Page 155 - Våra rötter

Till innehåll

Huvudmeny:

Geografiskt > Ångermanland
Devalls - Säter

Freden i Knäred förpliktade Sverige att till Danmark betala en million riksdaler i myntat silver som lösen (II) för Älvs-borgs fästning vid Göta älvs mynning. En fjärdedel betalades varje år under åren 1616-1619. Genom försäljning av kop-par, i huvudsak i Amsterdam, framskaffades 830.000 riksdaler. Som ett resultat av den stora utbetalningen kom Sverige att lida brist på silver som ingick i mynt-ningen. Lösningen blev att Karl den IX föreslog att man skulle mynta i koppar. Att använda koppar till myntning skulle minska koppar-tillgången i världen, som Sverige svarade för med två tredjedel-ar, mestadelen genom brytningen i Falu koppargruva, och därmed höja metallpriset på kopparn. Malmbrytningen drevs på flera platser vid kopparberget av olika intressenter. Den äldsta bevarade kartan från kopparberget som upprättades år 1629 av Olof Hansson Swart, visar Bondestöten. Den med betydande av brytställena. 
Vid A är öppningen till Pumpegropen. Nedanför den är öppningen till ”gamla” Bondestöten som når ned till 46 famnars djup (1 fam = 6 fot eller 1.7814 meter) eller c:a 82 meter. Bondestötkonsten (vattenuppfordringsverket) finns i högra nedre hörnet. Överst mot vänster finns ”nya schaktet”, gruvans första schakt. Under markytan finns flera bottnar, kyrkan eller takbotten, knekstöten, slättskifts-botten, pumpegropen samt inre rummet på 60 – 63 famnars (107-112 meters djup.
Exporten av kopparn skulle minskas när kopparpriset var lågt. Balansgången mellan önskvärd export av koppar skulle vägas mot behovet av betalningsmedel. Man skulle även kunna exportera kopparn till Amsterdam och låta den ligga som säkerhet där för lån utan att sälja den. En metod som Gustaf II Adolf använde flera gånger.
Genom Kungliga brev daterade den 30 januari och den 3 februari 1621 fick Holländaren Govert Silentz konung Gustaf Adolfs tillåt-else att i Säter ”på egen omkostnad här i riket vid Säters gård uppbygga en sådan kopparkvar, som han i Tyskland haft men för Kungl. Maj:ts skull ödelagt och kvitterat haver” säger hans sonson, anlägga ett gårmakeri för att gåra (rena) Kopparbergets kop-par. Silentz avvecklade sin ägandes kopparkvarn i Lübeck och förde med sig 25 personer, de så kallade ”Lübeckska mästarne” till Sverige för att driva det Svenska gårmakeriet, som uppbyggdes på kronans be-kostnad – ej på hans egen, som påståtts ovan – till ärftlig egendom. Nu slapp man sända kopparmalm från Falu gruva till Tyskland för behandling, med dyra kostnader för transport och med så stort spill att bergsmännen hade ansett sig lurade.

Snart fullständigades gårmakeriet i Säter, år 1621. Ett myntningsverk med ett myntverk byggdes intill garhyttan vid Malmlingens bro år 1624. Ståthållaren Petter Kruse berätade den 29 december 1624 ”att hovmästaren med byggmäst-aren hade snidverket dit (till Säter) fordrat, och så snart det uppsatt var, hade myntmästaren själv en smed dertill förordnat, som samma verk akta skulle.” Det fanns flera kopparverk och myntverk i Sverige vid denna tid. Verket i Säter var dock mer utvecklat. Landets första kopparmynt, de så kallade klippningarna, slogs här av myntmästaren Gillis Gillisson Coyet.

Myntverket, som låg nära Ljusteråns avrinning från sjön Ljustern, spolades bort på morgonen den 1 maj 1625, när den övre håll-dammen brast. Vårfloden totalförstörde verket samt tog nio personers liv. Man hann slå 11 millioner klippningar innan olyckan med vårfloden kom. Kungens brev av den 9 juni 1625 manar till skyndsamhet vid återuppbyggnaden. Avbräcket blev ändå betydande. År 1625 myntades endast omkring 332.000 daler för att år 1626 nå 1.024.000 daler. Samma år höjdes produktionskapaciteten genom tillkomsten av Arboga myntverk som präglade 1-öres klippingar i valsverk åren 1626-1627. Markus Kock inrättade verket för rund-myntprägling 1627. Efter 1628 har ingen myntprägling ägt rum i Arboga. Även i Nyköping hade ett myntverk anlagts som präglade kopparklippingar under åren 1626-1627 av samma typ som gjordes i Säter. Åren 1627-1629 och 1633-1636 präglades rundmynt i Nyköping under Markus Kocks ledning. Ingen myntning har ägt rum i Nyköping efter år 1636.
Efter översvämningen sökte och fann man en säkrare plats i Säter längre nedför Ljusterån i dess väg mot Säterdalen i första fallet nedanför Bispbergs kvarn. Här anlades ett nytt myntverk som stod färdigt till hösten år 1626. Myntmästarens bostad uppfördes på den första slänten till höger om vägen ner till Säterdalen. Byggnaden finns nu flyttad till Säters Hembygdsmuseum.

År 1627 efterträddes Coyet av Markus Kock som myntmästare. Han rev ned det nyligen återuppförda myntverket och byggde om det från grunden. När bygget var färdigställt återvände Kock till Nyköping där han till en början var bosatt. Tobias Kleinau, Kocks svåger, upprätthöll myntmästartjänsten i Säter.
Koppardalern, som infördes år 1624, skulle gälla lika mycket som silvermyntet men sjönk omedelbart i värde då salupriset för kop-parn minskade. Myntet var så kallade värdemynt vilket innebär att kopparn i myntet skulle vara lika mycket värt på kopparmarknad-en som det åsatta myntvärdet. Myntinnehavaren kunde således välja om han ville smälta och använda kopparn till något annat ändamål eller behålla myntet som betalningsmedel. Dess betydelse för de ekonomiska förhållandena blev mycket stor. Med koppar-dalern betalades varor och löner. Den blev snart det mynt, som mest begagnades, även när priser och beräkningar gjordes i riks-daler eller i daler silvermynt. Kopparpriset gick kraftigt ned, trots exportförbud mot koppar åren 1626, 1628, 1629 och 1633, vilket även drog ned myntningen. Att vara ägare till kopparmynt, som var för högt värderade, och sälja dem till ett lägre pris var ingen affär. Kursen silverkoppar ändrade sig vid de enskildas handel och det blev mindre intressant att äga kopparmynt, Det blev för många kopparmynt i cirkulation i förhållanden till efterfrågan på mynten. På Gustaf Adolfs förfrågan till Axel Oxenstierna om kop-parpolitiken svarade denne i sitt berömda utlåtande, daterat Fischhausen (Ostpreussen) den 30 april 1630, ”att det nog hade varit lika bra att ta det pris man kunde få på kopparn och slippa alla kopprmyntningens följder”. År 1631 präglades endast 162.000 daler.

År 1633 nedsattes alla Gustaf II Adolfs kopparmynt till halva värdet. Det kom därigenom i närheten av vad själva myntet var värt i koppar. För att skapa rättvisa bestämdes också att lån som gjorts i kopparören skulle likvideras med hänsyn till myntens sjunkande värde och det fastställdes ett värde för olika tidpunkter 1627-1631. En ny myntning av fyrkar, ¼ ören, påbörjades år 1633 och 1-ören år 1638. De nya gjordes i en vikt som kunde motivera att de kallades dubbla ören mot Gustaf Adolfs enkla.

Platsen för verket var mindre lyckad vald. Säter var en skogfattig ort med ojämn vattentillgång. Redan efter 5 år eller 1629 upplös-tes det gamla kompanier och det nybildade Nya Kopparkompaniet flyttade sitt gårverk från Säter till Avesta. Troligen var det snar-are starka ekonomiska intressen, som orsakade flyttningen, än den påstodda olämpliga lokaliseringen. Koppamyntningen som en-bart bedrivits i Säter åren 1637-1642 flyttades till Avesta där Markus Kock anlagt ett ”eget” Mynteri. Silvermyntningen i Säter fort-satte dock. Den upphörde där först år 1832. 
Myntpräglingen

De äldsta svenska kopparmynten från Säter är hammarpräglade klippingar. De är fyrkantiga till formen, grova och ofta sneda i stämpeln. Man använde punsar av hårt, härdat stål med olika bokstäver eller andra delar av myntbilden, som slogs för hand in på de ohärdade stamparna, genom att man ställde punsen ovanpå stampen (plåten) och slog ett eller flera slag på punsens ovansida. Gravörerna eller som de benämndes ”eisensnidarna” var ständigt i verksamhet med att göra nya punsar, då de i bruk blev fort upp-slitna och skadade. Denna primitiva form av hammarprägling användes för svenska kopparmynt präglade i Säter och i Nyköping under åren 1624-1627. Redan år 1625 hade man även börjat prägla mynten i valsverk, så kallade tryckverk. I båda fallen hamra-des koppaplåten först ut till lämplig tjocklek, delades sedan i band ”tenar, av den bredd som myntet skulle ha. Vid hammarprägling klipptes tenarna isär till ”plattar” av önskad vikt före präglingen.

Vid valsverksprägling ”snidprägling” fördes hela den oklippta tenen in mellan valsarna. Det var enklare och gick fortare att fram-ställa fyrkantiga än runda mynt. När myntherren hade bråttom med en leverans eller saknade skolad arbetskraft tillverkade han fyrkantsklippingar. Bråttom var det, då Gustaf II Adolf behövde massor av betalningsmedel. Men då det var lätt att klippa av en bit koppar från klippingarna och behålla den avklippta biten för eget bruk var det angeläget att försvåra detta fuskande genom fram-ställning av runda mynt. Det blev en, kanske den första, angelägenheten Markus Kock fick ta sig an. Vid Säters myntverk fanns re-dan första året av dess verksamhet ett skärverk, det så kallade snidver-ket, och en vattendriven hammare. Under år 1625 byggdes ”nere i strömmen” ett hus, som kom att innehålla tre sned-verk – till till halvören, ett till öresstycken och ett till 2-öresstycken – samt ett tryckverk (valsverk) för prägling.

År 1636 fanns det i Säters myntverk ett skärverk för fyrkar och två för rundstycken och kreutzer. De var blott med små avvikelser konstruerade på samma sätt som de, som senare blir till i Avesta. Snidverket, (tyska order sned = skär) som var byggt som ett valsverk, vilade på ett stadigt bjälklag. Blocket eller skräverksbänken sammanhölls av fyra starka järnbultar. I detta block fästades fyra grova, smidda järnpelare, som upptill sammanhölls parvis tvärsöver av två så kallade täcken. Hart- eller hjärtringarna, som sutto mellan järnpelarna, utgjorde själva lagren för axeltapparna och vore två för varje målände. De ovanpå liggande styckena för övre valsaxeln och de undre för den nedre, vilket mottogo trycket, var av koppar, medan motsatta halvor, på vilket det icke var någon påkänning, var av järn eller trä. Valsarna utgjordes av lämpligt breda cirkelrunda skärskivor med mindre men lika tjocka mellanskivor. Skivorna sutto på fyrkantiga axlar och skruvades ihop till fasta valsar med genomgående bultar. De kunde bytas ut mot tjockare eller tunnare alltefter den bredd, man ville ha på tenarna.
 
Tillbaka till innehåll | Tillbaka till huvudmeny