Page 22 - Våra rötter

Till innehåll

Huvudmeny:

Geografiskt > Skåne
Innehållsförteckning

22 Danmark och Billinge
 Sverige och Horns krig 14 feb 1644 – 13 aug 1645 samt sjöslaget
 Polska kriget 1655 och Danska kriget 1657 – 165
 Svenska regementen i Skåne
 Andra Danska kriget 8 juni 1658 – 26 maj 1660
23 Slaget vid Öresund 1658
 Eriksholm
 Bengt Mårtensson, Mårten Östberg
24 Några större krig och sammandrabbningar
 Freden och tiden efter freden i Roskilde
 Skånska kriget 1675 – 1679
25 Fredsåren
 Det stora Nordiska kriget 1700 - 1721
 Kriget i Skåne 1709 – 1710
26 Lars Stålholm
 Bengt Nilsson och Gunnil Troedsdotter och Eriksholm
 Mårten Bengtsson
 Rönneholm, tidigare Stodhaug gods.
 Asmund Jönsson
27 Gunnared by i Billinge socken och Reignemölla
 Asmund Mårtensson och Appolonia Pärsdotter samt Pär Jönsson
 Billinge by nr 4, Måns Bengtsson och Sissa Nilsdotter
 Jöns Asmundsson och Bereta Månsdotter
 Hanna Torstensdotters och hennes rötter samt kartor
28 Bengta Larsdotter
 Tengelsås 4 i Holmby socken
29 Hammarlunda socken
 Högseröd socken, Västraby
30 Ur mantalslängderna för Tengelsås 10, Holmby socken
 Ur mantalslängderna för Strö by 18 i Östra Strö, 
 Ölycke i Höxeröd eller numera Högseröd socken
 Sammanfattning av aktuella mtl notiser
31 Löberöd, ätten Ramel, Ätten De la Gardie
32 Upplopp - eller omvandlingen av skåne
33 Hyby socken och Holmeja by
 Valdemar Atterdag och Lindholmens borg
 Aggarps by i Svedala socken
 Sammanfattning
34 Skabersjö socken
 Hyby by i Hyby socken
 Winninge torp och Winninge i Hyby socken
35 Bara socken och by
 Mårten Larsson
 Nils Ohlsson i Wärby
36 Något om byarna
 Skabersjö herresäte
37 Västra Salleruppsocken 
 Stora och Lilla Kastberga byar
 Jöns Bengtsson, Ola Jönsson Alm, Anders Mårtensson, Mårten Nilsson
38 Borlunda och Skeglinge socknar
39 Ellinge

Skåne hörde under Danmark till och med år 1658
Aggarps Mölla år 2008  Foto LRB
Silvergrottan i Kullen år 2008  Foto LRB
Våra rötter kommer från socknarna Billinge och Östra Strö samt Hyby och Borlunda till Malmö.
Längre tillbaks i tiden kommer rötterna från Billinge, Eslövv-trakten och Svedala-området.
Omkring 1570 gjordes den första kartan i Danmark över det Danska riket. Som framgår av kartan var Skåne då med Billinge socken en del av det Danska riket – under de därefter följande 100 åren var Skåne växelvis under Danmark eller Sverige. Först med fred-en i Roskilde år 1658 förblev Skåne Svenskt. Krigen på Skånskt teritorium var dock ej över.

Billinge

”Billinge är ingen storstad. Där bor hvarken landshöfding eller biskop, men det är ej heller något litet samhälle, hvilket bäst bevisas deraf, att det ligger i midten, under det att sådana samfund som Röstånga, Ask, Stehag m. fl. fått hålla till godo med att lägga sig rundt omkring detsamma. Billinge har många backar, hvilket gör, att man här inte har några större vyer.” Enligt en okänd humo-ristisk författare.

I närheten av Gunnaröd i Billinge socken finns en vacker dalgång med en bäck som mynnar ut i Rönneån som genomflyter socknen. Denna idyliska plats brukar kallas Lilla Skäralid, eftersom den har en viss likhet med den vackra naturen på Söderåsen. Givetvis kan den inte tillnärmelsevis mäta sig med ravinen vid Skäralid ifråga om storlek, men denna vackra dalgång, som ligger ganska avskilt och inte är känd av många mer än bygdens invånare, är väl värd ett besök.

Men långt ifrån idylliskt var livet i Billinge och i Skåne. Befolkningen har svårt plågats under åren av många krig och orostider där-emellan. Efter Kalmarkriget 1611-1613 sökte danskarna efter en organisation som kunde ersätta den kostsamma med värvade knektar. Man beslöt år 1614 att sätta upp en milis om 4.000 man. Soldaterna skulle anskaffas och underhållas av de självägande bönderna och kronobönderna, med undantag för adelns bönder. De gårdar som underhöll soldaterna slapp skatter och andra på-lagor till kronan. Soldaten fick en viss lön i kontanter och i natura av bönderna. I fredstid brukades soldaterna som arbetskraft av bönderna och odlade även sin egen täppa. Soldaten ingick även i bygemenskapen. När kriget kom var soldaten beredd, övad och hade sin mundering och vapen. Den Danska styrkan indelades i två regimenten, Jylländske regiment för Jylland och Fyn samt Skaanska regiment för Själland och de Danska landskapen öster om Öresund. Det Skaanska regimentet bestod av 1 själländskt, 4 skånska, 3 halländska och 1 blekingskt kompani på tillsammans 1.792 man.

Varje kompani leddes av en erfaren kapten och en löjtnant. Övriga befäl togs ut bland soldaterna. Beväpningen var en musköt per soldat, en värja och en enkel uniform. Man övade 3 dagar per övningstillfälle som inträffade tre gånger per år. Lensmand fick ett övergripande ansvar att tillse organiserandet. År 1621 indelades landet i laegder ”on nio gårdar” som skulle tillsammans underhålla en soldat. Denne kunde tjäna på en av de nio gårdarna. År 1628 bildades vid sidan om milisen en landstorm som omfattade alla män mellan 18-55 år. År 1638 gick även adeln med på att deras bönder kunde tas i anspråk för militärtjänstgöring. Christian IV var tveksam till de inhemska soldaternas kapacitet och användbarhet då de var föga övade och hade en svag och ofta mindre modern utrustning. Han litade mer på de värvade och använde mest de inhemska soldaterna som arbetskraft på fästningar och andra arbeten.

Sverige

Främst under bataljerna under det trettioåriga kriget (1618 – 1648) på de tyska slagfälten formades tankarna på ett Svenskt stor-maktsvälde. Visionen var att runt Östersjön skulle ett mäktigt Svenskt rike byggas upp. Men Danmark, som behärskade inloppet till Östersjön, utgjorde ett hinder. I början av 1643 påbörjade Sverige förberedelserna för ett krig mot Danmark under mottot ”Vår intention uti detta kriget skall vara att kasta Danmark helt och hållet omkull”. Fältmarskalken Lennart Torstensson fick order av drottning Christinas förmyndarregering att anfalla Danmark. Han gick med den Svenska huvudarmén från Mähren norrut mot Danmark. I slutet av 1643 hade han besatt hela Jylland.

Horns krig 14 feb 1644-13 aug 1645

Fältmarskalken Gustaf Karlsson Horn samlade ihop sin arme i Värnamo. I slutet av januari 1644 räknade han in 8.000 man fotfolk och 3.000 ryttare samt 30 lätta artilleripjäser. Den 14 februari gick hären över den Svenska riksgränsen in i Danmark. Det vill säga; in i Skåne. Han ryckte fram direkt mot Helsingborg, som han fann nästan tom, då flertalet av befolkningen hade flytt över Öresund. Det blev en enkel sak att intaga Helsingborg. De danska trupperna var fåtaliga i Skåne. De Danska länsmännen i Skåne hade beord-rats i december 1643 att mönstra bönderna och ”taxera dem till bössor”, dvs att organisera dem i lantvärn och landstorm. Det Danska skånska regementet stod under befäl av överste Falk Lykke. Det befann sig på fredsfot men sände ett av dess kompanier till Helsingborgs slott. Först i januari 1644 sattes ytterligare sex kompanier på fältfot. Tre förlades i Varbergs fästning, två i Halmstads och ett i Ängelholms. Strax efter förflyttades det kompani som förlagts i Helsingborg till Malmö. Helsingborg var således utan garni-son när Horn tågade in. Efter en dryg vecka i Helsingborg marscherade han vidare till Lund där han upprättade sitt högkvarter. Helsingborg, Landskrona och Lund kapitulerar. Men Malmö och Kristianstad håller ut.

Sjöslaget

Vid ön Femarn möts den Danska och den Svenska flottan i ett stort sjöslag som pågick till det blev mörkt. Bägge sidor ansåg sig ha segrat. Efterhand får den Svenska flottan övertag och Christian IV tvingades att söka fred. Kriget 1644 och 1645 slutade med fred-en i Brömsebro i Blekinge den 13 augusti 1645.

Sverige får total tullfrihet i Öresund. Den Norska kronan avträdde landskapen Jämtland, Härjedalen, socknarna i Särna och Idre till Sverige. Danmark avträdde de danska öarna i Östersjön, Gotland och Ösel (nuvarande Saaremaa väster om Estland i Rigabukten) samt på 30 år Halland som ett slags säkerhetspant och garanti för att Danmark skulle hålla fredsavtalet.

Då det stod klart att Sverige ej skulle kunna få Skåne inlemnat som Svenskt fick fältmarskalken Gustaf Karlsson Horn och hans soldater direktiv om att förstöra, ödelägga och plundra så mycket som möjligt i Skåne. Landskrone, som var ett centrum för det danska riket blev det ”Hornska krigets” främste offer. Större delen av Landskrone raserades och ödelades. 87 statshus var helt ”ruinerade, ödelagda och raserade” samt 157 gårdar i och kring Landskrona var öde. Allt av värde av slottets inventarier var borta.

I Malmö hade svenskarna stulit 1000 boskapsdjur och ett större antal hästar. 14 vindmöllor med tillhörande hus och hagar var raserade eller nedbrända samt en mängd byggnader. I Husie förstörde svenskarna alla gårdar och när de lämnade Malmö 1645 brändes hela lägret med omkringliggande byggnader. I Västra Skrävlinge, där Horn hade haft sitt högkvarter, brändes byggnader och gårdar i hela pastoret som blev lagt i aska. Hyllie, Vintrie, Burlöv, Arlöv, Hindby och Kattarp (nuvarande västra Kattarp) hade mer eller mindre lagts i aska.

I Lund hade 172 hus och gårdar av de c:a 300 hus som fanns i Lund raserats och gjorts obeboeliga vid svenskarnas återtåg. S:t Peders klosterkyrka var så gravt vandaliserad att den var helt förstörd.

Lundagård, där Gustav Horn haft sitt högkvarter hade vandaliserats. 35 dörrar hade stulits, alla fönster och murankare som höll väggarna uppe hade rivits ut, skorstenen var borta och hela taket var perforerat då svenskarna plockat ned och tagit med sig mängder med taktegel, trapptornets gamla blytak och alla blyrännor var borta. Allt av järn var borta.

I Helsingborg var 113 av stadens byggnader svårt skadade. Svenskarna tog med sig i stort sett alla lås, gångjärn, beslag och fönsterrutor. Trävirket från korsvirkeshusen användes som ved.

Eslöv, Västra Sallerup, Källs Nöbbelöv, Felestad med flera byar hade helt eller halvt skövlats. I Rönneberga härad låg större delen av gårdarna och husen 1670, 25 år efter kriget, ännu helt öde. Prästen i Källs Nöbbelöv och Felerstad ansökte om förflyttning efter kriget då hans församling hade blivit totalt utplundrad. Knud Ulfeldt, dåvarande krigskommissarie i Skåne, godkände hans ansökan och tillade bistert: ”Disse byer i forgangen fejde, såvel som flere andre, er blevet lagt totalt öde och siden ikke kunna komma på födder igen.”

Ett våldsamt hat mot allt svenskt överallt i det danska riket flammade upp som ofta tog sig uttryck i provokationer. Det sägs att när den gamle Christian IV bar sin lille sonson Christian fram till dopet skulle ha yttrat, när den lille knep sin farfar oupphörligen i armen: ”Om du mitt barn, trycker svensken lika hårt när du blir stor som du nu trycker min arm, så får han det hett”.

Prästerna i Danmark ironiserade den skamliga freden från predikstolarna och adeln fick utstå kritik från både Kungens, Borgarnas och Böndernas sida. Den Danske kungen hade offrat allt han ägde av värde. Merparten av det kungliga silvret hade gått i smältde-geln och Fredriksborgs slott var helt länsat på värdeföremål. Christian IV:s kungakrona i rent guld med emalj och ädelstenar be-fann sig hos en pantlånare i Hamburg! Det Danska riket befann sig i yttersta armod!

Längtan efter ett nytt krig mot svenskarna och revansch var så allmän och djup i hela det Danska riket att man trots sitt ekonomi-ska armod genast började rusta.

De Danska fästningar i Kristianopel och Helsingborg rustades upp och försågs även med nytt artilleri. Då bristen på ryttare var stor under kriget ålades kronans gårdar att hålla en ryttare med häst. Detta benämndes ”nya rusttjänsten”. Antalet soldater till fots ökades genom att antalet bönderna som skulle hålla en soldat minskades. År 1647 räknade Danmark 9.000 man i milisen. 
 
         Fältmarskalken Gustaf Karlsson Horn

År 1652 beslöts att varje socken i fredstid skulle anskaffa en sadel, två pistoler och en värja samt utse en häst som kunde använ-das i krig. Länsmannen skulle värva ryttare som socknen skulle förse med kontanter och annan utrustning som uniform och hjälm. Präster- fogdar- och häradsskrivare skulle hålla hästar och utrustning till ryttare. Dessa socken- präst- fogdar- och häradsskrivare ryttare skulle endast användas vid försvar av hemprovinsen. Även adeln deltog i uppsättandet av sockenryttare.

Polska kriget

Från 1655 var Sverige invecklat i ett krig mot Polen. Sverige fick då även den ryske tsaren, den tyske kejsaren och kurfursten av Brandeburg emot sig. Den danska regeringen fann konjunkturerna därför så goda i deras favör att Fredrik III, Danmarks konung, år 1657 förklarade Sverige krig för att återta vad de förlorat vid freden i Brömsebro. Han var dock ej helt rustat att föra ett sådant krig.

Under juni och juli drogs en stark dansk arme samman i nordvästra Skåne. Den kom i allt att omfatta omkring 11.000 man. Över-kommandot utövades av Gyldenlöve, som anlänt till Skåne med sitt ryttarregemente och Axel Urup. Den senare förlade fotfolket och artilleriet i trakten av Helsingborg och huvudelen av rytteriet vid Ängelholm. På gränsen mot Halland posterades en frikår av drago-ner, ledda av snapphanehövdingen Sven Poulsen Gönge, som gjort sig känd under Horns krig.

Danska kriget 1657-28 feb 1658

På svensk sida försvarades Halland av riksdrotsen Per Brahe. Den 18 juli, innan de danska krigsförberedelserna var avslutade, rykte han söderut. Hans förtrupp drev undan Svend Poulsens dragoner vid Hemmeslöv. Det danska rytteriet, som var illa övat, greps av panik och övergav sitt läger vid Ängelholm. Knut Ulfeldt (dansk) lyckades sätta upp 7 kom-panier lantvärnsdragoner och en ännu större kontigent fotfolk efter ett upprop den 23 juli 1657. Krigslyckan växlade för parterna. När vintern kom såg bägge sidor över sin utrustning, vårdade sjuka och lät rusttjänsten gå hem. Som en för-beredelse till 1658 års fälttåg påbjöds av danskarna i nov-ember 1657 allmän utskrivning av soldater bland alla bönder-na, både självägande och bönder under kronan och adel. Vapen och remtyg sågs över och artilleriet sattes i stånd.

Helsingborgs slotts belägring 1658. Träsnitt efter kopparstick av Erik Dahlberg

Men alla danska förberedelser omkullkastades. I juli 1657 hade Karl X Gustav med sin huvudstyrka marscherat ut ur Polen, genom norra Tyskland för att i början av augusti angripa och efter hand ockupera Jylland. Läget var sådant att han måste göra en landstig-ning västerifrån på Själland, men den svenska flottan hade gått i vinterhamn. Då frös Lilla och Stora Bält till, så att Karl X Gustaf i slutet av januari och början av februari 1658 kunde företa sin berömda marsch över isarna. Han landsteg på Själlands kust den 11 februari. Det var nu inte längre tal om att planera för ett krigståg från Skåne in på svenskt område för danskarna. I stället måste man försvara det danska rikets kärnland. Av det krigsfolk som fanns i Skåne kommenderades efter hand en rad förband att på det tillfrusna Öresund marschera till Själland. Detsamma skulle manskap ur garnisonerna i Helsingborg, Landskrona och Malmö göra. Det danska artilleriet, som var samlat i Malmö, fördes också över isen. I Skåne kvarlämnades bara den skånska delen av rusttjänsten och berörda styrkor motsvarande ett ryttarregemente. Om ett svenskt angrepp skulle riktas mot Skåne, var alla undersåtar i landskapet befallda att med alla sina ägodelar och med sin proviant bege sig till någon av fästningarna.Vatten- och väderkvarnar skulle göras obrukbara för fienden genom att den ena kvarnstenen slogs sönder eller fördes bort. Smederna skulle ta med sig sina bälgar, så att smedjorna inte kunde användas.

Den 26 februari1658 slöts freden i Roskilde som ledde till att Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Trondheims län kom under Sverige. Fästningarna i de avträdda landsdelarna skulle överlåtas utan artilleri och ammunition. Danmark skulle dessutom till Sverige överlämna 2.000 ryttare. En del av dessa togs från de Skånska förbanden. Den 1 mars 1658 gick en svensk truppstyrka på 2.000 man över Öresunds is till Skåne. Med den följde två befullmäktigade ombud för den danske kungen. De överlämnade de skånska fästning-arna till den svenska kronans representant under de följande dagarna. Karl X Gustav själv anlände den 5 mars 1658 till Helsingborg. 
Kopparstick efter Erik Dahlbergs teckningar som förlagor. Det övre motivet visar när den svenske kungen tar emot Landskronas nycklar av dess borgmästare den 7 mars 1658 samt samma ceremoni i Malmö två dagar senare.

Vid den här tiden fanns varken Radio eller TV. Ej heller Internet. Så nyhetsrapporteringen bestod i att göra avbildningar av vad som sig tilldraget haver, avbildningar som sedan kunde kopieras och visas upp för att ge en uppfattning om vad som hänt.

Prästen i Broby, Ebbe Hansen, skriver: ”anno 1658 blev fred sluten mellem Danmark og Sverige. Gud må sig förbarme over os arme syndare”. Omdelbart efter fredstraktens undertecknande i Roskilde inbjöd den danske konungen Frederik III den svenske konungen Carl X Gustav till en freds- och festbankett på Fredriksborgs slott den 3 mars 1658. Festen varade i ett par dagar och blev en orgie i mat och dryck. Under banketten förödmjukade Carl X Gustav Fredrik III genom att förläna vattenmöllan i Ravlunda till den danske kungens hovnarr! Så om Fredrik III:s avsikt med festen var att få Carl X Gustav mer välvilligt inställd till Danmark kom den på skam. Carl X Gustav ville erövra Danmark en gång till då han kommit till den uppfattningen att Danmark hade kommit för lindrigt undan vid freden i Roskilde. Danmark skulle enligt Carl X Gustavs planer få status som provins till Sverige, Köpenhamn skulle rivas ner till grunden och den danska kungafamiljen skulle hållas i husarrest i Sverige. Med dessa storslagna planer samlad-es de svenska trupperna under sensommaren 1658.

Svenska regementen i Skåne

Redan den 2 maj 1658 gav Karl X Gustaf från Göteborg order om uppsättning i norra Skåne av ett regemente på ”12 compagnier, hwardera à etthundratjogofem gemehne förutom officerare, på sätt och vis som i Sverige brukligt är”. Värvningarna igångsattes i uppsverige då skåningar ej tilläts att tjänstgöra i regementet.

Flera värvade regementen har funnits i Skåne. Husarkåren, som uppsattes 1658 med 200 man, utökades strax efter uppsättandet till Svenska Husar Regementet med 1.000 man. Det har senare benämnts Mörnerska husarregementet, Cederströmska husarrege-mentet, Husarregementet Carl XV och Kronprinsens husarregemente. (Husar; Ursprungligen ett uppbåd till häst ofta beväpnade med sabel och karbin. I nutid skiljer de sig från vanligt kavalleri endast genom namnet.)

Andra Danska kriget 8 juni 1658-26 maj 1660

I gryningen den 8 augusti 1658 landsteg svenskarna vid Korsör på Själlands västkust. Efter några timmar hade hästar och manskap förts i land så att en förtrupp på 400 man kunde sändas mot Köpenhamn som låg 10 mil bort. Förbitt-ringen var stor i Danmark över Carl X:s fredsbrott och ur detta raseri föddes en stark och beslutsam motståndsvilja. Köpenhamnarna insåg att nu stod Dan-marks existens som sjävständig nation på spel. Men de danska förutsättningarna för försvar var dåliga. Det fanns inget vatten i vallgravarna runt Köpenhamn, inga bröstvärn, inga spanska ryttare, dåligt med jord på försvarsvallarna och knappast ens några kanoner att beskjuta fienden med. Man lyckades samla blott ett par hundra legosoldater, några jylländska dragoner, några själ-ländska bönder samt en hopp skogsmän från Göinge – tillhopa cirka 1000 man bara för att finna att man hade ingen livsmedels-försörjning för dem. Det hela såg så mörkt ut att adeln förslog kungen att sätta sig i säkerhet i Frankrike eller Holland för att återvända när läget förbättrats.

Kungen svarade med ett citat ur Jobs bok: ”Jeg vil dö i min rede”.

Orden göt mod i danskarna som började bygga upp försvarsverken samtidigt som riksrådet Christen Skeel och Mogens Höeg sänd-es att förhandla med den svenske konungen som svarade:

”Danmarks sista stund är nu kommen och det kan väl göra er detsamma om er kung heter Karl, Frederik eller Christian. Det är Gud, som förintar och förflyttar herravälden. Danmarks undergång står nu för dörren, dock ber vi till Gud att en så härlig stad som Köpenhamn inte skall ödeläggas och så många tusen människor bada och förgås i sitt eget blod.” Danskarna svarade: ”Ja om detta är er uppfattning om rättvisa, så får vi hoppas att Gud ännu lever i himlen.”

Den 11 augusti 1658 marscherade den svenska hären upp i slagordning på Valby Bakke. När den svenske konungen med sin stab uppe på höjden fick se de brinnande förstäderna till Köpenhamn, som försvararna själva hades satt i eld, utropade han förvånat. ”Det hade jag väl aldrig kunnat tro, men nu skall vi se om Köpenhamnarna även tänker sätta sig till motvärn.” Carl X Gustav som tänkt att direkt storma Köpenhamn avråddes av sina officerare. I stället anlägger man två läger, ett vid Brönshöj med en yta som översteg Köpenhamns. Här byggde man hus för konungen och officerarna. Med stulet gods från kringliggande byar och herrgårdar och från kyrkan i Rödovre som revs till sista sten, inredde man bostäderna med målningar, klinkerbelagda golv, järnkakelugnar med mera. Soldaterna fick hyddor och jordhållor där de fick trängas med sina hästar. Detta stora härläger fick namnet ”Carlstad.”

Samtidigt gjorde danskarna sina vallgravar djupare, fyllde dem med vatten, spetsade så kallade stormpålar kördes ner i marken och ravelliner anlades. Stadens förnämsta arbetade sida vid sida med unga och kvinnor med att bära och släpa material till för-svarsverken alltmedan svenskarna besköt staden med granater och glödande kulor.

I september kapitulerade Kronoborg. Med befästningsartilleriet därifrån kunde svenskarna nu intensifiera beskjutningen av Köpen-hamn och inledde den 28 september 1658 en mördande kanonad som varade i 14 dagar.

Mitt under beskjutningen gjorde danskarna den 10 oktober 1658 en lyckad utbrytning. I striden deltog båda kungarna med svärd i hand. I en ursinnig attack lyckades man kasta svenskarna i vattnet. Carl X Gustav var ett tag riktigt illa ute när han jagades ända ut i Öresund av danskarna. En dansk kapten kom kungen så nära att han lyckades lägga en hand på dennes axel, och var därmed nära att ta den svenske monarken till fånga. En svensk officer lyckades i sista stund avvärja genom att kasta sig fram emellan dansken och kungen. I slutet av oktober 1658 kämpade den Holländska flottan sig fram genom Sundet.
 
Tillbaka till innehåll | Tillbaka till huvudmeny