Page 141 - Våra rötter

Antalet stångjärnshamrar i Värmland steg dock från 19 år 1624 till 52 år 1639. Mest var det borgare i Karlstad och Kristinehamn och några från Mariestad och Göteborg som hade kapital nog till anläggandet. Vid Rottnaälven låg ursprungligen tre små från varandra fristående bruk med olika ägare. Något ovanför Rottneros anlades Forsnäs hammare. Enligt 1644 års relation är den uppförd 1637 och anläggaren är den berömde prästmannen Sven Elfwedalius, vid denna tid kyrkoherde i Fryksdalen. ”mäster Svens hammare” som den vanligen kallades i jordeböckerna blev likaledes ödelagd efter en kort tids verksamhet. Om en i nämnd relation upptagen ham-mare vid Forsnäs tillhörig Erik Hindersson finns inga övriga upplysningar. 

Under årtiondena närmast före 1690-talet var all järnhanterin i Fryksdalen nedlagd, även hammarsmidet. Vid Rottneros ligger hamrarna öde, emedan där ingen skog finns och äro de långt ifrån bergslagen belägna, sägs det i en jordebok. Svårigheterna med transport av tackjärn från den avlägsna bergslagen vore tydligen övermäktiga. Men vid 1690-talets början kommer ett utvecklings-skede som på allvar förvandlar Fryksdalen till en bruksbygd. Många hamrar återuppstod i förnyat skick samtidigt som flera nya hamrar anlades. Vid mitten av 1690-talet låg det tre stångjärnshamrar vid Rottna-älven som tillsammans tillverkade omkring 30 ton stångjärn per år. Rottneros fick privilegium 1694 som järnbruk. År 1695 fanns det 84 hamrar och 52 härdar med ett årligt smide om 40.000 skålpund. Förbindelsen med utskeppningshamnen i Göteborg var kraftigt bidragande till järnbruksetableringen i Värm-land. Ägare och olika konstellaioner av ägare leder så småningom till att alla tre bruken vid Rottnafallen – Rottneholm, Rottnedal och Skarped förenade under en och samma ägare under det gemensamma namnet Rottneverken.