Page 25 - Våra rötter

Kungarna hade efter freden 1658 och de därefter följande krigen och oroshärdarna stort behov av att skaffa pengar till sina krigskassor, vilket man gjorde genom att pantsätta kungsgårdarna till adeln. De var inte sena i att ta tillfällena i akt. Ägarna till Eriksholm, Rönneholm och Näs som i sig själva ej var särskilt stora eller rika herrgårdar förstörda under kriget, skapade sina förmögenheter genom att lägga under sig så många gårdar som möjligt var. Ofta när ägaren av ett hemman avlidit köpte de upp gården. Godsägarna blev även mästare i att via byteshandel byta till sig gårdar i Billinge mot mer fjärrliggande gårdar i Skåne, Själland och Jylland. Både Eriksholm och Rönneholm skaffade sig på så sätt veckodagsbönder, som de benämndes med hoveriplikt på herrgården. När som helst kunde herrgården rekrytera bönderna till vad syssla vid herrgården dess förvaltare bedömde behövdes utföras. För bönderna i Billinge var det att sjunka ned i rena träldomen, vilket Carl Trolle-Bonde själv säger i sin redogörelse för hoveriet i sitt verk Trolleholm.

År 1680 ägde Eriksholm 27 av Billinges 42 gårdar samt 6 gårdar i Gunnared. 4 av dem låg öde efter det förödande Skånska kriget 1675-79; Värslett, Torup, och 2 av Billinge bys gårdar.

Rönneholm ägde 3 av Gunnarödgårdarna och den stora Rökaholm som låg öde. På Rökaholm bodde endast Albert Möllare. I ett gatuhus på Gunnaröd bodde Per Ågesson.

Den 4 september 1680 utfärdar Karl XI instruktioner för den nye generalguvenören i Skåne Rutger von Ascheberg, som efter att under en längre tids förhandlingar övertygat Ascheberg att ta emot förordnandet. Generalguvenären Ascheberg uppdrog åt fortifikationskaptenen Gerhard Buhrman att kartlägga Skåne enär en bra karta över landskapet saknades.

År 1682 bestämde riksdagen att dra in (ta tillbaks) förlänade och bortbyttna gårdar till Cronan.

Då herr Tage sålt och lämnat Skåne tas en sjättedel av hans gods, enligt reglerna, i beslag omkring 1687 av Kronan för den så kallade ”sjättepenningen”.

När reduktionen och återtagadet av en sjättedel av herr Tages egendomar genomfördes i Skåne är oklart men den synes ha varit genomförd före år 1690 ty då var alla gårdarna omgjorda till krono- gårdar och belagda med rusthållsskyldighet. Redan 1680 hade Norra Skånska kavalleriregementet indelats med rusthåll i norra och västra Skåne. Hela Billinge bys gårdar var 1690 kronogårdar och kallades sjättepenningsgårdar och bönderna sjättepenningsbönder. Därmed föll deras samt Gunnareds nr 5, 6, 7 samt 3 Rönneholmsbönders och Bögerup gårds hoveri under Trolleholm och Rönneholm bort. Bönderna blev fria! 

Utom de hemman, som ännu tillhöra godset, upptagas följande, som bortgått:

i Billinge socken; Billinge by, 19 åboar (utaf Billinge by har nu Trolleholms herrskap efter 1697 års jordebok, som stöder sig på Kongl. Danska skiötet, icke mera än 14 tunnor tionde hafre och 1 daler tredingstionde samt mantalspengar utaf 5 åboar enligt 1729 års skiöte och fästebref.

I Gunderöd, 5 åboar (Ifrån Gunderöd hafver nu Trolleholms herrskap intet mera än 1 daler tredingstionde, 2 skeppor korn och 1 tunna hafre.

År 1689 upprättas en ny förteckning på varje brukares avgifter. Förutom penningar betalas i smör, fodernöt, gäss, höns, ved, träkol samt terminsskatt och salpeterskatt. Terminskatt är en samman- slagning av ett antal extraskatter, som efterhand blivit beständiga. Salpeterskatten har sitt ursprung i en kunglig förordning av Gustav Vasa att all jord under ladugårdshusen var kunglig egendom. Jordägaren är skyldig att ta upp och forsla denna ”salpeterjord” samt ved och kol till särskilda ”salpeterhus”, där jorden får koka med vatten och aska i stora kittlar tills att allt vattnet avdunstat. Kvar blir då salpeter (kaliumnitrat). Den som utför detta arbete kallas salpetersjudare, i Skåne ”syare”. Salpetern användes till krut. Denna skatt upphör först år 1805.

1706 kartläggs Billinge för första gången och beskrivs; Åkerjorden är i tre vångar, av vilka två är i årligt bruk och den tredje vilar till fälad. Ängen är mycket stenig, beväxt av ek, björk och allehanda buskage. I vångarna finns även eke. Utmarken består av gott mull-bete med bökeskog till 150 svins ollon. Byggnadstimmer till stolpar och fotträn finnes av eket i vångarna. Hägnaderna utgöres av risgärden, vartill tagas ris av ene- och alebuskaget i vångar och på fälads-marken. Vedbrand hämtas från surskogen på fäladen samt från bokskogen, som bliver dem tillvist, eller och väderfälle.

Prästgården får nummer 1, klockaregården nr 7, Skattegården får två nummer, 16 och 17 och blir rotegårdar för Billinge Ryttarehus. Nr 21 anslås till Trumpetarboställe vid Norra Skånska husarregementet. Tillsammans med kronogårdarna och kyrkans hus, nr 8 och 9, blir det 23 nummer.

Ställena grupperar sig enligt kartan runt Stolpakillan mitt i byn. Bak varje gård låg en liten täppa eller kålhage. Huslängorna var smala och låga med halmtak och halvdörrar. Ofta var husen uppförda av grova plankor lagda på tvären, och springorna tätade med mossa, så kallade bolehus. Andra hus var korsvirkeshus eller klinkhus. Dessa gjordes på så sätt att lodrätt ställda käppar omvirades med halm som till sist överdrogs med ett lerskikt. På somrarna vitkalkades husen. Bakugn fanns i regel i varje hus, vilken var stor och buktade ut sig på baksidan av huset. Golvet var av trampad lera och bestrött med enris. Fädriften leder norrut till fäladen. Kring de tre stora vångar har man gärden av jordvallar och ris för att skydda grödorna, råg och korn. Tredje vången ligger i träda och så skiftar man ett tredjedels var varje år. Södra vången har mycket ängsmark. I utkanten lägges soldattorp. Hugo Rosdahl har meddelat, att det på gränsen mellan Söderholms (Grönaborg) och Lyckhem på 1800-talet legat en soldatstuga. På en gammal karta kallas denna mark för ”Ryttarehusens ägor”.

Vid kärrmarkerna tätt sydöst om Bosarp kom det till sammanstötning. Svenskarna högg in på de retirerande danskarna utan att de kommit i stridsordning. Över 40 danskar stupade och bortemot 30 togs till fånga. Av svenskarna sårades endast en ryttare. Vid Gullarps kyrka hade en dansk trupp gått i stridsställning bakom kyrkogårdsmuren. En mindre Svensk styrka kom dem för nära och förlorade 20 man i döda och 7 illa sårade fångar. 6 Danska ryttare stupade. Resten av detta Danska regemente kunde mer ostört fortsätta sin marsch mot det danska högkvarteret.

Svenskarna förlade sitt huvudkvarter till Eriksholm (nu Trolleholm) och huvudstyrkan i dess omedelbara närhet. Härifrån kunde Stenbock ha skurit av den danska arméns förbindelse mot Helsingborg och deras kontakt över sundet med hemlandet. Men det var ej Stenbocks avsikt. Han ville att danskarna skulle dra sig mot Helsingborg. Man var nu vid fälttågets kritiska tidpunkt. Skulle Rantzau av fruktan för att bli avskuren dra sig tillbaka mot Helsingborg, så måste han göra det nu, för att Stenbocks plan skulle lyckas. Svenskarna led stor brist på proviant och hade varit utan mat i flera dagar varför om Danskarna ej drog sig tillbaka mot Helsingborg skulle försätta Svenskarna i den situationen att de måste anfalla Danskarna medan de ännu hade några krafter kvar. Svenskarna kunde inte göra mycket mer för att hota danskarna. Gick man vidare blev det batalj. Väntan på vad Rantzau skulle göra och vetskapen om den bedrövliga proviantsituationen höll Stenbock i ett tillstånd av spänt avvaktande den 19:e februari. Om den Danska armen förblev stående hade Stenbock med sin av hunger utmattade armé att leverera batalj här där danskarna redan hade valt den för dem bästa platsen eller att marschera mot Malmö med den danska armen efter sig.

Natten till den 20:e februari fick Stenbock det efterlängtade beskeded att danskarna brutit upp och marscherat mot Storra Harrie. På vägen mottog den danska hären konung Fredrik IV:s resolution som uppfattades så att man skulle tåga mot Helsingborg för att skydda förbindelsen över sundet och där i Helsingborg sörja för lagring av proviant för hären. Man fortsatte mot Helsingborg. Den ytterst ansträngande marschen och kamperandet under öppen himmel slet hårt på den danska hären. Över 1.000 man var sjuka och skulle återsändas till Danmark när man nått Helsingborg. Över 200 man fångar och desertörer hade rymt över till Svenskarna. Det danska kavalleriet hade ej mer än 2.500 tjänstdugliga hästar kvar.

Under de 10 dagar som gått av fälttågets start från Osby hade svenskarna förändrad läget från att danskarna varit herrar över hela den Skånska landsbygden till att danskarna befinner sig på återtåg till Helsingborg. Stenbock rapporterar till defensionskommis-sionen: ”Jag har nu hela landet mig på ryggen och fästningarna öppna. Helsingborg är ej af ett sådant stånd och den étundue, att därest en armé sig inlogera och försvara kan. Jag väntar bröd och stycken i morgon kväll samt fyra fyrmörsare och behöriga bomber och brandkulor från Malmö, hvarigenom såväl genom glödande kulor jag med Guds hjälp skall göra honom sitt vistande i Helsingborg trångt nog.”

Den 21 februari 1710 stod den danska armen vid Råå och ställdes upp i slagordning klockan 11 på förmiddagen. Danskarna kunde nu i lugn och ro planera var man ville möta svenskarna. Den 23 februari slog man läger och gick i ställning på höjden nordöst om Helsingborg.

Under tiden marscherade Stenbock med sin här i en vidlyftig båge så att han kom emot Helsingborg från dess norra sida mot Dan-mark än från Skånes inland och kom på så sätt fram mot den danska härens flygel. Den svenska armen kamperade under öppen himmel den 28 februari 1710, under regn och kyla vid Fleninge. I skydd av dimma tågade man fram mot Helsingborg nästa mor-gon.

Den danska slagordningen omfattade i det närmaste 14.000 man och den svenska hären omkring 15.500 man och 4.520 hästar. Striden blev het och böljade fram och tillbaks till att börja med. Efterhand kom alltfler svenskar fram till slaglinjen. Klockan fyra på eftermiddagen kunde Stenbock sända ryttmästaren Henrik Hammarberg till Stockholm med beskedet om den svenska segern. Danskarna hade förlorat närmare 5.000 man i döda och sårade samt 2.500 hade tagits som fångar. Stenbock behöll ej alla dessa fångar. De värst sårade (104 personer) förde han in till Helsingborg och överlämnade dem där till danskarna. Meniga fångar fördes först till Halmstad och fördelades sedan över landet. Officerare fördes till Malmö. 827 svenskar avled och 2097 sårades.

Resterande av den danska armén var driven inom Helsingborgs murar. Den 3:e mars ryckte den svenska armén med både kavalleri och infanteri nära in mot Helsingborg. Danskarna öppnade då kanoneld mot svenskarna från Kärnan. Svenskarna drog sig tillbaka och öppnade kanonad mot de danska skeppen och mot skeppsbryggan i Helsingborg. Elden, som ej gjorde någon större verkan be-svarades av danskarna.

Den 4 mars fördes det danska kavalleriets officerare och manskap till Helsingör under svenskarnas beskjutning. Hästar, som man ej fick med sig, stacks ned eller sköts. Kadavren vräktes omkull på gatorna, i källare och till och med i brunnar. De omkring 10.000 tunnor med råg, korn och havre samt ärter och salt som samlats in i Skåne kastades ut bland hästkadavren att bli förstört. Fredrik den IV:s order att säd skulle spara till dem som blivit lidande med nedrivna hus kom försent. Även krigsredskap som kanoner för-stördes.

Den 5 mars 1710 började danskarna frakta över dragoner och infanterier. Stenbocks uppfattning var den att man bör bygga gyllene bryggor åt den besegrade och att det ej var värt någon manspillan att anfalla resterna av den danska hären. De kunde avsegla ostörda. Skåne var Svensk genom ett fälttåg som klarats av på fyra månader genom att den danska hären trängdes samman till Helsingborg och ej möttes i slag på den Skånska slätten. Men för den enskilda soldaten och den enskilda bonden var det hårda månader. Brist på förnödenheter. Beskattningar och våldgästningar. Förstörd egendom och hus. Förödda hästar och boskap. Och i krigets fotspår följde sjukdomar.

1711 härjar pesten särskilt svårt i Hultseröd. Eftersom ingen tordes komma i beröring med den pestsmittade byn, kom man överens om en signal för att själaringningen skall kunna verkställas. En vitklädd man, som på ryggen var försedd med ett svartmålat kors, skulle vid varje dödsfall visa sig på Hultserödsbacken, varifrån han kan skådas från Billinge kyrkbacke. För varje dödsfall vänder han sig om och visar ryggen med det svarta korset för att man vid kyrkan skall kunna räkna dödsfallen. Pesten härjar hela sommaren. På hösten kommer en ny olycka. Billinge by hemsöks av en förfärlig eldsvåda, som ödelägger alla sydväst om landsvägen belägna hus. Endast prästgården räddas undan elden som tar 12 hemman. Många människor förlorade sina hem, lösöre och sitt vinterförråd i en tid när allt mansfolk utskrivits för krigstjänst. Kvinnorna fick gå för plogen och jorden ligger till hälften öde. Svår missväxt råder och gårdarna blir alldeles utplundrade av kringströvande svenskt och danskt krigsfolk. 

På nyåret 1711 gavs order om uppsättandet av Västra och Östra Skånska infanteriregementena. I en underdånig skrivelse av den 7 mars 1712 kunde Kungl. Rådet underrätta Konungen, att det ena regementet – det östra – som sedermera även kallades det Södra Skånska infanteriregementet ”redan funnes komplett”. Det västra var även det snart uppsatt och blev föregångaren till det Norra Skånska infanteriregementet. Till en början vore manskapet utskrivna, men från 1715 delvis värvade. Sedan de uppsatts och Skånska ståndsdragonregementet utökats till 1.000 man steg Skånes del i den svenska armén till mellan 6-7.000 man.

Norra Skånska kavalleriregementet återgick till Skåne och förlades där tills vidare för provinsens försvar. Överste Örnestedt vid Kungliga dragon regementet ville ej deltaga i det intrigspel om tronföljden som grep omkring sig bland det högre befälet efter hjältekonungens död. Han stack sin värja, med en ed att aldrig mer draga den, i skidan och anträdde därefter återmarschen till Skåne med sina ryttare.

Efter karl den XII död understuckos Skånska tre- och femmäningsregementet till häst, Skånska ståndsdragonregementet och Västra och Östra infanteriregementena andra truppförband, som till största delen voro förlagda utom Skåne och vilka nu ej finns kvar.

Sverige fick avstå från tullfrihet i Öresund samt fick betala ett skadestånd till Danmark på 600.000:- riksdaler. Danmark fick åter-lämna de områden man erövrat från Sverige, Rügen, delar av Vorpommen, Stralsund. Wismar samt Marstrand vid fredsslutet den 3 juni 1720

När Karl den XII och hans armén nu var slagen tilläts några som tillfångatagits vid Perevolotjna den 1 juli 1709 att återvända. Ur den Ryska fångenskapen återkom 1722 och 1723 tillsammans omkring 23 officerare och 8 à 10 av manskapet. Om vad de svenska krigarna kände och tänkte om den hårda 12-åriga ryska fångenskapen, kan man läsa i spridda av dem förda uppteckningar eller brev. Se biografiska minnen av Konung Karl XII:s krigare av B.A. Ennes tryckt 1819.

Hemma i Sverige började frihetstiden. Enväldet avskaffades och makten överflyttades till ständerna. Genom antagandet av 1720 års regeringsform förändrades försvarsväsendets central organisation och förvaltning. Flera kommissioner tillsattes för att genom-föra försvarsväsendets omorganisation. En kommission tillsattes den 21 aug 1721 med uppdraget att demobilisera. 

Amiralitetskommssionen behandlade vissa flottans angelägenheter. En krigskommission tillsattes den 30 maj 1722 med uppgift att utplacera de hemvändande officerarna från den ryska fångenskapen. Fästningskommissioner inspekterade fästningarna. Indelta armén förblev på det hela taget oförändrad. De extra roterade och rustade regementena, tre- och femmänningar, stånds- och prästdragoner med flera upplöstes. Av de värvade regementena, som tillkommit under kriget, bildades redan före den slutliga fred-en 4 garnisonsregementen med namn efter sina chefer.

Vid 1723 års riksdag fastslogs, att flottan vore ”mycket av sig kommen”, som ej kunnat förhindra ryssarnas härjningar på de sven-ska kusterna 1719 och 1720. Varför statsmakterna bestämmde sig för att lantförsvar är bäst lämpat för värn av riket.

För Skånes del föreslogs till Riksdagen år 1723 att de två indelta, Norra skånska regementet och det Södra skånska regementet, vardera skulle vardera bestå av 1.000 man