 november 1782 i Hebo.
Änkan Cathrina Persdotter – Sahlstedt – Jungstedt redovisas i kronotaxeringslängden för Stockholm sidan 1940:
3106 2646 No 94 Controllörsenkan Cathrina Jungstedt nr 645 född 1776 juni 30
Styfdottern Gustafva Maria född 1796 sept 3
Systerdotter Chr. Ulr: Vittman född 1797 maj 5
Systerdottern Christina Ulrica Vittman är född den 5 maj 1797 i Saltsjö, Södertälje stad som dotter till Carl Eric Vittman och hans hustru Stina Säflund. Som i sin tur är född den 8 augusti 1763 på Wäsby ägor i Sevalla socken, Västmanland som dotter till Soldaten Anders Andersson Abborre – bror till ovannämnde Per Andersson. Tack vare denna notis i kronotaxeringslängden kan vi säkert sluta oss till att vår Anders Andersson Abborre är son till soldaten Anders Andersson Flagga. Ett stort tack till Anders Asp, Solrosvägen 5, Hallstavik som våren 2014 berättade om detta.
Stina Säflund vigdes 1.0 före 1791 med dåvarande betjänten och senare inspektören Lars Lundberg född ~1750 avliden den 5 april 1795 i Gärdesta, Lästringe socken. Parets barn: Elisabeth Regina Lundberg född 25 juli 1791 i Lund, Ösmo socken avliden den 16 maj 1797 i Saltsjö, Södertälje stad 5 år gammal samt Anna Cathrina Lundberg född 20 januari 1794 i Lund, Ösmo socken avliden den 14 januari 1795 i Gärdesta, Lästringe socken några månader gammal.
Änkan Stina Säflund vigs 2.0 före 1797 med Carl Eric Vittman född i November 1764 avliden den 1 maj 1812 i Saltsjö, Södertälje stad. Parets barn: Den ovannämnde Christina Ulrica Vittman född den 5 maj 1797 i Saltsjö, Carolina Wilhelmina född 24 februari 1799 i Saltsjö, Carl Gustaf född den 16 april 1801 och avliden den 2 juli 1804 i Saltsjö samt Euphrofina Sophia Charlotta född den 11 oktober 1804 i Saltsjö.
Stina Säflunds vidare öden, nu änka för andra gången, är ej kända.
Anders Andersson Abborre
Vår Anders Andersson Abborre blev rotesoldat 1756 under roten 67/57. Han fick göra tjänst i Pommern och i Stralsund.
Presens = Närvarande, Approberas = Antas, godkänns
Volym 69 1757 Unges compani mönstrat den 17 augusti 1757 kommenderat till Pommern
nr 67/57 Anders Andersson Abborre Gift 28 år gammal
1759 Unges compani
nr 67/59 Anders Andersson Abborre Gift 30 år gammal 3 tjänsteår presens
1760 Unges compani
nr 67/59 Anders Andersson Abborre Gift 31 år gammal 4 tjänsteår presens
1761 Unges compani
nr 67/59 Anders Andersson Abborre Gift 32 år gammal 4 tjänsteår presens
Sjuk i ...qwarteret
1762 Kungsörs compani
nr 1117/67 Abborre Anders Andersson Gift 33 år gammal 5 tjänsteår Aproberas
Sjuk i qwarteret
1768 Kungsörs compani kpt Carl Fredrich Reüterschöld
nr 1117/67 Abborre Anders Andersson Gift 38 år gammal 10 tjänsteår Aproberas
Har bråck, står till förbättring. Västmanläning.
År 1759 gifte han sig. ”Nr 15 Cronosoldaten Ärlige och manhaftig Anders Andersson Abborre ifrån Sevalla socken samt ärlige och dygdesamma pigan Catharina Pehrsdotter ifrån Norr Hörende. Den 28 augusti ankom brudgummen med sin svärfader Pehr Olofsson ifrån Norr Hörende som vittnade om brudens vilja och hinderslöshet. Soldaten Abborre med bevis och Cominister F Hasselbergs interimsbesked på Christendomskunskap, leferne samt hinderslöshet till äktenskap daterat Tortuna 22 aug 1759.
Item sin förres attest och tillstånd .. till detta äktenskap. Daterat: Mosta i Simtuna den 22 aug 1759. NB medförande 8 … charta. Fått attest och vigdes i Sevalla den 15 sep 1759.”
I GRM noteras Anders vara sjuk i qwarteret. Flyttas 1761/1762 till Kungsörs compani. (debarkerade). Vid mönstringen den 20 januari 1763 är han i Stralsund. I GRM 1768 noteras han ha bråck och står till förbättring med 10 tjänsteår. Enligt GRM 1777 avled Anders den 20 augusti 1776.
Parets barn:
Anders Säflund född 18 okt 1760,
Stina Säflund född 8 aug 1763,
Peter och Greta Säflund födda 17 aug 1766 – Greta avled 21 feb 1767 och Peter 20 mar 1768
Jan Säflund född 6 juli 1769 och
Per Säflund född 6 aug 1774 avliden den 8 juli 1779.
Samtliga är födda i ett soldattorp på Wäsby ägor i Sevalla socken. Barnen tycks ha tagit sig namnet Säflund i samband med att de (barnen) flyttade till Västerås – kanske för att markera att de kom från Säfvalla. Jan Säflund avled 20 februari 1806 i Stockholm, ogift utan några kända barn, brandvakt och bosatt på Svea Artilleris område i Stockholm. Endast äldste sonen, Anders Säflund, och första dottern Stina Säflund kom i äktenskap.
Förr i tiden stavades Sevalla Säfvalla vilket möjligen har varit upphovet till namnet Säflund som även flera andra soldater har kallats. Den äldste kände är en Anders Säflund född omkring 1729-1731 enrollerad under Svea Livgarde i Stockholm i Capitain Baron Åkerhielms companie. Namnet Säflund tycks vara knutet till tjänstgöring i Västmanlands regemente.
Deras far Anders Abborre avled den 20 augusti 1776 på Hammarbacken i Sevalla socken endast 46 år gammal. Hans enka Catharina Persdotter gifter om sig den 27 oktober 1778 i Mälby, Sevalla med bonden Eric Ersson som är nästan 22 år yngre – född 2 februari 1755 i Grindtorpet, Sevalla socken. Paret får en son Eric Ersson den 27 sep 1779 som avlider redan den 21 november 1781, drygt 2 år gammal. Catharina avlider den 11 maj 1809 i Mälby, Sevalla socken, 76 år och 2 månader gammal.
Enklingen och skattebonden Eric Ersson gifter om sig den 21 december 1809, 54 år gammal med pigan Stina Persdotter i Stora Gesala. Med henne hinner han få barnen: Petter Ersson född 10 maj 1810 – död 12 maj 1810, Anna Stina Ersdotter född 7 april 1811 – död 20 april 1811, innan han själv avlider den 23 augusti 1811 i Mällby, Sevalla socken. Postumt får han dottern Maria Catharina Ersdotter den 29 februari 1812.
Enkan Stina Persdotter född 13 juli 1779 i Hällby,Västerfärnebo gifter om sig den 25 oktober 1815 med rusthållaren Olof Persson i Korgesta, Sevalla socken. Paret får barnen: Pehr Olof Olofsson född 11 aug 1816 och Anna Stina Olofsdotter född 11 nov 1821 i Korgesta. Rusthållaren Olof Persson avlider den 10 januari 1838 och Stina Persdotter avlider den 15 februari 1851, bägge i Korgesta.
Den äldste i denna familjekedja - vår Anders Abborre - är född omkring 1729 och den senast avlidne dog år 1851 – ett tidsspann på 122 år!
Enligt vigselattesterna var Anders Andersson verksam i socknarna Tortuna och Simtuna. Han är återfunnen i Tortuna men ej i Simtuna.
HFL Tortuna socken, 1747-1752 sid 132 Bossberga
Drängen Anders Andersson noterad år 1750 Överstryken Ingen mer information
HFL Tortuna socken 1751-1763 sid 1 Bossberga
Drängen Anders Andersson född 1729 inflyttad 1751 utflyttad 1753
HFL Tortuna socken 1751-1763 Sid 16 Ekeby
Familjen Anders Olsson
drängen Anders Andersson född 1729 Inflyttad 1753 från sidan 1
HFL Tortuna socken 1751-1763 Sid 23 Norrlunda
Drängen Anders Andersson född 1729 Inflyttad 1755 från sid 16 utflyttad 1755
HFL Tortuna socken 1751-1763 sid 16 Ekeby
Familjen Anders Olsson Änkan med barn flyttar 1758 till Sevalla
drängen Anders Andersson född 1729 Inflyttad 1756 från sid 23 Anders flyttar till Ekeby sid 17
HFL Tortuna socken 1751-1763 Sid 17 Ekeby
Drängen Anders Andersson född 1729 Inflyttad 1758 Utflyttad 1759 till Sevalla
Sammanfattning Tortuna: Anders tycks ha kommit omkring År 1750 till Tortuna, då 21 år gammal, samt tjänat där på olika ställen som dräng tills han år 1759 flyttade till Sevalla. (Det finns ytterliggare en Anders Andersson född 1729 som tjänat dräng sid 58, sid 53, sid 58, sid 85 sid 98 som vigdes den 27 sep 1752 i Tortuna med änkan Catharina Jansdotter sid 98) – ej att förväxla med vår Anders Andersson Abborre.
HFL Sevalla socken 1775-1784 sid 17 Wäsby ägor
Soldaten Anders Abborre född 3 december 1729 i Västerfärnebo Inflyttad 1759 från Tortuna gift 30 september 1759 i Västerfärnebo, avliden den 20 augusti 1776.
Hu Catharina Pehrsdotter född 1733 i Västerfärnebo Gift 30 sep 1759 i och Inflyttad från Västerfärnebo. Gift 2.0 1778 med Eric Ersson i Mällby.
Son Anders född 16 oktober 1760, dotter Stina född 8 augusti 1763, son Jan född 14 april 1769 och son Per född 6 juli 1774 – alla i Sevalla. Sönerna Jan och Per flyttar med sin mamma, änkan Catharina Pehrsdotter 1778 till Mällby och hennes nye make.
Faddrar till Anders och Catharinas barn är endast bekanta boendes i Sevalla med undantag för pigan Sara Pehrsdotter från Norr Hörende i Färnebo socken. Hon är syster till Catharina Pehrsdotter, Anders hustru. Så faddrarna ger ingen anvisning till Anders ursprung. Enligt senare noteringar i HFL skulle Anders dock vara född den 3 december 1729 i Västerfärnebo. Att han verkligen är son till Anders Flagga styrks av uppgifterna i kronotaxeringslängden 1815 som redovisas under denne ovan.
Hans hustru, Catharina Persdotter är dock född i Västerfärnebo socken i Västmanlands län och har sina rötter i byarna efter nuvarande landsväg nummer 256 från Norberg sydväst mot och igenom Västerfärnebo.
Bergslagen
Från slutet av 1200-talet uppkom bergslag som med tiden organiserades i administrativa och judiciella enheter med egen lagstiftning, bergsrätter och domstolar. Bergsmännen indelades på hyttelag och fick vissa förmåner som att de slapp i allmänhet från skatter, rotering och andra vissa onera mot skyldigheten att idka hyttedrift och erläggande av tiondejärn. Bergslag var ursprungligen en beteckning på ett område med privilegium att bedriva bergsbruk. Det var också en benämning på den korporation av bergsmän (innehavare av bergsmans hemman) bosatta på orten som ägde privilegium. Redan på 1100-talet torde malm ha brutits vid Norberg (Lapphyttan). Brytningen spred sig därifrån till omkringliggande bygder med järnmalmsförande bergarter. Möjligen var brytningen en modernisering av den tidigare bedrivna blästringen.
År 1303 avstår marsken Torgils Knutsson ön och gården Ön i Dalarna, Hjortatorp, Avesta med därvarande fiske, Nor-berg och vad han där ägde i järn- och stålberget och allt vad han ägde i Dalarna samt gården Östby i Västmanland, tre gårdar i Närke och kvarnar vid Gränna och i Torshälla den 29 juli 1303 till kung Birger Magnusson. I gengäld erhöll Torgils av kung Birger dennes tredjedel av allmänningarna, den så kallade konungslotten, i Linköpings och Växjö stift och en egendom i Tjust och en i Östergötland. Inget obetydligt byte!
Hur kung Birger förvaltade järn- och stålberget framkommer ej ur de historiska källorna. Vi kan bara konstatera att en blomstrande näring, en gruvbygd utbreder sig i och kring de järnmalmsförande bergarterna.
Ett tänkbart scenario är att
a/ mark och hemman förlänades till personer som ansågs vara till stöd för kungamakten. I gengäld kunde kungamakten förvänta sig stöd för sin politik av de som fick förläningar. Man lierade sig med varandra.
b/ skattebasen bräddades genom att kungamakten, som nu hade regalrätt (= kunglig rätt) över berget, det vill säga malmen, tillät den som ville att fritt söka efter och anlägga hyttor, förutsatt att markägaren kompenserades och att kronan fick sitt.
c/ kärnfamiljen efterträdde vikingatidens stormän. Det blev en maktförskjutning till förmån för kungamakten och bergs-männen på bekostnad av frälsets som avtog. Troligen var en del av de som anlade hyttor utan jordinnehav i bergslagen, då de köpte hemman. Vi ser i domböckernas protokoll både de som hävdar bördsrätt i hemman och de som köpt in sig i skuldsatta och lediga hemman. Hyttfolket blev hemmansägare och bönderna blev hyttägare. En delav bönderna hade kanske rötter tillbaks till de som en gång drev blästerbruk. Den som äger enbart en hytta (=lös egendom) tituleras mästerman medan den som köpte ett hemman (fast egendom) fick titeln bergsman. Flera var ägare/delägare i olika hyttor. Man köpte och sålde andelar i hyttor som måste uppgå till minst en åttondel av hela hyttan.
Troligen hade delar av ovannämnda processer redan påbörjats av Torgils Knutsson och annat frälse tillsammans med mästermän och bergsmän, processer som övertogs och påskyndades av kungamakten som behövde kapital för att ena och grundlägga riket Sverige. Tillbytet av bergslagen var en viktig del i byggandet av kungamakten.
Vid 1300-talets början beräknas antalet hyttor uppgå till 121 stycken. Med expansionen kom behovet av regleringar av bergsdriften som ej täcktes in av befintliga landskaps- och stadslagar. Den 24 februari 1354 gav Magnus Eriksson en stadga åt Norbergs bergsmän, som är den äldste nu bevarade.
Västmanland var på 1300-talet delat i två fögderier varav Östanros fögderi bestod av härader öster om Västerås. Den börjar med Tjurbo och fortsätter med Seunda och Gorunda. Som nummer fyra skrivs Norrbo härad med socknarna Romfartuna, Skultuna, Skerike, S:t Egidii (= den öster om Svartån belägna delen av S:t Ilians socken), Haraker, Fläckebo, Västerfärnebo och Västervåla. Placeringen av byarna i socknarna skiljer sig mot dagens. Karbenning, som först senare blev egen socken, ingick i Västerfärnebo såväl som Kyla, Norberg och Fläckebo. Man kan även finna byar som idag räknas till Västerfärnebo men som då hänfördes till andra socknar som till exempel Gulvalla, Lifsdal och Näs. Norrbo härad bestod således 1371 av nuvarande Norrbo och Vangsbro härader samt av de nu till Gamla Norbergs härad hörande Karbenning, Västervåla och åtminstone södra delen av Fagersta stad (Västanfors socken).
Benämningen bergslagen kom med tiden att syfta på hela området över västra och norra Västmanland, södra Dalarna och Östra Värmland. (Det finns fler bergslagsområden i Sverige men oftast tänker man på och menar Norbergs bergs-lag). En rullstensås vid namn Badelundaåsen, som bildats vid istidens slut, sträcker sig från södra Dalarna ned genom Norberg och Västerfärnebo socknar och vidare ner till Södermanland där åsen byter namn till Kjulaåsen. På toppen av Badelundaåsens rygg gick den gamla kopparbergsvägen eller faluvägen.
Bergslagen var vid den här tiden glest befolkat och socknarna som tillkom spände över stora områden. Traditionen talar om en gräns mellan Malma socken söderut i Västmanland och Tuna socken norröver i Dalarna, ”på Hagge-skogen i Norrbärke har funnits en sten, som långt tillbaka skall utwisat rå-skillnaden mellan Nås, Malma och Linde gäll” skriver Hülpers i sin dagbok. Till Malma bör följade nuvarande socknar ha räknats: Gunnilbo, Skinnskatteberg och Hed i Västmanland samt i Dalarna Söderbärke, Norrbärke och Malingsbo.
Västerdalarna anses kunna uppvisa en liknande sockenbildning, nämligen Nås, som i äldre tider omfattade hela Västerdalarna. En tredje jättesocken var Linde, som dessutom omfattade Grangärde, Ljusnarsberg och delar av Ramsberg. Så tillkommer Tuna och mellan den och Nås synes i gammal tid en intim förbindelse ha varit rådande.
Om dessa storheter har bestått – vare sig de nu skall betraktas som socknar eller prosterier i nutida mening så skall enligt en gammal tradition som Grau återger gränsen mellan Tuna och Malma varit en liten holme i sjön Barken. Den nordost om Barken liggande delen av det nuvarande Norrbärke skulle ursprungligen hört till Tuna.
Söderbärke socken skulle kunna vara en utbrytning från Malma och Norrbärke socken blev ett eget pastorat avskilt 1646 från Söderbärke.
Västerfärnebo som tillhör delvis och gränsar i övrigt till bergslagen, var på 1200-talet en av de mest välbärgade för-samlingarna. Det största välståndet finner man då i de delar av socknen som numera anses perifera. Förutsättningarna för lönande produktion och välstånd var helt enkelt andra än vad de är i våra dagar. Med sitt läge mellan hyttor och hamrar och utskeppningshamnarna i Mälardalen fick socknen en betydande inkomst från järndistributionen. Tidigt intresserade sig frälset för Västerfärnebo och skaffade sig hemman och jord här, dock utan att bosätta sig här, med något undantag. Jordbruket gav föga till avsalu. I 1371 års skattelängd redovisas för hela socken 80-talet bönder.
Digerdöden
Digerdöden (av fornsvenskans digher, stor) eller stora döden benämndes i Sverige den pest-farsot som vid mitten av 1300-talet som en pandemi gick över hela Europa. Den kallades även den svarta eller blå döden på grund av pestlikens färg. Till Norden lär den ha förts via engelska handelsfartyg. För Danmark och Norge var år 1349 det egentliga peståret. Till Sverige kom den från såväl Skåne (då Danskt territorium) och från Norge året därefter eller 1350. Av den dåtida Svenska befolkning, som beräknas till knapp ½ miljoner människor, avled omkring 1/3 del. Ödehemman och ödekyrkor vittnade i många generationer därefter om digerdödens framfart. I digerdödens spår följde även psykiska epedemier av närmast hysterisk natur. Digerdöden återkom i flera vågor efter det första stora utbrottet 1350.
Sveriges dåtida produktionsmedel antas ha ägts av fåtalet medan flertalet livnärde sig som tjänstefolk eller trälar. Under Magnus Erikssons eriksgata år 1335 utgavs den sista Svenska förordningen om trälar. I den påbjöds att den, som i Västergötlands eller Värends lagsagor föddes av kristen man eller kvinna, aldrig skulle vara träl eller bära träls namn. Förbud att ge sig till träl lär ha utfärdats redan av Birger Jarl.
Mången av de fåtalet besuttna stormännen blev utan trälar och tjänstefolk, drängar och pigor dels genom att folket rycktes undan av pesten, dels genom att de obesuttna, som överlevt, kunde ta över något ödehemman och bli sin egen. Pesten ledde till en stor socialekonomisk förändring. Kanske större än lagstiftningen mot träldom. Mången storman fick själv mjölka korna och hävda åker och äng i brist på avlidna och avflyttade tjänsefolk. Underliggande områden som stormännen ej längre förmådde hantera på grund av brist på tjänsterfolk lämnades öde.
Någon källa som berättar att bergslagen skulle ha drabbats av digerdöden och förlorat innevånare tycks ej finnas. Det sägs att bynamnet Livsdal skulle kunna syfta på det goda livet men det utgör inget bevis för att folk skulle ha under- dragit sig digerdöden genom att flytta till Livsdal. Oavsett om bergslagen drabbades direkt av digerdöden eller ej drab-bades den indirekt. Avnämarna för det framställda järnet minskade kraftigt, både i Europa och i Norden. En ekonomisk recession bör ha följt digerdöden även i bergslagen. Troligen har större gods och lantbruksegendomar förlorat många anställda som kunnat söka sig till och uppta ödehemman med följd att de stora godsen och lantbruksegendomarna mark delvis har fallit i träda. 41 hyttor – alla belägna på utmarksjord – avvecklades under 1300-talets senare hälft. Kanske på grund av digerdöden eller den ekonomiska recession som följde. Samtidigt minskade frälsets inflytande och antalet sätesgårdar till förmån för mästermän och bergsmän med början från bytet mellan Torgils Knutsson och kung Birger Magnusson.
Som en följd av den kolonisering som skett av Norbergstrakten under 1300-talet bildades troligen omkring 1400-talets början Norbergs bergslag som en ”jordbokssocken” omfattande ungefär samma gårdar som senare fanns på Gustav Vasas tid. Norbergs bergslag räknades då till Dalarna (nu i Västmanland) med delar av Västervåla och Västanfors (i dag Ludvika) socknar. Från 1400-talets början är det belagt att Norberg med omgivande bergslag utgjorde ett eget tingslag. Genom att brevutställares och fastemäns boplatser anges vet man att år 1400 hörde Gläfse, Djupkärr, Trättsbo, Livsdal, Bännebo, Örbäck, Ombänning, Hyppenbänning, Meling och Vik med flera boplatser till Norberg. (Trättsbo går till skatt mellan 1504-1539).
När övergången från upptagning av malm från sjöbottnar och myrar till brytning av bergsmalm tog sin början är okänt. Sjö- och myrmalm smälte man med ved i gropar eller i primitiva, knappt alnshöga hyttor som var dragugnar. Med tiden tillkom handdriva bälgar med vars hjälp man blåste in luft i härden. Bälgarna förbättrades först med trampning och därefter lärde man sig att koppla dem till vattenkraftsdrift. Den så producerade smältan innehöll slagg och annan oren-het. Smältklumparna höggs sönder med yxa i mindre stycken på drygt 1/3 kilon som på så sätt blev lätta att transport-era från bergs- och skogstrakter på häst till köpare. Klumparna benämndes Osmundar. Osmundsjärn, osmundsugnar och osmundsmedjor var vanliga långt in på 1600-talet. Järnframställning var långt in på 1600-talet till sin karaktär en hushålls- och hantverksmässig verksamhet.
Under den tidiga perioden av malmbrytning var de förekomster man bröt små och obetydliga. Troligen utfördes bryt-ningen endast där malmen legat i öppen dager. De äldsta gruvorna ligger därför ofta på höjderna eller på dalgångarnas sluttningar. Hit förlades även hyttorna där järnet framställdes ur malmen. Vid gruvorna bröt man endast under en del av sommaren. Den övriga delen av året var arbetet mestadels förlagt till hyttan eller dess närhet där även bosättning skedde. Med tiden uppstod små byar med hyttan som medelpunkt för de gårdar som uppfördes av de till ett hyttelag förenade bergsmännen.
Smidbart järn, så kallat osmunds framställdes i små omkring 2 meter höga schaktugnar. Vid blåsningen fylldes ugnen med ved som fick brinna ned till glöd. Sedan skyfflade man på den rostade myrmalmen som smältes ned genom bläster. (Bläster = Blåsning av luft genom vedkolen och myrmalmen för förbränning av kol). Rostningen av myrmalmen skedde genom att malmen varvades med ved i gropar (så kallade rostgropar uti i det fria. Veden antändes och värmen rostade malmen. Det vill säga; vatten, kol, svavel och andra slagprodukter, som förhindrade smidning av järnet, förbrändes så att järnet blev renare och smidbart). Slagget, som uppkom vid smältningen, avtappades och på ugnens botten erhölls en klump av järn som bearbetades med slägga för frigörande av ytterligare slagg. Klumpen delades med yxa i två hälfter som fick hänga samman i ena kanten. Denna Osmund (klumpen) välldes och bearbetades sedan vidare i en vanlig klensmedshärd.
Från mitten av 1400-talet kom masugnar i drift. Blästrarna var större och drevs med en så hög temperatur att järnet övergick till flytande form. Härigenom kom järnet att uppta mer kol som gjorde att järnet ej kunde smidas utan ytterligare bearbetning. Under 1500-talet började man anlägga stångjärnshamrar vid åar och sjöars fall för att effektivisera tillverkningen.
Utsnitt av år 1371 års skattelängd för Westmanland
Numerus rusticorum tributariorum in prouineiis Tyorbo hundare, Seunda hundare, Gornda hundare. Norboundare Östenaros dyocesis Aroseiensis sub anno MCCCLXX primo
De parochia Fernaebo
Ingemundus in Sala (= Salbo) viij marcas Mathies in Byornsbodhum v marcas
Joan in Naesi (= i Fläckebo sn) v marcas Thomas ibidem iiij marcas
Laurencius ibidem viij marcas Laurencius Helgesson in Kile (= Vestbykil) v marcas
Holmbyorn ibidem viij marcas Mathies Dalakaler vij marcas
Olauus in Salaboo iiij marcas Petrus Ernuidason vj marcas
Joan Helsinge iiij marcas Hemmingus in Kile iij marcas
Ylian in Salabo iiij marcas Thomas in Hedabo viij marcas
Petrus Hamar ibidem iiij marcus Jacobus sutor iiij marcas
Kyatiluastus ibidem ij marcas Byorn in Kyle iiij marcas
Benedictus in Gersaebo ij marcas Sigordus ibidem iiij marcas
Laurencius in Gersaebo viij marcas Joan Jamte in Kile vj marcas
Laurencius ibidem smider v marcas Laur ibidem vij marcas
Andres sartor iij marcas Ragualdus ibidem vj marcus
Nicles Gra in Aal v marcas Mathies in Hedabo iiij marcas
Johan Gra ibidem vij marcas Ingebyorn in Kile iiij marcas
Laurencius in Nörae Aal v marcas Stenauaster in Ösby ij marcas
Andres ibidem v marcas Laur ibidem iiij marcas
Laurencius in Nöra Gersbo vj marcas
Sigrid in Etlingaby (= Islingby) ij marcas Item duo de Alia prouincia videlicet de parochia Kilae.
Nicles in Helby iiij marcas Olauus in Gulvalum iij marcas
Nicholaus Fotinger in Vesterby viij marcas
Olaus Brende (?) in Gersaebo viij marcas
Ingeualdeus in Helleby iiij marcas Herman in Lysdal (= Lifsdal i Norberg sn) iiij marcas
Petrus Nöt ibidem iiij marcas Jonis in Bromaedal (= Blomdal i Karbenning sn ij marcas
Thorsten ibidem iij marcas Andreas in Labadodhum (= Labo i Karbenning s v marcas
Olauus ibidem iiij marcas
Laur ibidem vj marcas inquilini
Joahn in Etlingaby colonus iij marcas Magnus Noraeberg in Klingabodum
Joan Hardhe ibidem v marcas Joan vider bro in Kile
Jonis vnge ibidem v marcas Jese dansker
Petrus in Nöra Gersabo vij marcas Olauus Kante
Be[nedictus] in Viggabodum
Botolp .. in Berghe vij marcas Narue faber in Holmstensbodum
Petrus in Förstaeby (= Forsby) vj marcas Laurenscius sutor in Helleby
Petrus Skinfaell v marcas Olauus sutor in Gersbo
Nicholaus in Alsuarte v marcas
Thomas Dyaken iiij marcas Item cloni coltorum montis ferri, coloni coltorum montis cupri
Sigmundus i Vesterby iij marcas et coloni aliquorum mercatorum Arosiensium dicunt se litteras
Laurenz ibidem iiij marcas libertatis habere.
Joan mager ibidem iiij marcas com dimidia
Jonis ibidem vij marcas Equi
Maeghinbyorn ibidem iiij marcas com dimidia Petrus Not j equum de viij marcis
Th[o]mas Dyaken j equum de vj marcis
Ingeualdus faber in Hörnde (= Hörende) vij marcus Jonis in Vestraby j equum de vj marcis
Olauss in Forse vij marcas Maeginbyorn ibidem j equum de vj marcis
Godbernus in Hörnde vij marcas Ingemundus j equum de vj marcis
Ingemundus ibidem v marcas
Birgerus ibidem vij marcas Härefter har längden ”Coloni mercatorum er colturum” o.s.v.
Sigderwer ibidem ij marcas - Förutom dessa ställen nämns i Fernebo socken Lasjö, 1359
Joan smider v marcas bebott av Gotskalk Vikmanson (förde ett lejon i sigillet),
Ingemundus in Langasyo (i karbenninge) iij marcas Maedhalby, Hökamoor (nu i Karbenning sn) och Clemzbodhom
Hemmingus ibidem ij marcas alla nämnda 1399. Baenaboda och Örbeck nämnda 1400 (nu i
Karbenning sn) Svedbo torp unde Ösby 1412, Kathrinobodhom
nämnt 1384 möjligen nuvarande Kårbo.
Källa: Wästmanlands fornminnesförenings årsskrift nr 4 år 1884
Något modifierat utsnitt av karta mellan sidorna 240 och 241 i Norberg genom 600 år.
De danska aktiviteterna emot Sverige år 1520 kom att krossa det svenska motståndet, krönt med likvideringen av det ledande andliga och värdsliga skiktet genom blodbadet på Stockholms stortorg den 8 november 1520 samt år 1521 förlusten av större delen av Sverige till Danmark. Danskarnas framfart, som syftade till att befästa och behålla sin maktställning, fick motsatt effekt. I Siljans-bygden uppstod en nationell motreaktion mot Danskarnas framfart. Gustav Eriksson korades år 1521 till Sveriges rikes föreståndare.
De danska krafterna i Dalarna eliminerades och ett samgående med kringliggande landskap samt skapande av ekonomiska och militära förutsättningar för en väpnad aktion mot Danskarna inleddes. Överst på åtgärdslistan stod intagandet av de av danskarna hållna fasta stödjepunkter, ofta borgar, i Sverige som till exempel Västerås slott, slutpunkten på Dalarnas utfartsväg åt söder via Mälaren. Den 2 april 1521 stod slaget vid Västerås – Danskarna slogs till spillo och de fåtalet Danskar som överlevde flydde.
På herremötet i Vadstena i oktober 1524 beslöts att konungen Gustav Eriksson (Vasa) skulle förenkla det dåvarande skattesystemet genom att upprätta ett register över all kronans ränta och uppbörd samt huru många skatte- krono- och frälsebönder, som uti vart län voro, på det att Kongl. Maj:t måtte veta, vad kronans inkomst och ränta var och vad henne tillhörde eller ej. Detta var ursprunget till jordeböckerna, vilka började upprättas i slutet av 1530-talet.
Vid mitten av 1500-talet kom en ny uppbördsorganisation genom att en individuell debitering pålades bergsmännen, vilkas skyldighet antecknades i den vanliga jordeboken sockenvis på samma sätt som för den jordbrukande befolkningen. År 1539 noteras 76 hyttor koncentrerade till Norbergs socken med 39 hyttor och med spridning till ytterligare sex följande socknar; 2 hyttor i Hedemora, 3 i Grytnäs, 1 i Folkärna, 14 i Västerfärnebo, 5 i Våla, 12 i Söderbärke.
Flertalet hytteinnehavare återfinns ej i jordbokslängderna då de ej erlade någon vanlig fastighetsskatt utan finns endast i en särskild skattelängd för berget. Den viktigaste uppbörden för dem utgjordes av en produktionsskatt.
I hyttorna smälte man metall ur malmen. Malmen bröts i gruvor. I äldre tider bröts malmen i dagbrott och kunde smältas i närheten av brytningsplatsen men med tiden uppkom hyttor ofta i anslutning till vattendrag då vattenkraften användes i hyttdriften. Hyttorna beskattades enligt en produktionsskatt – tionde medan brytningen av malmen beskattades som en del av ett hemmansinnehav.
Bergsbruket blev med tiden förbundet med jordinnehavet. Beskattningen av bergsbruket blev ofta knuten till hemmanet som ofta brukades av en bonde som hade bergsbruket som bisyssla. Den självägande bergsmannen hade sitt arbete fördelat mellan skogen och gruvan, hyttan och åkertegarna. När frågor uppkom rörande bergsbruket litade han till bergsföreståndaren. Huvudparten av sina utskylder erlade han till berget (hyttdriften), men som innehavare av hemmanet med tillhörande bergsbruk lydde han under dalalagen eller landslagen. (Under en period var bergslagen administrativt en del av dalarna).
Fogderäkenskaperna för år 1539 berättar att i Gamla Norberg ingick hela Norberg socken, Västanfors socknar, stora delar av Söderbärke, Våla och Västerfärnebo socknar (i den senare ingick även Karbenning socken som under 1500-talet kallades Färnebo skogsfjärding). Dessutom låg inom Hedemora socken Gräntze (Garpenberg) och Dräcke, inom Grytnäs , Hoffmansbänning, Knallasbänning och Djäknehyttan samt i Folkärna socknen Vansjö.
I stort tycks sockengränserna år 1539 sammanfalla med de nutida, ett faktum som även gäller 1688 års karta.
Under åtminstone större delen av 1500-talets första hälft hörde Vangsbro till Norrbo härad och Västerås län. På 1540-talet tycks Färnebo socken varit underställt Näsgårds län i södra Dalarna. Åren 1545-47 lades emellertid Västerfärnebo tillsammans med Romfartuna, Fläckebo och Västervåla till ett litet gårdslän, Vads gård i Kumla socken. Meningen var att anlägga en avelsgård där men redan 1547 avvecklades bruks- och avelsgården då den ej bar sig. Västerfärnebo återgick till Norrbo härad. Vart Vangsbro sedan förts är ej känt. Skogsfjärdingen, det vill säga nuvarande Karbenning redovisas från 1570-talets början i Väster Silfbergs läns räkenskaper utan att något sägs om Västerfärnebo. I början av 1600-talet återfinns Västerfärnebo i Näsgårds län.
Genom ett kungligt brev år 1613 indrogs Drottningholms län från änkedrottning Katarina Stenbocks livgeding. Som ersättning fick hon dels tionden från tre socknar i Åkerbo och dels årliga räntan från Färnebo socken – inte Karbenning. När änkedrottningen avled den 13 dec 1621 återgick socknen till Kronan. Ett par år senare drogs Färnebo in i arrendeavtalen rörande Sala gruva och det kring denna på Gustav Wasas tid bildade Väsby län. Ett konsortium hade sedan 1618 arrenderat gruvan och skatteinkomsterna från Väsby län. En medlem av konsortiet, dansken Bastian Ihering, övertog samma år dels arrendet av Väsby gård, dels skatterna från Över Tjurbo härad med Norrby och Tärna socknar. Västerfärnebo lades 1624 till detta distrikt. När Iherings kontrakt gick ut 1628 flyttades Västerfärnebo på nytt över. Enligt en uppgörelse den 3 april 1624 med Karl Eriksson skulle denne under 5 år arrendera dels Norbergs härad och dels Västerfärnebo och skogsfjärdingen. Dock utbröts redan den 16 april 1630 Vangsbro härad och förpantades till en Jesper Jönsson för återstoden av femårsperioden.
Även Västmanlands gränser var ganska flytande under 1500-talet. Möjligen kan man räkna med att Vangsbro under medeltiden räknades till Västmanland, men dit räknades också då Dalarna. Vangsbro härads ställning ambulerade under hela 1500-talet. Först i och med att häradet på 1620- talet återfördes till Sala hövdingedöme återknöts dess samhörighet med Västmanland. År 1647 lades det jämte Norberg till Västerås län, och denna ordning består än i dag.
Västerfärnebo socken som sedan bergsbrukets upptagande på 1100-talet var en av de mest välbärgade församlingarna kom att bli prebende åt en kaniker, (en domkapitlets ledamot). Konkurrensen om denna inkomstbringande tjänst var hård ännu fram till reformationen då mässoffret ersattes med Ordet och den svenska mässan. Det ”överflödiga” kyrksilvret, d.v.s. det som inte behövdes för den reformerade Gudstjänsten och fromheten övertogs av den kungliga skattkammaren. Färnebo gille upplöstes och landbor ”indrogs” till kronan mot löfte att kyrkoherden skulle erhålla årligt vederlag, vilket kom under 1500-talet att undan för undan minskas. Prästen, medlare mellan Gud och människor, blev en Guds tjänare. På konungens önskan var åtminstone tre kyrkoherdar i följd även bergsmän, dock icke i Västerfärnebo, där bergsbruket sedan länge låg nere, utan vid Sala gruva.
Konungen var emellertid intresserad av att få igång bergsbruk på nya platser, varför han uppmanade prästerna att leta. Kyrkoherden Olof Andereae lyckades i slutet av 1570-talet få tag på en gruva, som emellertid icke synes ha varit brytvärdig. Under 1574 uppmanades han söka rätt på en gammal nedlagd silvergruva, vars belägenhet var bortglömd. Först hans efterträdare lyckades därmed. Icke heller denna synes ha varit lönsam att bearbeta.
Gustav Wasa, troligen född 12 maj 1496 eller 3 maj 1497 - död 29 september 1560, uppmuntrade bergskunniga från Belgien och Tyskland att flytta till Sverige för brytandet av malm och framställning av stångjärn. Även om en del av kolonisationen i Bergslagen bestod av inflyttade Tyskar dominerade inflyttningen från Finland här liksom i andra skogsbygder från 1570-talet till fram omkring 1650-talet.
Konstmästaren i Sala (konst i betydelsen onaturlig, tillverkad och överförd kraft) Nils Jönsson Krok skildrar i en summarisk beskrivning från år 1624 Norbergs gruvor som; ”Wed Norberg äre så många järngrufwor at ingen kan dem rätt uträkna, ty där är allan marcken full, och ingenthere är djupare än 4 famnar (=omkring 9 meter), och hafwa de inga synnerliga namn på them, utan kalla the them rymningar. Emot Norebärgs by norrut, är en by som heter Kallmora, ther ligga mer än ett halft hundrade grufwor. Wäster-Söder ifrån kyrkan vid en by som heter Symble, ther är många grufwor, som goda är; theta är så sagt om Norebergs gruwor och dess lägenhet.”
1600-talet medförde i flera avseenden en revolution på järnhanteringens område. Långt in på århundradet fortsatte bergsmännen med att i de gamla osmundshärdarna förvandla tackjärnet till smidbart järn. Liksom tidigare kallades detta osmundsjärn. Tackjärnets vidareförädling kom emellertid att i stigande utsträckning ske i hammarsmedjor eller stångjärnshamrar. Fram till 1600-talets mitt har tiondejärnet redovisats i osmund. Från 1649 fick bergmästarna av bergskollegiet befallning att i fortsättningen beräkna tiondejärnet i tackjärn. Kollegiets beslut dikterades av en strävan att nedbringa och helst avskaffa osmundtillverkningen.
Osmundjärnet vägdes och efter vikten utgick tionden. Från 1649 relaterades tiondet till antalet blåsningsdygn vilket innebar att järnet ej behövde lagras tills det var vägt vilket gjorde det möjligt att sälja järnet redan före blåsningstidens slut.
Efter undersökningar över de olika hyttornas produktionsförmåga och efter överläggningar mellan bergsmännen och bergmästaren enades man om ett förslag till tackjärnstiondens utgörande, som stadsfästes av bergskollegiet den 28 augusti 1686.
Slutet av 1760-talet var en för bergsmannaståndet synnerligen kritisk tid. Hälften av bergsmännen i Karbenning, Bennebo, Klingbo och Hästbäck var fullständigt utfattiga. Även bruksägarna hade i slutet av år 1767 förklarat, att de i sina hyttor år 1768 ej skulle blåsa mer än hälften mot vanligt. Prisfallet på stångjärn var så kraftigt att hela bergsnäringen stod på spel. Många hade helt enkelt inte råd med att köpa den mängd säd som behövdes! Bergsmännen räddades genom att de fick handla kronospannmål till priser som väsentligen understeg marknadspriserna. Från början av 1700-talet sammanslogs hyttorna till större produktionsenheter. Skog skulle sparas. Bruknings- och byggnadskostnader bli mindre. Några få årliga blåsningsveckor var oekonomiskt och förbrukade mycket ved vid uppvärmningen. Att samla på sig och göra blåsningar vartannat/vart tredje år var för bergsmännen omöjligt då de behövde kontanter som skaffades genom försäljning av produktionen.
Redan på 1780-talet lämnade våra förfäder bergslagen. Via Västerås kommer man till Stockholm och därifrån vidare till Ösmo söder om Stockholm.
Utsnitt ur 1688 års karta