Omkring 1570 gjordes den första kartan i Danmark över det Danska riket. Som framgår av kartan var Skåne då med Billinge socken en del av det Danska riket – under de därefter följande 100 åren var Skåne växelvis under Danmark eller Sverige. Först med fred-en i Roskilde år 1658 förblev Skåne Svenskt. Krigen på Skånskt teritorium var dock ej över.
Billinge
”Billinge är ingen storstad. Där bor hvarken landshöfding eller biskop, men det är ej heller något litet samhälle, hvilket bäst bevisas deraf, att det ligger i midten, under det att sådana samfund som Röstånga, Ask, Stehag m. fl. fått hålla till godo med att lägga sig rundt omkring detsamma. Billinge har många backar, hvilket gör, att man här inte har några större vyer.” Enligt en okänd humo-ristisk författare.
I närheten av Gunnaröd i Billinge socken finns en vacker dalgång med en bäck som mynnar ut i Rönneån som genomflyter socknen. Denna idyliska plats brukar kallas Lilla Skäralid, eftersom den har en viss likhet med den vackra naturen på Söderåsen. Givetvis kan den inte tillnärmelsevis mäta sig med ravinen vid Skäralid ifråga om storlek, men denna vackra dalgång, som ligger ganska avskilt och inte är känd av många mer än bygdens invånare, är väl värd ett besök.
Men långt ifrån idylliskt var livet i Billinge och i Skåne. Befolkningen har svårt plågats under åren av många krig och orostider där-emellan. Efter Kalmarkriget 1611-1613 sökte danskarna efter en organisation som kunde ersätta den kostsamma med värvade knektar. Man beslöt år 1614 att sätta upp en milis om 4.000 man. Soldaterna skulle anskaffas och underhållas av de självägande bönderna och kronobönderna, med undantag för adelns bönder. De gårdar som underhöll soldaterna slapp skatter och andra på-lagor till kronan. Soldaten fick en viss lön i kontanter och i natura av bönderna. I fredstid brukades soldaterna som arbetskraft av bönderna och odlade även sin egen täppa. Soldaten ingick även i bygemenskapen. När kriget kom var soldaten beredd, övad och hade sin mundering och vapen. Den Danska styrkan indelades i två regimenten, Jylländske regiment för Jylland och Fyn samt Skaanska regiment för Själland och de Danska landskapen öster om Öresund. Det Skaanska regimentet bestod av 1 själländskt, 4 skånska, 3 halländska och 1 blekingskt kompani på tillsammans 1.792 man.
Varje kompani leddes av en erfaren kapten och en löjtnant. Övriga befäl togs ut bland soldaterna. Beväpningen var en musköt per soldat, en värja och en enkel uniform. Man övade 3 dagar per övningstillfälle som inträffade tre gånger per år. Lensmand fick ett övergripande ansvar att tillse organiserandet. År 1621 indelades landet i laegder ”on nio gårdar” som skulle tillsammans underhålla en soldat. Denne kunde tjäna på en av de nio gårdarna. År 1628 bildades vid sidan om milisen en landstorm som omfattade alla män mellan 18-55 år. År 1638 gick även adeln med på att deras bönder kunde tas i anspråk för militärtjänstgöring. Christian IV var tveksam till de inhemska soldaternas kapacitet och användbarhet då de var föga övade och hade en svag och ofta mindre modern utrustning. Han litade mer på de värvade och använde mest de inhemska soldaterna som arbetskraft på fästningar och andra arbeten.
Sverige
Främst under bataljerna under det trettioåriga kriget (1618 – 1648) på de tyska slagfälten formades tankarna på ett Svenskt stor-maktsvälde. Visionen var att runt Östersjön skulle ett mäktigt Svenskt rike byggas upp. Men Danmark, som behärskade inloppet till Östersjön, utgjorde ett hinder. I början av 1643 påbörjade Sverige förberedelserna för ett krig mot Danmark under mottot ”Vår intention uti detta kriget skall vara att kasta Danmark helt och hållet omkull”. Fältmarskalken Lennart Torstensson fick order av drottning Christinas förmyndarregering att anfalla Danmark. Han gick med den Svenska huvudarmén från Mähren norrut mot Danmark. I slutet av 1643 hade han besatt hela Jylland.
Horns krig 14 feb 1644-13 aug 1645
Fältmarskalken Gustaf Karlsson Horn samlade ihop sin arme i Värnamo. I slutet av januari 1644 räknade han in 8.000 man fotfolk och 3.000 ryttare samt 30 lätta artilleripjäser. Den 14 februari gick hären över den Svenska riksgränsen in i Danmark. Det vill säga; in i Skåne. Han ryckte fram direkt mot Helsingborg, som han fann nästan tom, då flertalet av befolkningen hade flytt över Öresund. Det blev en enkel sak att intaga Helsingborg. De danska trupperna var fåtaliga i Skåne. De Danska länsmännen i Skåne hade beord-rats i december 1643 att mönstra bönderna och ”taxera dem till bössor”, dvs att organisera dem i lantvärn och landstorm. Det Danska skånska regementet stod under befäl av överste Falk Lykke. Det befann sig på fredsfot men sände ett av dess kompanier till Helsingborgs slott. Först i januari 1644 sattes ytterligare sex kompanier på fältfot. Tre förlades i Varbergs fästning, två i Halmstads och ett i Ängelholms. Strax efter förflyttades det kompani som förlagts i Helsingborg till Malmö. Helsingborg var således utan garni-son när Horn tågade in. Efter en dryg vecka i Helsingborg marscherade han vidare till Lund där han upprättade sitt högkvarter. Helsingborg, Landskrona och Lund kapitulerar. Men Malmö och Kristianstad håller ut.
Sjöslaget
Vid ön Femarn möts den Danska och den Svenska flottan i ett stort sjöslag som pågick till det blev mörkt. Bägge sidor ansåg sig ha segrat. Efterhand får den Svenska flottan övertag och Christian IV tvingades att söka fred. Kriget 1644 och 1645 slutade med fred-en i Brömsebro i Blekinge den 13 augusti 1645.
Sverige får total tullfrihet i Öresund. Den Norska kronan avträdde landskapen Jämtland, Härjedalen, socknarna i Särna och Idre till Sverige. Danmark avträdde de danska öarna i Östersjön, Gotland och Ösel (nuvarande Saaremaa väster om Estland i Rigabukten) samt på 30 år Halland som ett slags säkerhetspant och garanti för att Danmark skulle hålla fredsavtalet.
Då det stod klart att Sverige ej skulle kunna få Skåne inlemnat som Svenskt fick fältmarskalken Gustaf Karlsson Horn och hans soldater direktiv om att förstöra, ödelägga och plundra så mycket som möjligt i Skåne. Landskrone, som var ett centrum för det danska riket blev det ”Hornska krigets” främste offer. Större delen av Landskrone raserades och ödelades. 87 statshus var helt ”ruinerade, ödelagda och raserade” samt 157 gårdar i och kring Landskrona var öde. Allt av värde av slottets inventarier var borta.
I Malmö hade svenskarna stulit 1000 boskapsdjur och ett större antal hästar. 14 vindmöllor med tillhörande hus och hagar var raserade eller nedbrända samt en mängd byggnader. I Husie förstörde svenskarna alla gårdar och när de lämnade Malmö 1645 brändes hela lägret med omkringliggande byggnader. I Västra Skrävlinge, där Horn hade haft sitt högkvarter, brändes byggnader och gårdar i hela pastoret som blev lagt i aska. Hyllie, Vintrie, Burlöv, Arlöv, Hindby och Kattarp (nuvarande västra Kattarp) hade mer eller mindre lagts i aska.
I Lund hade 172 hus och gårdar av de c:a 300 hus som fanns i Lund raserats och gjorts obeboeliga vid svenskarnas återtåg. S:t Peders klosterkyrka var så gravt vandaliserad att den var helt förstörd.
Lundagård, där Gustav Horn haft sitt högkvarter hade vandaliserats. 35 dörrar hade stulits, alla fönster och murankare som höll väggarna uppe hade rivits ut, skorstenen var borta och hela taket var perforerat då svenskarna plockat ned och tagit med sig mängder med taktegel, trapptornets gamla blytak och alla blyrännor var borta. Allt av järn var borta.
I Helsingborg var 113 av stadens byggnader svårt skadade. Svenskarna tog med sig i stort sett alla lås, gångjärn, beslag och fönsterrutor. Trävirket från korsvirkeshusen användes som ved.
Eslöv, Västra Sallerup, Källs Nöbbelöv, Felestad med flera byar hade helt eller halvt skövlats. I Rönneberga härad låg större delen av gårdarna och husen 1670, 25 år efter kriget, ännu helt öde. Prästen i Källs Nöbbelöv och Felerstad ansökte om förflyttning efter kriget då hans församling hade blivit totalt utplundrad. Knud Ulfeldt, dåvarande krigskommissarie i Skåne, godkände hans ansökan och tillade bistert: ”Disse byer i forgangen fejde, såvel som flere andre, er blevet lagt totalt öde och siden ikke kunna komma på födder igen.”
Ett våldsamt hat mot allt svenskt överallt i det danska riket flammade upp som ofta tog sig uttryck i provokationer. Det sägs att när den gamle Christian IV bar sin lille sonson Christian fram till dopet skulle ha yttrat, när den lille knep sin farfar oupphörligen i armen: ”Om du mitt barn, trycker svensken lika hårt när du blir stor som du nu trycker min arm, så får han det hett”.
Prästerna i Danmark ironiserade den skamliga freden från predikstolarna och adeln fick utstå kritik från både Kungens, Borgarnas och Böndernas sida. Den Danske kungen hade offrat allt han ägde av värde. Merparten av det kungliga silvret hade gått i smältde-geln och Fredriksborgs slott var helt länsat på värdeföremål. Christian IV:s kungakrona i rent guld med emalj och ädelstenar be-fann sig hos en pantlånare i Hamburg! Det Danska riket befann sig i yttersta armod!
Längtan efter ett nytt krig mot svenskarna och revansch var så allmän och djup i hela det Danska riket att man trots sitt ekonomi-ska armod genast började rusta.
De Danska fästningar i Kristianopel och Helsingborg rustades upp och försågs även med nytt artilleri. Då bristen på ryttare var stor under kriget ålades kronans gårdar att hålla en ryttare med häst. Detta benämndes ”nya rusttjänsten”. Antalet soldater till fots ökades genom att antalet bönderna som skulle hålla en soldat minskades. År 1647 räknade Danmark 9.000 man i milisen.