RAÄ 46 Hyttområde (Livsdals hytta) bestående av 2 slaggvarp (masugnsslagg) och 1 kanal.
RAÄ 79 Hyttområde bestående av 1 masugnsruin, 2 slaggvarp (masugnsslagg) och 1 hög av sotig jord. Området förefaller relativ ostört av sentida aktiviteter.
RAÄ 292 Fördämningsvall.
RAÄ Fördämningsvall.
RAÄ 366 Gruvområde bestående av två gruvhål.
RAÄ 367 Gruvområde bestående av 1 gruvhål.
RAÅ 388 Fördämningsvall. Hör sannolikt samman med hyttområde RAÄ 79.
RAÄ 389 Fördämningsvall.
Byggnadsinventering: Backgården, Jan Olsgården och Per Jansgården ligger på platsen för det äldsta, genom kartmaterial kända bebyggelseläget från slutet av 1600-talet. Den nuvarande mangårdsbyggnaderna är uppförda under 1700- och 1800-talet och ger till sin karaktär huvudsakligen uttryck för 1800-talets byggnadstradition. Flera gårdar har tillkommit från 1700-talet och framåt. Några gårdar flyttades ut i samband med enskiftet 1815, men byn har än idag en mycket samlad karaktär med homogen välbevarad 1800-talsbebyggelse. Inom hyttplatsen ligger vid ån flera små timrade tvättstugor och en numera nedlagd kvarn.
Lantmäteriakter: 1699 Geometrisk avmätning T42 20:1 och T23 3:1, 1800-15 Enskifte T42 30:3, 1807-25 Storskifte T23 3:1, 1829-30 Skogsdelning T42 16:1
Historiska uppgifter: 1371 Lysdal, äldsta belägg (Karlsson, 1884:78), 1539 Hytta upptagen i redovisningen för uppbörden av årlig ränta, 1597 anläggs en hammare, 1600-talets början anläggs en hammare, 1637-1675 läggs en hammare ned, 1710 läggs den andra hammaren ned, 1774 blåses hyttan för sista gången.
Kommentarer: Hyttans läge på 1699 års karta är detsamma som för det registrerade hyttområdet, RAÄ 46. Två hammarsmedjor skall ha funnits i byn varav en var nedlagd vid första karteringstillfället. Ingen hammare återfinns dock på lantmäteriakterna. Inte heller påträffades inom hyttområdet, RAÄ 46, några lämningar efter hammarsmedjan. Denna har dock lagts ned betydligt tidigare än hyttan och kan därför vara överlagrad av den talrika hyttslaggen. Inom byn har inga andra hytt- eller hammarlämningar påträf-fats, varför det sannolika läget för dessa aktiviteter sedan dess början varit vid RAÄ 46.
Till Livsdal hör på 1699 års karta även Gullbo i sydost. Hyttan i detta område, RAÄ 79, finns inte redovisad på någon karta och inte heller finns den upptagen i uppbörden för årlig ränta 1539. Den bör således ha övergivits före 1539. År 1699 redovisas två kvarnar i anslutning till hyttan. På kartan från åren 1800 -15 redovisas en fördämningsvall vid RAÄ 292.
Inom Livsdals by redovisas år 1699 sex hustomter och tre av dessa ligger i anslutning till Livsdals hytta. De övriga tre ligger norr om denna plats, men en av dessa förefaller idag vara övergiven. Inom Livsdal finns 1699 även ett skattelagt torp, Gultorp, som ligger i anslutning till hyttan RAÄ 79. Gullbo upptas i jordeboken 1620. Bebyggelseläget för Gullbo är övergivet.
Livsdal bymiljö med dess 1800-talsbebyggelse är klassad som riksintresseområde. Hyttområdet RAÄ 46 ligger karakteristiskt intill byn men kan inte sägas ha något större upplevelsevärde, även om preparatsvärdet är stort. Hyttområdet RAÄ 79 hör sannolikt till en av de mycket tidigt övergivna hyttorna som dessutom har välbevarade lämningar (Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige, 1990).
Ur Norbergs Bergslag – Atlas över Sveriges bergslag – Ing-Marie Pettersson.
Det är svårt att få en bild av hur Livsdal var bebyggt på 1500- och 1600-talet. Före enskiftet låg all bebyggelse samlad i bykärnan vars bebyggelse var så tät att berättas när sotaren kom klättrade han upp på en av byggnadernas tak och kunde sedan hoppa från tak till tak utan att klättra ned till marken och sota alla byns skorstenar! Endast några enstaka byggnader står idag (2012) kvar på ursprungsplats från tiden före enskiftet 1815.
Att skapa sammanhängande namnkedjor baserat på de källor som finns att tillgå under 1300 – 1500-talen är vanskligt. Enskilda personer kan sticka fram. Någon gång ges information om släktingar. Ulla Stahre nämner i Norberg genom 600 år bland andra följande:
Bergfogdeämbetet innehas 1484 av en Anders Larsson i Gässjö. Av övriga uppgifter om honom och hans barn att döma tillhör han en bergsmannafamilj med egendomar spridda över Norbergs bergslag. Han skänkte gården Mor i Söderbärke socken till Eskilstuna kloster, vilket framgår därav att sonen, Olof Andersson, år 1504, efter faderns död, bekräftar denna gåva. Antagligen har denna gård återgått till familjen efter reformationen; 1539 skattar Lasse och Anders Olsson i Gäsjö för ödeshyttan vid ”Moren then norra”. Familjen ägde mark ända nere i Djupnäs; år 1513 säljer Olof Andersson jord där till Nils Månsson i Västanfors. Bergsfogden Anders Larssons dödsår är okänt, 1495 finns han i livet, 1504 omtalas han som avliden. Vid detta sista tillfälle förekommer som faste hans efterträdare i bergsfogdeämbetet, Olof Nilsson i Nyhyttan. 1513 har denne i sin tur avlösts av Olof Arvidsson i Härad. Detta är den enda uppgift vi har om denna bergsfogde.
Nästa gång vi träffar på en bergsfogde i Norberg är 1526, då Hans i Prästhytta, ”Foghte paa gamble norebergh”, får en påminnelse från kungen om skatteindrivning.
1558 finner vi närmast följande uppgift om bergsfogdeämbetets innehavare. Detta år befrias nämligen bergsfogden Nils Larsson på Hemshyttan som ersättning för sitt arbete från hela sin årliga ränta, 650 järn, 1563 är han avlöst av Bengt Germundsson i Livsdal, vars fader Germund Bengtsson år 1527 som representant för Norberg undertecknade Västerås recess. Bengt Germundsson förekommer alltjämt 1592 i skattelängderna. Detta år skattar han förutom sin andel i Livsdal även för den hytta, som bär namnet Clementsboda. Samma år har hans son, som liksom farfadern bär namnet Germund Bengtsson, övertagit hälften i Sundbo.
Källa: Norberg genom 600 år - studier i en gruvbygds historia utgivna av Norbergs Grufförvaltning genom Kjell Kumlien - Uppsala 1958.
Bängt i Gläfse.
Enligt släktlinjen i domboken åtte (ärvde) han Gläfse. Framgår dock ej om det var via sin hustrus föräldrar eller hans egna föräldrar som arvet kom. Bängt bör vara född under andra kvartalet av 1400-talet och ha levat till slutet av 1400-talet eller möjligen en bit in på 1500-talet. Någon mer källa med information om honom är ej känd. Ej heller om han bodde eller var uppvuxen i Gläfse. Hans son Germund Bengtsson deltog i Västerås recess 1527. Om han beräknas vara omkring 40 år gammal vid recessens undertecknade bör han ha varit född på 1480-talet. Han noteras i den årliga räntan åren 1539-1557 under Livsdal i Norbergs socken. Troligen avliden 1557 eller strax därefter.
Västerås recess, (recess egentligen det beslut som fattats av ett möte vid dess deltagares skilsmässa) som avhölls år 1527, föranleddes av att Gustav Ericsson (Vasa) behövde genomföra en ekonomisk och socialomvälvning, som endast har ett motstycke i Sveriges historia. Den som Karl XI:s genomförde ett och ett halvt århundrade därefter. Det stora avgörandet föll i Karl XI:s tid vid riksdagen 1680, i Gustafs tid vid Västerås recess år 1527. Under Gustafs tid bröts unionen Danmark-Norge, den nordiska statsge-menskapen, Hansans politiska makt krossades. Sverige blev definitivt ett eget rike utåt. Holländarna krävde betalning för de lån kung Gustaf tagit upp för sitt befrielsekrig mot Danmark. För-läningar som utdelats för bekostandet av krigsföringen belastade den svenska cronan i form av utebliven ränta (skatt).
De strama besparingarna lades lika hårt på Bergslagens egensinniga innebyggare med deras högt syftande maktbegär som på Östergötlands och Smålands adeln och bönder. Den katolska kyrkan, ett rike i riket, kort förut mäktigare än riket självt, tillintet-gjordes. Makten i Sverige hade tidigare varit den åtrådda vinsten i ett ständigt växlande spel, ofta på liv och död , mellan olika släkter och partier, Gustafs konungamakt kom att dominiera allt och alla. Till recessen i Västerås inbjöds 1/ Friborne frälsemän 2/ Köpstadsmän 3/ Bönder 4/ Bergsmän alla förtecknade med namn och ort. Endast två bergsmän representerade Norbergs bergslag, vår Germund Benctsson i Lifsdal och Hans Halvarsson i Presthytte. Hur mötte och bemötte de sina grannars och fränders kritik mot recessens beslut kan man fråga sig?
Konung Gustaf sökte under recessen stöd mot oroligheterna i Dalarna, de så kallade dalupproren. Tre uppror utbröt som dock alla kunde bemötas utan några stridshandlingar. De två första hade delvis orsakats av Sture-släktens ambition att återta kronan från uppkomlingen Gustav Eriksson (Vasa).
Knappt ett år hade förflutit efter Gustavs tronbestigning när ett missnöje med hans regering hördes i Dalarna. Priser på nödvändig-hetsvaror, brist på mynt och det lübecksa handelsmonopolet som kungen tvingats ingå som tack för deras hjälp vid Stockholms intagande år 1523 irriterade och ledde till att dalkarlarna klagade till kungen i slutet av år 1524. Våren 1525 höll dalkarlarna ett möte i Tuna och uppsatte ett brev i vilket de förklarade sig fri ifrån sin tro och lydnadsed till kungen om missförhållandena ej rät-tades. Sören Norby på Gotland och Berent von Mehlen på Kalmar slott var även de fientligt inställda till Gustav Eriksson. Men sedan Norbys krigståg i Skåne blivit tillintetgjort av dansk trupp och Gustav Eriksson intagit Kalmar minskade oron efter hand och kungen kunde vid ett personligt möte med dalkarlarna i oktober 1525 motta en ny trohetsförsäkran. Några av upprorsledarna dömdes till stegel och hjul.
Bristen på livsförnödenheter fortfor och Gustav Erikssons strävan för en kyrklig reform stred i mycket mot allmogens åskådningssätt samt en skatt till gäldandet av lübeckarnas fordringar för befrielsekriget skapade ett nytt uppror som togs sig det uttrycket att dal-karlarna sökte undgå skatten. Leksands, Mora och Orsa socknar tillhörde de protesterande medan bergsmännen Måns Nilsson i Aspeboda och Anders Persson på Rankhyttan var framstående ledare för kungen. Tuna, Gagnef och Rättvik som till att börja höll sig neutrala slöt sig de kungatrogna. Upproret var i egentlig mening en fejd mellan socknarna. Kungen försökte med lämpor tala upprorsmännen till rätta. Till Västerås recess infann sig endast ett fåtal ombud för Dalarna, men de lovade att utlämna Daljunkern, som anses vara Sten Stures 15-åriga son Nils Stensson Sture, som drev stämplingarna mot kungen. Nils begav sig mot Norge och därifrån företog han ett infall i Dalarna som misslyckades. Gustav Eriksson kom i februari 1528 med krigsfolk till Tuna, dit dalall-mogen under löfte om fri lejd, möte kungen. Krigsfolket slog ring runt allmogen och en av kungens rådsherrar höll ett skarpt förmaningstal men då det ej gjorde väntat verkan, togs de brottsligaste ur hopen, dömdes till döden och avrättades omdelbart. Nu föll de kvarvara-nde till föga och bad om nåd. Vår Germund Bengtsson stödde tydligen kungen för han levde i vart fall fram till 1555. Germund Bengtsson var således med om att besluta:
1. Att de som anstiftade oro i riket skulle straffas.
2. Kungen skulle till kronans bästa förfoga över kyrkans överflödiga inkomster samt överta biskoparnas borgar och slott samt
deras sakören Antalet hemman som indrogs från kyrkan beräknas till mellan 13700-14000!
3. Adeln fick återkräva allt gods som donerats eller sålts till kyrkan sedan 1454.
4. Guds ord skulle ”renliga predikat varda”, vilket dock var en evangelisk ståndpunkt. I samband med reformationen utgavs
Gustav Vasas bibel vilket var den första fullständiga bibelöversättningen till Svenska och den första översättningen av Nya testamentet till Finska. Bibelöversättningarna kom att få stor betydelse för utvecklingen av det Svenska och Finska språket.
Klockskatten 1531 vars syfte var att betala lübeckarna ledde till ett tredje missnöje och uppror. Kungens utsände som skulle hämta klockorna misshandlades av Leksandsbönderna och invånarna i Ål och Gagnef nekade att lämna ut sina kyrkklockor. Tunabönderna tog tillbaka sin klocka och kopparbergsmännen ställde sig på protesterarnas sida. Även Gustafs forna vänner Måns Nilsson i Aspe-boda och Anders Persson på Rankhyttan samt Nils i Söderby från Ål anslöts sig till upproret. Självsvåldigt kallade dalkarlarna till möte i Arboga dock utan att kungen ingrep. I augusti 1531 erbjöd dalkarlarna att betala 2000 mark för sina klockor, vilket antogs av kungen som samtidigt gav dem nåd. I januari 1533 möte Gustaf dalkarlarna vid kopparberget. De mest upproriska fängslades och några av dem blev genast dömda och avrättade. Andra fördes till Stockholm för att dömas till döden i början av 1534. Måns Nilsson och Anders Persson blev då avrättade tillsammans med andra. Därmed var det slut på oron i Dalarna under Gustaf Erikssons tid.
Se Lars Weibulls artikel ”Vesterås riksdag 1527” tryckt i april 1937 www.scandia.hist.lu.se samt ”Västerås recess” på nätet.
Hela Dalarna Lagating i Gambla Norberg den 18 januari 1546 Serie 1 Volym A1
Kom för rätta hustru Karin i Bänneboda, Johan masmästares efterleverska och hustru Kerstin i Olsbenning, Herman Olssons efterleverska och giorde sig emellan ett vänligt, skäligt och lagligt jordskifte i så måtto att hustru Karin upplät och antwardade hustru Kerstin allan sin del hon åtte i Bänneboda. Med hustomt, hus och täckter uti hytte och hytteställe uti kvarn och kvarnläge i wåta och torra, i skog och skyuus, innangårds och utan, när och fjärran, inga undantagne som ther under af ålder legat hafver och än här efter med någon rätt tillfinnas kan. Däremot antwardade hustru Kerstin, h[ustru] K[arin] igen sin hela systerdel så god som fyra lester jern i Olsbenning med dess allom tillägen och för det hustru Kerstin förmår, gav hon hustru Karin för ett loft elva undra jern och löste igen en del av Jons i Klingebo han hade pant af hustru Karin för halft sextonde hundradet jern och på det bytet skulle stånda dess fastare, gav hon henne tio fat jern och får det han fick bättre igen. Ty afhände de sig på båda sidor förra åttt hade och från sinom arwom och tillägnade varandra det de förra åtte och det arwom till Evärdeliga ägo. Sammaledes kom från Peder Ericks-son i Maltierna sålde och hemolade förre omtalade hustru Kerstin en systerdel som han där i Bänneboda åtte för en lest jern vilket han kändes redeligen uppburit hafva afhände han sig för den skuld och sinom arwom förenämnda systerdel och tillägnade honom förenämnda hustru Kerstin och hennes arwom till evärdeliga ägo och är samma byte och köp laglyst och lagståndit. Ty domde jag samma byte och köp stadigt och fast widermacht bliva utan allt rätant med nemndens samtycka och lagbokens tillåtelse i det 12 och 20 capitlet i jordabalken wider var dess 3 mark för min häradsdom, desse äro faste som då i nämnden sutto.
Dalarnas dombok KLHA1 som även kallas Jöns Pederssons dombok 1644-1559 som transkriberats av postmästaren och kulturhistorikern Helmer Lagergren (1862-1947 i Falun. Den 18 januari 1546 på Norberg thet gambla hölts ting
* Kom för rätten Tydeka Hermansson i Olsbänning med sina bröder och talade till Germund Beinctsson (Bengtsson) i Lifsdal om then faders brodersdel uti förenämnde Lifsdal som var hans rätta arf. The wiste icke hwadh bettaladt war eller eij. Swarade Ger-mund thet allt betalad wara dogh kunde han thet ej med fullom tyghom bewisa så att the hade någon tid warit någen vittne till-kalladt. Loot jach (Lät jag) thet till nemdene ransakan. The ransakade att det hade wel warit upplyst länge sedan icke kunde the dragha till mines hwad the waar meer tillgiort. Thet samma vittna och Härmans syster som och en systerdel uti samma Lifsdal åtte vider namn hu Anna i Glefse att Herman hade ther uppå penningar uppburit men hon mintes icke hur mycket. Dock bleve de så förente thet Tydika begärde med sina bröder tu fat iärn och föreskrivne Germund halft annat fat jern thermed de blefve åtskilde och werkade wara aldeles wälförnöjda. Afhende så sig och sinom arvom thess faders brodersdel och tillägnade honom förnämmnde Germund och hans arvom med tess allom tilåghom ewerdeligha.
Sammalunda stod och förenämnda hu Anna för rätta och erkände sig hafva upburit sin fulla betalning med tu fat jern för sin syster-del uti förenämnde Hytto Lifsdal efter sin egen vilja af förenämnde Germund Beinctsson Afhände hon sig för thenskull och sinom arvingom then systerdel och tillägnade honom förra omtalade Germund och hans arvom till everderliga ägo med allom tess tilåg-hom och fanns med fulskäl att thet köp hade länge nog lagståndigt och warit laglyst. Dömde jag samma köp stadigt och fast obrutzlighet hollas efter denna dag wider hwar the 3 marc for Häradsdomen tesse äre fast som tå i Nämnden såte.