Myntpräglingen
De äldsta svenska kopparmynten från Säter är hammarpräglade klippingar. De är fyrkantiga till formen, grova och ofta sneda i stämpeln. Man använde punsar av hårt, härdat stål med olika bokstäver eller andra delar av myntbilden, som slogs för hand in på de ohärdade stamparna, genom att man ställde punsen ovanpå stampen (plåten) och slog ett eller flera slag på punsens ovansida. Gravörerna eller som de benämndes ”eisensnidarna” var ständigt i verksamhet med att göra nya punsar, då de i bruk blev fort upp-slitna och skadade. Denna primitiva form av hammarprägling användes för svenska kopparmynt präglade i Säter och i Nyköping under åren 1624-1627. Redan år 1625 hade man även börjat prägla mynten i valsverk, så kallade tryckverk. I båda fallen hamra-des koppaplåten först ut till lämplig tjocklek, delades sedan i band ”tenar, av den bredd som myntet skulle ha. Vid hammarprägling klipptes tenarna isär till ”plattar” av önskad vikt före präglingen.
Vid valsverksprägling ”snidprägling” fördes hela den oklippta tenen in mellan valsarna. Det var enklare och gick fortare att fram-ställa fyrkantiga än runda mynt. När myntherren hade bråttom med en leverans eller saknade skolad arbetskraft tillverkade han fyrkantsklippingar. Bråttom var det, då Gustaf II Adolf behövde massor av betalningsmedel. Men då det var lätt att klippa av en bit koppar från klippingarna och behålla den avklippta biten för eget bruk var det angeläget att försvåra detta fuskande genom fram-ställning av runda mynt. Det blev en, kanske den första, angelägenheten Markus Kock fick ta sig an. Vid Säters myntverk fanns re-dan första året av dess verksamhet ett skärverk, det så kallade snidver-ket, och en vattendriven hammare. Under år 1625 byggdes ”nere i strömmen” ett hus, som kom att innehålla tre sned-verk – till till halvören, ett till öresstycken och ett till 2-öresstycken – samt ett tryckverk (valsverk) för prägling.
År 1636 fanns det i Säters myntverk ett skärverk för fyrkar och två för rundstycken och kreutzer. De var blott med små avvikelser konstruerade på samma sätt som de, som senare blir till i Avesta. Snidverket, (tyska order sned = skär) som var byggt som ett valsverk, vilade på ett stadigt bjälklag. Blocket eller skräverksbänken sammanhölls av fyra starka järnbultar. I detta block fästades fyra grova, smidda järnpelare, som upptill sammanhölls parvis tvärsöver av två så kallade täcken. Hart- eller hjärtringarna, som sutto mellan järnpelarna, utgjorde själva lagren för axeltapparna och vore två för varje målände. De ovanpå liggande styckena för övre valsaxeln och de undre för den nedre, vilket mottogo trycket, var av koppar, medan motsatta halvor, på vilket det icke var någon påkänning, var av järn eller trä. Valsarna utgjordes av lämpligt breda cirkelrunda skärskivor med mindre men lika tjocka mellanskivor. Skivorna sutto på fyrkantiga axlar och skruvades ihop till fasta valsar med genomgående bultar. De kunde bytas ut mot tjockare eller tunnare alltefter den bredd, man ville ha på tenarna.